Det kan tyckas som att det enda vi gör på dagvården är att pyssla. Inklusive det, äta och vila så är det väl det som oftast händer - utvändigt i alla fall. Det verkar lätt. Men vi är inte där för att pyssla. Vi är där för att få tillbaka det riktiga livet. För att må bra. För att få hjälp på traven. Men vi pysslar för att det är ett bra sätt att hantera tankarna på. Ångesten. Vi pysslar istället för ångestattackerna. Istället för att kräkas. Istället för att hetsträna. Istället för att skada oss själva. För att det helt enkelt fungerar för oss som gör det. Andra vilar, det fungerar för dem. För mig skapar det bara ännu mer ångest. Men kanske är det något jag måste träna på ibland, en lite längre vila. Bara vara, inte skriva, inte rita, inte läsa, inte smsa. Bara, bara vara.

 

Som jag har beskrivit det kanske det till och med låter roligt. Men det är ett sju timmars hårt arbete - utan rast. Det tar på krafterna. Därför vill jag försöka fokusera på det positiva under dagen. Eller i alla fall lite översiktligt. Inte djupt. Inte svart. För det orkar jag inte. Men för den skulle är det ju inte lätt. För det är en sjukdom att bli fri från. Det är ett helt nytt tankesätt att lära sig. Det är som en helt ny livsstil. Och av lärarna får jag de uppgifter jag missar som jag ska göra under själva behandlingstillfället eller hemma. Under dagarna, när vi har egen tid, kan jag inte koncentrera mig på sådant, jag har ju aldrig egen tid, odjuret är hela tiden där och hackar. Hjärnan orkar inte arbeta. Det är händerna som måste ta över jobbet och avlasta hjärnan. När jag kommer hem är jag utpumpad på grund av dagens schema. Inte fysiskt, men psykiskt. Men nja...är det roligt? Visst, jag älskar att pyssla och har träffat fina människor, men jag missar åtta veckor i skolan, har därmed fått ta bort två och en halv kurs hittills, ska gå ett fjärde år på gymnasiet, får bara träffa mina klasskompisar under en till två lektioner i veckan, missar genomgångar av de kurser jag fortfarande läser, har ständigt dåligt samvete för att jag tänker på mig själv och inte andra eller mina skoluppgifter, och hinner nästan aldrig träffa en person som gör väldigt mycket gott för mig. Dessutom måste jag hela tiden göra saker som framkallar ångest och sedan avstå från det som jag annars använder för att dämpa den. Men tack och lov kan jag göra handarbeten. Det räddar mig lite smått. Men nej, glamouröst är det inte. Men en väg mot något bättre. Och det kommer glittra.

 

Det är inget man väljer för att ha roligt. Man väljer det för att bli frisk. Men man valde adrig att bli sjuk.