Perfekt färg. Perfekt form. Men Galärens logga...nja.

Några blommor på det hela gör allt så mycket bättre. Perfekt!

 

Först ber jag er klicka in här för att se lite fler nostalgibilder från fröken som beställde det av mig.

Oc här kommer alltså det hon beställde. Eller inte just de specifika blderna men ett till nostalgiinlägg. Hoppas att det inte blir repris av det förra inlägget. Dock är risken mycket stor när man har ett guldfiskminne.

 

Jag vet att du kommer älska början Hanna ;)

Somliga dagar är det skönare att gå och lägga sig än andra.

 

Träning idag. Träning med damjun imorn. Träning på tisdag. Träning på torsdag. Kanoners!

Denna vecka ser ut att bli bra. Ska träffa tre av fyra av mina fina beteendevetare imorgon och som sagt försöka övningsköra och jobba riktigt mycket. Förhoppningsvis kan jag hålla mig borta från datorn så mycket som möjligt, men det blir inget förbud denna vecka då jag kommer ha alldeles för dåligt samvete för att jag inte har proppat arkivet med tidsinställda inlägg. Så för bloggens och träningarnas skull kommer jag få kika in på både facebook och blogg.se i veckan. 

 

Men att slösurfa i mer än en

Åh, jag klarar inte av detta!!! Har verkligen jättesvårt för det. Fast sådant händer hela tiden och jag måste vänja mig. Jorden går inte under liksom.

-Planer som ändras när man har planerat hela sin dag efter det.

 

Ska träffa fina människor imorgon istället. Det är ju roligt att få träffa dem såklart. Men. Hade kunnat varit i skärgården med mamma, pappa, mormor och hunden nu om jag inte hade planerat att vi skulle träffats idag som det var tänkt. Åh, jag som var så sugen på att få åka båt, vara ute och bara ha det mysigt. Jaja, nu är jag ensam istället och har all tid i världen att göra något....vad det nu är. Får väl ta och jobba fram till träningen börjar 19.15.

 

Inga problem alls. Bara skönt. Gick in dagen efter och skrev klart brevet till Linda - endast! Sedan har jag varit datorfri. Dock ett litet problem är det här med träningar som läggs ut på facebook som jag inte kan se. Ska därför försöka få pappa att skaffa det så han kan ha koll på dem och jag kan vara utan dator. 

 

Annars har jag jobbat klart nu. Sista veckan i byn ägnade jag mig åt att köra elmoppe och köra med röjsågen 4+2 timmar varje dag. Toppen! Var jättenära på att få jobba två till veckor med timmanställning, men chefen hade precis gått på semester (typ några minuter innan!!) och kunde inte skriva på något anställningspapper. Surt! Fast jag är i alla fall garanterad en säsongsanställning nästa sommar om jag vill. Hade inte varit så dumt, bara nackdelen att det är jobb varje dag hela sommaren (utom helgerna) och jag har ju planerat att både tågluffa och åka till USA om jag har råd... Fast pengar måste man ju ha. Och för att få pengar måste man jobba. Ska i alla fall jobba här hemma de resterande två veckorna innan det bär av till mitt hjärta London.

 

Jobba, övningsköra och försöka njuta av att vara läxfri. Mål som ska uppnås innan denna sommar är slut.

Och ha det asballt i London såklart!

 

 

 

 

 

Här blir en hel hög av bilder, men som ni kanske redan har läst så blir det på detta vis med Gotlandsbilderna.

 

 

 Lite mascara här och lite mascara där. I sjuan. Varje dag. Kollade mig i spegeln en dag på morgonen. Varför såg jag så konstig ut? Efter ett tag insåg jag det: jag hade ingen mascara! Och på den vägen är det.

 

Jag kan inte säga att jag var speciellt klok i sjuan, men beslutet som jag tog den där morgonen var väldigt bra av många anledningar. Jag blev förvånad och lite ledsen att jag tyckte att jag själv såg konstig ut när jag var normal, utan smink...när jag var som jag var så jag bestämde mig att jag kunde ju inte använda den där mascaran varje dag. Det blev lite då och då som borsten med det svarta kletet fick komma fram, men det tog allt längre och längre tid mellan gångerna. Senast tror jag var på balen i nian.

 

Fast ni hör ju: mascara. Inte skulle många kalla det för att sminka sig. Nä, inte på riktigt inte. Ska jag vara ärlig kan jag absolut ingenting om smink. Jo visst, mascara har man på ögonfransarna och det finns fler än svart. Ögonskugga sätter man på ögonlocken, läppglans på läpparna, men sedan tar det stopp. Grundpuder, mellanpuder, överpuder, eftermiddagspuder, rouge, foundation...jag blir helt snurrig! Jag vet varken hur man ska göra med sakerna i teorin eller i praktiken. Så fort jag går med någon av mina sminkkunniga vänner på kosmetikaavdelningen står jag bara som ett fån och stirrar hylla upp och hylla ner och funderar över vad i all världen ska man använda allt till.

 

Inte nog med att det är bra för min hjärna att slippa tänka på en sak till så slipper jag lägga ner så mycket tid på att sätta på mig allt-det-där-som-jag-inte-förstår-mig-på. Tänk så mycket annat jag kan göra istället! Till exempel så klarar jag mig utmärkt med att göra mig i ordning på 40 minuter och då behöver jag verkligen inte stressa. 

 

Fast den anledningen som väger tyngst är att jag slipper få ont i magen varje gång jag tittar några centimeter under sminkprodukterna - på prislappen. Så fördjävla dyrt det är alltså! Är man intresserad av smink är det väl kanske inte så dyrt för då tycker man ju det är värt att lägga pengarna på det, ungefär som att jag tycker det är värt att lägga pengar på fina burkar och dyligt.

 

Oj oj vad glad jag är att jag lade ifrån mig mascaran så jag varken behöver oroa mig över hjärnkunskap, tid eller pengar! Och liksom alkoholen - jag har inget inget emot att folk sminkar sig. Det är fint. Jag är bara glad att jag inte vill/kan/orkar. Med risk för att låta gammal, men dock är jag lite emot att småflickor ska vilja sminka sig för att de tycker att de är finare med det. Hallå liksom! Väx upp först och var barn så länge ni kan! Vacker utan spackel vet ni. Själv är man bara utan spackel. Undrar om jag någonsin kommer idas sminka mig?

 

 

Ahahaha! Hittade en bild från augusti 2007. Tolv år... Kan konstatera två saker.

1, Jag har inget smink

2, Jag ser likadan ut som jag gör nu (hur fan kommer det sig att jag inte ser äldre ut efter sex år?!)

 

 

 

Exakt. Alla kämpar. Alla har det svårt ibland. Varför ska jag då behöva någon hjälp? Eller behöver vet jag väl att jag gör, egentligen, men förtjäna. Jag är ju precis som alla andra. Nog kan jag hitta den där hjälpen av mig själv. Inte ska det väl vara så jävla svårt? Nog kan det väl hjälpa med hjälp från andra, men tar man inte emot den fungerar det ju hursomhelst inte. Jag försökte. Gav chanser. Tänkte att "men det blir nog bättre efter ett tag". Då syftade jag inte på allt det här (kan verkligen inte kalla det något annat, kan inte se mig som sjuk på riktigt, jag är inte det, kan inte vara.) utan på själva hjälpen/behandlingen/känslan att vara där osv. Hell no!

 

Tillslut orkade jag inte bry mig. Inte anstränga mig till bristningsgränsen något mer. Jag stod bara och trampade. Inte ens det. Ett steg fram, två steg bakåt. Dock känner jag mig hemsk mot den fina människan som ordnade det här till mig, att jag bara avbröt liksom, men jag såg/ser ingen idé att göra någonting som känns så fruktansvärt fel. Då menar jag inte sakerna behandlaren bad mig göra för det vet jag kommer bli jobbigt, utan bara av att vara där, prata, inte känna att man kan säga allt/som det är osv... Nä, bläh!

 

Ångrar mig gör jag inte, men visst kändes det jobbigt efter att jag hade sagt att jag ville avbryta för vad händer nu liksom? Åh, hatar att vara arton. Förvirrande vuxenvärld! Hade jag varit född några månader senare hade jag kunnat lulla runt och lämnat ansvaret hos någon annan. Nåväl, bara skolan börjar blir det bra. Önskar att jag kunde ha kännt så på äs-enheten också.

 

 

 

Datorjäveln tar alldeles för mycket tid så nu gör jag som sist - fast lite kortare tid - och lämnar den för några dagar. Kan dock inte vara en vecka denna gång för jag måste hålla koll på träningar så det får bli till på söndag morgon. I veckan ska jag jobba, jobba ännu mer hemma och övningsköra. Och försöka att inte tänka alltför mycket. (Good luck).

 

Nu är det ju i och för sig lite andra förutsättningar eftersom jag har blivit introducerad till Gleevärlden. Om jag får riktigt med abstinens får jag lov att se ett avsnitt den dagen. Måste även skriva på ett brev imorgon till Linda som ska över Atlanten ett år. Men internet = förbjudet!

 

Detta ska ju dock inte drabba er så jag har förberett arkivet med tidsinställda inlägg - varje dag. Vem vet, det kanske är fler än ett per dag. Fast ni behöver ju inte förvänta er några världssmarta ord, underbara bilder eller något annat underverk - bara inlägg som de brukar vara.

 

 

När jag fyllde arton år fick jag ett samtal av min farmor, ni vet ett sådant där "grattissamtal" som i alla fall jag brukar få av släkt som bor långt ifrån (det vill säga alla utom mormor). Klockan var nio då och hon blev förvånad över att jag var hemma och inte på krogen eller så och firade. Nä, jag var hemma. Hemma med mamma, pappa och mormor och åt sushi (det tar emot att skriva de där två sista orden, men jag måste inse att det är sjuka tankar, att det inte är skamligt att skriva att man äter). Jag är arton, jag får dricka, helt lagligt. Jag hade kunnat smyga för länge sedan om jag så hade haft lust.

Bara för att jag får betyder det inte att jag ska eller måste.

Vissa, dock inte mina vänner och så, verkar ha svårt att förstå varför jag inte dricker. Jag har till och med hört en vuxen säga (innan jag blev arton) att jag kommer "komma över" det här med att inte vilja dricka, att det är någon typ av fas. Jag känner inget som helst behov av det, okej? Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Visst, om jag vill så gör jag väl det, men nä.

Nä.

 

Dessutom innehåller ju det en hel del. Jag skulle aldrig kunna lista ut/bestämma mig för/veta vad jag skulle kunna dricka. Jag menar, jag dricker inte läsk, inte saft, inte drycker med socker överhuvudtaget. Vad ska man kunna dricka liksom? De som starkt hävdar att man behöver alkohol för att ha roligt är jag ett levande bevis på att det inte stämmer. Ojojoj så full man kan bli av annat än det. Full av lycka genom underbart sällskap till exempel. Naturligt full liksom.

 

Jag måste dock poängtera att jag absolut inte tycker illa om folk som väljer att dricka, det är ju erat beslut liksom jag har mitt. Om min vän dricker eller inte gör ju inte att jag ändrar synen på människan precis. Vad gör det att han/hon dricker? Fast de som ständigt skryter med att de har varit/ska bli "fullast på festen" kan jag inte annat än skratta åt. Dricker man med målet att bli full är det ju något som inte är som det ska. Då dricker man, enligt mig, i alla fall av fel anledning. För annat än socker och många tomma kalorier så innehåller det ju faktiskt andra saker som skadar en. Det är ju inte roligt att se hur vissa blir av alkohol. Speciellt inte när det är riktigt unga människor som blir helt borta. Alltså är det därför man dricker? För att bli stupfull och inte minnas något av kvällen som man skulle ha så roligt under?

 

Sedan måste jag slänga in ett av alla mina relaterbara citat jag har hittat i olika böcker med mera.

 

 

Hemma från kära Göteborg!

Förutom att jag har träffat Delice och hittat ännu fler anledningar till varför jag ska flytta till go-staden så har jag spelat fotboll.

 

Jag ångrar inte en sekund att jag följde med damjuniorerna och hjälpte dem i Gothia cup 2013! Verkligen inte! Ojojoj vad bra det har varit. Vet inte riktigt var jag ska börja. 

Okej, skolan (idrottsanläggningen) var den bästa jag någonsin bott på. Vi bodde rymligt, hade dusch i samma byggnad, åt i en byggnad knappt två minuter bort, spelade två av fyra matcher precis vid skolan och en av de två andra cirka femton minuters promenad bort och dessutom var det riktigt fräscht.

Laget då? Jo, det kan jag tala om att det är ett sjukt jävla härligt lag! På planen gjorder verkligen alla sitt jobb och det var så härligt att se hur vi fortsatte köra trots att det ramlade in 6 mål mot oss när vi spelade mot Jitex. Trots att de flesta i laget var femton så spelade vi i F17 och när vi sedan förlorar med 6-0 mot Jitex som vanligtvis spelar i flickallsvenskan F19 behöver man ju egentligen inte vara besviken. Ingen deppade ihop utan tuggade på, kämpade och gick in i närkamperna mot spelare som var två huvuden högre en gång, två gånger...tio gånger...och även om vi inte ens vann den tionde, gick vi ändå in och försökte. Så härligt att se! 

Därför är jag sjukt förbannad på min egen insats. Jag vet att jag var med för att hjälpa dem för att de inte hade någon målvakt och jag vet att jag hjälpte dem mycket genom att bara spela, men när man ser hela laget kämpa och slita så mycket är det frustrerande att man själv inte är på topp. Första matchen: fyra misstag, tre mål. Grova misstag. Mot Jitex, andra matchen, vet jag väl inte riktigt vad som hände...om mana släpper in sex mål kan man ju inte säga att man har gjort en bra match precis. Tredje matchen: kanonförsvar och inte så mycket att göra, vad jag minns. Fjärde matchen lika så. Jag gjorde en riktigt bra räddning och tippade den i ribban också räddade jag en straff när det blev straffsparkstävling, men de var de enda gångerna jag rörde i. bollen. Väldigt less att jag var så dålig och att mina försök att göra det bättre var fördjäves, mem gjort är gjort.

Annars är jag också väldigt less att jag trodde att jag var redo, men insåg att jag inte alls var det och det tog all tid frå mig så jag missade chansen att lära känna laget bättre. Det var verkligen något jag ville göra för jag insåg hur bra detta lag är. Alltså verkligen ett lag. Så underbart härliga tjejer allihopa och stämningen var på topp! Fast för mig känns det nästan för bra för att vara sant, som att det borde finnas något under ytan som lurar, men jag tycker att jag borde kännt av det efter 187 timmar tillsammans - vilket jag inte gjorde. 

Nu efter Gothia hoppas jag på att få träna med detta damjuniorlag mer än vad jag har gjort och jag har inte heller något emot att spela alla matcherna med dem. Damlagsmatcherna spelar jag ju gärna, men får jag välja så...

 

Oavgjort mot Stars n' Stripes var som en enda stor seger!

(bilden är tagen innan matchen. efteråt var de lite mer bittra haha)

 

 

 

Blogg, december 2010. 

 

Ska det vara för mycket begärt att kunna åka på cup och kunna koncentrera sig på att hjälpa laget som man är där för att hjälpa? Måste det vara nödvändigt att hela tiden befinna sig i sin bubbla för att ens orka med att kliva ut ur den i 2x25 minuter? Är det för mycket begärt att be om den lilla tiden för att kunna koncentrera sig? Är det för mycket begärt att begära ännu mer tid innan de minuterna börjar?

 

Begär jag för mycket? Ska jag inte lyckas springa iväg från allt någon enstaka gång? Inte ens när det gäller?

 

Vi har internet på skolan. Har inte haft tid att blogga. Har spelat matcher. Har förlorat. Har spelat uselt. Blivit sur. Har träffat Delice. Blivit glad. Har varit på invigningen. Har sovit dåligt, fast bättre än vanligt. Har sovit med tre par byxor och tre tjocktröjor. Har frysit. Ska se Finland - Danmark ikväll. Jag älskar denna stad - förevigt!

 

 

Om bara några minuter bär det av till Sveriges bästa stad. Dock åker vi ju tåg så det tar ju ett tag... I alla fall, jag kommer ha med  mig datorn i hopp om att det finns fritt internet. Annars tittar jag väl in här när vi kommer hem.

 

Gothia 2009

 

Jag har packat och stressat och packat och stressat och gjort mig helt klar för avfärd. TIll vilken nytta? Jag och mamma skulle sälja på loppisen i Kyrkbyn idag men så vaknar jag upp av väckarklockan klockan sju (även fast jag är ledig liksom!!!) också regnar det!!! Åh så less. Hade jag vetat att vädret skulle svika oss hade jag kunnat tagit det lite lugnt med packningen, städningen och fixat lite idag istället. Nåväl, nu har jag ju tid för annat idag. Fast jag vill ju sälja! Buhu. Ska väl läsa allt jag har missat under min datorfria vecka haha. För vissa bloggar läser jag faktiskt för att de är bra, inte för att fördriva tid.

Bland annat så älskar jag att kolla på denna människas bilder för hon fotar grymt, men jag måste visa er något annat än hennes foton. Alltså kolla på filmen. Kolla hela.

 

 

Det var väl ingen jättebedrift rent utförandemässigt för det har varit väldigt lätt att låtit datorn ligga i en låda och vila. Däremot hann jag ju med så mycket annat - och somnade tidigare. - så det var ju bra.

 

Det har hänt en hel del sedan jag satte mitt lilla datorförbud förra torsdagen och mer kommer! Bara några saker jag har hunnit göra är att stå på loppis med Emma, vara på Emmas studentfest, spela två matcher - varav en som utespelare hela matchen minus 20 minuter, jobba hela veckan, haft hejdåkväll för Linda som åker till USA i ett år och mycket mer som mitt lilla minne inte har hållit fast vid. Igår introducerade Izza Glee och Supernatural för mig och jag kan bara säga att jag inte kommer ha något liv framöver, så bra!!! Mindre bra var väl att det inte blev mycket sömn för mig och det, i kombination med att vi, på jobbet, både åkte till Ersnäs och till Hertsön gjorde att jag somnade gång på gång i bilen... Hoppas jag håller mig på benen ikväll för då ska jag träffa två fina flickor vid namn Henny och Anna för att kolla läget på festivalen.

 

Just ja! Jag höll ju på att glömma den lilla detaljen att man faktiskt kan ha kvar kakan och äta den. Det blir så att jag, även fast jag inte skulle till en början, ska följa med 98:orna till Gothia och spela. Många anledningar till varför jag valde att stanna hemma först men det ska bli roligt att spela med dem. En av anledningarna till att jag inte skulle följa var att jag skulle jobba veckan efter, men jag fick ledigt. Ännu bättre var att jag fick jobba veckan efter vi har kommit hem istället.

 

 

Nu är det så att jag nästan vill gråta igen. Bara gråta gråta gråta. Fast samtigit skratta, hoppa och springa runt. Första gången på, ja kanske inte ett år, men åtminstone sju månader är jag bara lycklig lycklig lycklig och endorfinerna sprutar. Åh, jag hade glömt bort hur denna känsla efter att ha tränat kändes. Träningen började ju inte på bästa sätt när vi skulle ha ett löptest och jag kände ångesten komma i rasande fart. Uppvärmningen, som egentligen är så viktig för mig, blev mest tid att tänka, eller snarare inte tänka och verkligen pressa fram all energi för att skjuta bort ångesten. Det tog musten ur mig men jag kom mig i alla fall iväg och sprang testet samtidigt som jag för varje steg försökte springa ifrån ångesten som jagade mig.

Jag kom inte ens bland de tre första.

Fast jag vet varför det är så. Jag har inte sprungit sedan den där extrema ångestattacken i mars.

Och vet ni va? It doesn't fucking matter! 

Just nu bryr jag mig inte. Och det känns så jävla skönt!

Jag spelade ute resten av träningen eftersom min sträckning på något sätt blev bättre av löpningen (???).

Jag sprang, dribblade, slog inlägg, tacklades...

Jag spelade mittback som är det läskigaste som finns.

 

Om det så bara är idag, men nu ska jag njuta över att, efter en träning, inte ha någon jävla ångest.

Inte klättra på väggar.

Inte vilja gräva mig genom golvet.

Inte hyperventilera.

Inte vara så otroligt förbannad, ledsen, kass osv.

 

Jag vet inte hur länge detta håller i sig. Kanske får jag ändå gråta mig till sömns.

Fast vet ni, right now, I don't care!

Nu ska jag njuta. Åh, vad jag njuter!

Nu vill jag träna träna träna för det känns så jävla fantastiskt att man kan få en sådan här känsla.

Alla negativa tankar skjuts bort automatiskt nu på något sätt.

Kanske har mitt negativatankarimmunförsvar satts igång?

Jag var helt död i benen efter den sista spurten av löpningen, men ändå återhämtade jag mig fördjävla snabbt efteråt till nästa övning. Mina sjuka tankar säger att jag inte gjorde tillräckligt på löpningen - det kan aldrig bli tillräckligt - men just nu struntar jag i dem och det går fruktansvärt bra! Just nu tänker jag att jag hade väl en bra dag, eller något, som gjorde att mina ben var så pigga pigga pigga när vi körde en mot en (som jag förövrigt suger på) så att jag på något sätt fick näst mest poäng. Vilket är lika med att jag gjorde en hel del mål när jag fick börja med bollen, men även att jag många gånger tog bollen av min motståndare och gjorde mål.

Jag tänker inte att det var något jag gjorde fel då jag kunde köra hårt hårt hårt hela övningen utan att det berodde på att min kropp faktiskt orkar att köra så, inget fel med det. Övningen höll helt enkelt inte på tillräckligt länge för att jag skulle stupa, även fast vi nyligen hade sprungit.

 

Nu ska jag sluta överanalysera och bara acceptera fakta; jag är glad!

Jag är glad över att jag har tränat.

Jag är glad över att jag övervann min ångest.

Jag är glad över att vara här och nu.

Jag är glad över att kunna gå i duschen direkt och inte vilja fly från den extrema ångesten, från mmin kropp, från allt.

Jag är glad över att jag kan säga att jag mår bra just nu.

Jag är glad över att jag fick uppleva detta idag.

 

Haha också är jag glad över min extremt proffsiga webkamera....not

 

 

Sju till två är inte så dumma arbetstider precis. Dock en aning jobbigt efter att ha varit i Kopparnäs/Norrfjärden/Piteå och kommit hem efter tolv dagen innan (behöver ju inte nämnas att jag somnade på Hennys golv...). Jobbar ju för Tekniska förvaltningen och det går faktiskt väldigt bra. Parkarbete är underskattat! Jag tycker det är väldigt roligt att gå runt med trimmern (bästa vän!!!)/gräsklipparen/krattan osv och göra det snyggt i omgivningen och att det verkligen syns att man har gjort något. Andra kanske inte märker det men när man lägger ifrån sig trimmern, backar några steg och ser ut över det hela så märker man att det har blivit riktigt snyggt - och det är jag som har gjort det. Det är roligt helt enkelt. Ännu bättre att jag fick en jättebra handledare (det bara hon och jag som jobbar tillsammans haha). Fast självklart ska hon ta semester efter en vecka så då får jag någon annan. Imorn ska hon bjuda mig på lunch. Jättegulligt tänkt så klart. Hoppas på en bra dag. Snälla?

 

 

Los Hombres de Paco, wtf??!

 

 

Under Pixboxtiden ni vet, då var jag bannemig en riktig datanörd. Kunde sitta en hel dag framför datorn och bläddra bland bilder och sådant. Efter det blev jag duktigare och kunde med gott samvete fylla i "2-4" när frågan på enkäten löd "Hur många dagar är du går du in på datorn per vecka?". Nu däremot är jag inte lika bra. Nu hade svaret kunnat bli "2-4 per dag". Jag vet inte ens varför. Det tar några minuter att checka träningar, läsa de - ofta ouppdaterade - bloggarna som jag brukar läsa och sedan stänga av. Fast saken är den att jag blir kvar. Av någon anledning. Trots att jag har hur mycket som helst som jag vill göra så sitter jag vid datorn och går fram och tillbaka mellan kanske fem sidor utan att de händer något mer. Därför ska jag ge mig själv en utamning: Jag ska inte röra datorn fram till nästa fredag. Är det att ta i eller kommer jag klara det? Försöker fundera om det är något jag måste kolla fram tills dess men jag kan inte komma på något. Inga nya träningstider, inget annat nödvändigt... Nä men detta ska nog gå. Har en hel lista med grejer jag ska utreda och dessutom är det ju sommar! Inte ska datorn ta någon tid då inte!

 

 

Det är soligt och fint som det inte har varit på länge känns det som. Älskar ju sol och värme. Brukar alltid göra mig på mycket bättre humör. Blir så arg att jag inte kan njuta av den! Less på mig själv, på mina tankar, på ångesthelvetet som alltid ska vara ivägen! Om ett tag hämtas jag upp av Anabanana för att bege mig mot Norrfjärden och planerarkväll med tre av fyra fina. Henny har jag inte sett på fyra veckor (jag på Gotland en, hon i USA tre) och Anna och Rebecca har jag träffat, men allldeles för lite. Fan heller att de små äckliga monstrerna ska få förstöra. Orkar inte. Vill njuta. Vill vara. Vill inte förstöra. Varför gör jag så här? Anledning till ännu större självhat.

 

 

Åh ibland blir jag bara så ledsen! Åh, fina människor, varför? Varför någon? Dumma dumma värld! Egentligen blir jag förbannad, men det finns samtidigt en uppgivenhet som säger att det tyvärr är så här världen ser ut. Då blir man liksom bara ledsen. När verkligheten blir verklighet.

 

Första dagen på jobbet och jag försov mig. Lyckat Sofia! Som tur var gjorde det inte så mycket och jag jobbade en timme extra för att få ihop dagens timmar. Tur även att jag fick trimma gräs för det gillade tydligen min handledare och påstod att jag hade talang. Jaja, det kan väl vara bra att ha...eller att någon tycker att man har det i alla fall.