If you want joy you gotta start with a smile, nothing will happen if you don't try

 

Jag har väntat på uppenbarelsen. Aha-upplevelsen. "Det var då jag förstod att...". De har aldrig kommit

"Då-tog-jag-beslutet-momentet"

 

Jag har förvisso sagt det, trott det. "Nu har jag insett..." osv. Och jag har trott på det själv. Först gången på dagvården. Andra gången på dagvården. Och tredje gången till och med. 

"I wasn't ready. But I finally think I am."

Innan DBT:n. Efter andra självmordsförsöket. Efter mina brutna löften. Efter jag slog sönder vågen. Och gud vet hur många andra mindre specifika gånger. Löften löften löften. Till mig själv. Som jag verkligen har trott på. Att nu blir det en förändring. Nu är brytpunkten här. 

Men nej.

Och det kanske inte är så för alla. Alla kanske inte får den där uppenbarelsen. Jag måste kanske sluta vänta. Börja agera. Jag kanske inte behöver en aha-upplevelse för att gå framåt. Jag kanske bara helt enkelt måste nöja mig med att överleva dagen. Ta ett steg i taget. Bara vara medvetet närvarande och ta det som det kommer. Göra en liten förändring här. En liten förändring där. Och sedan kanske jag märker att något har hänt successivt. Likaså med mina tankar och min motivation. 

Det kanske inte gör något att jag inte vet vad jag vill. Bara jag följer planen, trots allt som har hänt den senaste tiden, trots att motivationen inte är på topp, eller ens existerar. Kanske någon slags vilja kan mogna. Kanske några steg framåt tas.

 

Under processen skadar det inte att läsa uppmuntrande ord. Igen. Och igen. Och om och om igen.

 

Jag älskar dig<3

Jag gick runt och väntade på den där aha-upplevelsen i 8 år, men den kom aldrig. Man måste helt enkelt börja agera för att få någonting gjort, för den där upplevelsen kommer ju alltid efter att man börjat, inte innan...
Massa kämparkramar! <3

Jag väntade ett helt liv på att någonting skulle hända. Ibland känns det fortfarande som att jag väntar. Men precis som du säger, det är bättre att sluta vänta och börja fokusera på nuet istället. Små små steg. Kram pårej!

Allt det Emma skrev är sant! Försök att ta dagen som den kommer och tro på att du är en fantastisk och unik människa.