Nästan ingen vet nått, nästan inte jag. Ingenting har förändrats sedan jag sa som det var
Nä. Det har inte hänt så mycket sedan jag för första gången berättade om mina självmordsplaner för min psykolog. Eller mycket har hänt utanför. Men inombords är det likadant. Förutom slutet. För det kan inte sluta med att jag försöker ta mitt liv nu. Jag vet några som skulle få så mycket skit för det och det vill jag inte. Ja, jag hatar verkligen att göra folk illa så det lilla faktum att några kommer bli utskällda om jag försöker ta bort mig stoppar mig faktisk. Det är inte ens ett alternativ. Jag vill inte göra någon illa med flit.
Vad som händer med mående, behandling och allt annat vet jag inte. Jag vet inte om jag vill veta heller. Jag är väldigt kluven huruvida det var rätt att byta DBT mot mer ätstörningsinriktad behandling. Nog är det bra om jag får hjälp med det, för det kan inte vara så som det är nu. Men samtidigt börjar jag förstå att det finns annan problematik också. Kanske sådan jag inte ens vet om. Oavsett vad det är, eller om det ens är något mer, skulle det vara skönt att veta. Att få svar på alla miljoner frågor jag har. Kanske mycket hänger ihop med ätstörningen. Eller ingår i den emotionella instabiliteten. Men då vill jag veta det. Är det någon mer diagnos så vill jag veta det. Jag vill bara att allt ska vara mindre oklart och svajigt. Jag vill ha svar som gör att jag vågar titta längre än till morgondagen.
Kommentarer
Trackback
