Hemma från kära Göteborg!

Förutom att jag har träffat Delice och hittat ännu fler anledningar till varför jag ska flytta till go-staden så har jag spelat fotboll.

 

Jag ångrar inte en sekund att jag följde med damjuniorerna och hjälpte dem i Gothia cup 2013! Verkligen inte! Ojojoj vad bra det har varit. Vet inte riktigt var jag ska börja. 

Okej, skolan (idrottsanläggningen) var den bästa jag någonsin bott på. Vi bodde rymligt, hade dusch i samma byggnad, åt i en byggnad knappt två minuter bort, spelade två av fyra matcher precis vid skolan och en av de två andra cirka femton minuters promenad bort och dessutom var det riktigt fräscht.

Laget då? Jo, det kan jag tala om att det är ett sjukt jävla härligt lag! På planen gjorder verkligen alla sitt jobb och det var så härligt att se hur vi fortsatte köra trots att det ramlade in 6 mål mot oss när vi spelade mot Jitex. Trots att de flesta i laget var femton så spelade vi i F17 och när vi sedan förlorar med 6-0 mot Jitex som vanligtvis spelar i flickallsvenskan F19 behöver man ju egentligen inte vara besviken. Ingen deppade ihop utan tuggade på, kämpade och gick in i närkamperna mot spelare som var två huvuden högre en gång, två gånger...tio gånger...och även om vi inte ens vann den tionde, gick vi ändå in och försökte. Så härligt att se! 

Därför är jag sjukt förbannad på min egen insats. Jag vet att jag var med för att hjälpa dem för att de inte hade någon målvakt och jag vet att jag hjälpte dem mycket genom att bara spela, men när man ser hela laget kämpa och slita så mycket är det frustrerande att man själv inte är på topp. Första matchen: fyra misstag, tre mål. Grova misstag. Mot Jitex, andra matchen, vet jag väl inte riktigt vad som hände...om mana släpper in sex mål kan man ju inte säga att man har gjort en bra match precis. Tredje matchen: kanonförsvar och inte så mycket att göra, vad jag minns. Fjärde matchen lika så. Jag gjorde en riktigt bra räddning och tippade den i ribban också räddade jag en straff när det blev straffsparkstävling, men de var de enda gångerna jag rörde i. bollen. Väldigt less att jag var så dålig och att mina försök att göra det bättre var fördjäves, mem gjort är gjort.

Annars är jag också väldigt less att jag trodde att jag var redo, men insåg att jag inte alls var det och det tog all tid frå mig så jag missade chansen att lära känna laget bättre. Det var verkligen något jag ville göra för jag insåg hur bra detta lag är. Alltså verkligen ett lag. Så underbart härliga tjejer allihopa och stämningen var på topp! Fast för mig känns det nästan för bra för att vara sant, som att det borde finnas något under ytan som lurar, men jag tycker att jag borde kännt av det efter 187 timmar tillsammans - vilket jag inte gjorde. 

Nu efter Gothia hoppas jag på att få träna med detta damjuniorlag mer än vad jag har gjort och jag har inte heller något emot att spela alla matcherna med dem. Damlagsmatcherna spelar jag ju gärna, men får jag välja så...

 

Oavgjort mot Stars n' Stripes var som en enda stor seger!

(bilden är tagen innan matchen. efteråt var de lite mer bittra haha)