Ja, jag måste erkänna att det var så mycket skönare att lägga korten på bordet och berätta än att hålla allt inom sig. Inte vänta ett halvår. Visst blir det konsekvenser, men det är väl rätt logiskt. Folk vill göra vad de kan för att hjälpa, ibland rätt drastiska saker. Men det kändes faktiskt skönt ändå. Det känns skönt. För nu behöver jag inte trippa runt på tå, nu kan jag bara vara. Folk vet. Och jag slipper låtsas - mer än jag vill i alla fall, masken är ju rätt svår att plocka av i mitt fall. Men ändå kan jag andas lite bättre. Jag ger en möjlighet till mina nära att komma in i mitt liv lite lättare, inte bara stänga ute alla. Visst önskar jag att ingen visste något, samtidigt som det känns som himla befriande att slippa ljuga om att allt är jättebra. Inte för att jag är en öppen bok precis, men lite har jag ju öppnat mig i alla fall.