Men det är en del av denna ambivalens som jag hatar lite mer. 

Visst är det jobbigt att det kan ta hur länge som helst att fatta vardagliga beslut - eller att jag inte fattar dem alls. 

Det gör mig galen.

Men ambivalensen gällande mål och viljor. Den slår allt. 

Ena sekunden har jag motivation till allt. Nästa sekund vill jag dö.

Först tänker jag att det kan gå.

Sedan vill jag bara skita i allt.

Och det förstör liksom för mig. Väldigt mycket. Och det ändras på ett ögonblick. Jag vet att det kan vara en del av diagnosen. Men jag vet inte hur man ska hantera sådan extrem beslutsångest.