Skyldighet

Jag är ju väldigt mån om att man ska våga prata om psykisk ohälsa. Jag försöker börja hos mig själv, vara öppen. Lättast är det kanske här på bloggen där jag kan uttrycka mig hur jag vill, skriva och har tid att tänka. Fast någon sa till mig en gång, under tiden då jag höll allt för mig själv och hade dåligt samvete för att jag inte sa som det var, att jag är ju faktiskt inte skyldig någon att berätta allt jag tänker och känner. Nä, det är jag inte. Visst, det kan vara bra att vissa i min närhet vet vissa saker, men jag är inte skyldig att öppna mitt hjärta för hela världen. 

Men. 

Jag vill kunna prata. För om jag kan göra något litet med att berätta, så betyder det allt. Jag behöver bara inte känna pressen och skyldigheten. Får försöka tänka på det. Som nu. Så jävla mycket har hänt. Att jag inte ens vet var jag ska börja. Men jag börjar skriva det kapitlet i ett annat inlägg. Nu: inga skuldkänslor.

Kan vara svårt att hitta den där balansen; mellan det goda (för både dig själv och andra!) i att berätta - och känslan av "borde, bara för att". Men skriva är bra, det ger (oftast) tid till eftertanken som behövs för att landa rätt!

Tycker att det är väldigt viktigt att man vågar prata, och jag skulle önska att man gick ut i skolorna för att informera. Om kunskapen om t.ex. ätstörningar växte i samhället tror jag att många skulle kunna bli hjälpta långt innan man faller lika djupt ner i skiten.

En grej dock: forskning visar att information om ätstörningar absolut inte bör ges till barn/ungdomar - de riskerar att starta fler saker än vad det förebygger, tyvärr.... Däremot bör det pratas självkänsla, mångfald och acceptans för olikheter!

Att prata psykisk ohälsa, och självmord, är också bevisat förebyggande (så länge man inte går inte på specifika metoder till självskador o.s.v.)