Jag försöker berätta. Jag försöker prata. Jag vet inte, kanske känner jag mig lite skyldig för annars hade jag väl inte varit så streddad? Eller så är jag stressad för att orden inte kommer ut. För jag tror jag vill prata. Eller inte vill för jag önskar att det var ogjort, men ändå vill för att jag vet att jag fungerar bättre om jag slipper bära allt själv. Men jag kan inte. Det går inte. Jag finner inte ord. Rent logiskt vet jag ju. Vad som har hänt. Hur det har varit. Vad jag har känt. Men det går inte. Att prata. 

Jag som hade så lätt för mig. Att beskriva tankar. Känslor. Vad som försegick i huvudet.

Nu går det inte. Jag får tunghäfta. Försöker prata om något annat.

Men jag försöker inte att stänga ute alla. Men. Det är bara så svårt.