Exakt. Alla kämpar. Alla har det svårt ibland. Varför ska jag då behöva någon hjälp? Eller behöver vet jag väl att jag gör, egentligen, men förtjäna. Jag är ju precis som alla andra. Nog kan jag hitta den där hjälpen av mig själv. Inte ska det väl vara så jävla svårt? Nog kan det väl hjälpa med hjälp från andra, men tar man inte emot den fungerar det ju hursomhelst inte. Jag försökte. Gav chanser. Tänkte att "men det blir nog bättre efter ett tag". Då syftade jag inte på allt det här (kan verkligen inte kalla det något annat, kan inte se mig som sjuk på riktigt, jag är inte det, kan inte vara.) utan på själva hjälpen/behandlingen/känslan att vara där osv. Hell no!

 

Tillslut orkade jag inte bry mig. Inte anstränga mig till bristningsgränsen något mer. Jag stod bara och trampade. Inte ens det. Ett steg fram, två steg bakåt. Dock känner jag mig hemsk mot den fina människan som ordnade det här till mig, att jag bara avbröt liksom, men jag såg/ser ingen idé att göra någonting som känns så fruktansvärt fel. Då menar jag inte sakerna behandlaren bad mig göra för det vet jag kommer bli jobbigt, utan bara av att vara där, prata, inte känna att man kan säga allt/som det är osv... Nä, bläh!

 

Ångrar mig gör jag inte, men visst kändes det jobbigt efter att jag hade sagt att jag ville avbryta för vad händer nu liksom? Åh, hatar att vara arton. Förvirrande vuxenvärld! Hade jag varit född några månader senare hade jag kunnat lulla runt och lämnat ansvaret hos någon annan. Nåväl, bara skolan börjar blir det bra. Önskar att jag kunde ha kännt så på äs-enheten också.