Nu är det så att jag nästan vill gråta igen. Bara gråta gråta gråta. Fast samtigit skratta, hoppa och springa runt. Första gången på, ja kanske inte ett år, men åtminstone sju månader är jag bara lycklig lycklig lycklig och endorfinerna sprutar. Åh, jag hade glömt bort hur denna känsla efter att ha tränat kändes. Träningen började ju inte på bästa sätt när vi skulle ha ett löptest och jag kände ångesten komma i rasande fart. Uppvärmningen, som egentligen är så viktig för mig, blev mest tid att tänka, eller snarare inte tänka och verkligen pressa fram all energi för att skjuta bort ångesten. Det tog musten ur mig men jag kom mig i alla fall iväg och sprang testet samtidigt som jag för varje steg försökte springa ifrån ångesten som jagade mig.

Jag kom inte ens bland de tre första.

Fast jag vet varför det är så. Jag har inte sprungit sedan den där extrema ångestattacken i mars.

Och vet ni va? It doesn't fucking matter! 

Just nu bryr jag mig inte. Och det känns så jävla skönt!

Jag spelade ute resten av träningen eftersom min sträckning på något sätt blev bättre av löpningen (???).

Jag sprang, dribblade, slog inlägg, tacklades...

Jag spelade mittback som är det läskigaste som finns.

 

Om det så bara är idag, men nu ska jag njuta över att, efter en träning, inte ha någon jävla ångest.

Inte klättra på väggar.

Inte vilja gräva mig genom golvet.

Inte hyperventilera.

Inte vara så otroligt förbannad, ledsen, kass osv.

 

Jag vet inte hur länge detta håller i sig. Kanske får jag ändå gråta mig till sömns.

Fast vet ni, right now, I don't care!

Nu ska jag njuta. Åh, vad jag njuter!

Nu vill jag träna träna träna för det känns så jävla fantastiskt att man kan få en sådan här känsla.

Alla negativa tankar skjuts bort automatiskt nu på något sätt.

Kanske har mitt negativatankarimmunförsvar satts igång?

Jag var helt död i benen efter den sista spurten av löpningen, men ändå återhämtade jag mig fördjävla snabbt efteråt till nästa övning. Mina sjuka tankar säger att jag inte gjorde tillräckligt på löpningen - det kan aldrig bli tillräckligt - men just nu struntar jag i dem och det går fruktansvärt bra! Just nu tänker jag att jag hade väl en bra dag, eller något, som gjorde att mina ben var så pigga pigga pigga när vi körde en mot en (som jag förövrigt suger på) så att jag på något sätt fick näst mest poäng. Vilket är lika med att jag gjorde en hel del mål när jag fick börja med bollen, men även att jag många gånger tog bollen av min motståndare och gjorde mål.

Jag tänker inte att det var något jag gjorde fel då jag kunde köra hårt hårt hårt hela övningen utan att det berodde på att min kropp faktiskt orkar att köra så, inget fel med det. Övningen höll helt enkelt inte på tillräckligt länge för att jag skulle stupa, även fast vi nyligen hade sprungit.

 

Nu ska jag sluta överanalysera och bara acceptera fakta; jag är glad!

Jag är glad över att jag har tränat.

Jag är glad över att jag övervann min ångest.

Jag är glad över att vara här och nu.

Jag är glad över att kunna gå i duschen direkt och inte vilja fly från den extrema ångesten, från mmin kropp, från allt.

Jag är glad över att jag kan säga att jag mår bra just nu.

Jag är glad över att jag fick uppleva detta idag.

 

Haha också är jag glad över min extremt proffsiga webkamera....not