"Jag har förlåtit dig, nu gäller det bara att du förlåter dig själv."

Det var vad min psykolog sa när vi träffades idag på ett avslutningssamtal. Som jag har gruvat mig. För som ni vet slutade det inte speciellt bra mellan oss; ett gemensamt samtal med ambulanspersonal en lördagseftermiddag och inläggning på IVA. Jag har extremt dåligt samvete över hur jag betedde mig och vad jag sa (eller rättare sagt, inte sa) när vi pratade tjugo minuter innan jag käkade tabletter dagen innan. Jag har det fortfarande. Och jag var så rädd över att hon skulle vara jättearg på mig. Vilket hon självklart inte var. Idag pratade vi inte om något speciellt. Jag grät mest, hade hela famnen full av servetter. Acceptans, förståelse och förändring var väl det som mest kom upp. Att acceptans är något jag verkligen måste jobba med, men att icke-acceptans samtidigt är ett stort problem för mig. Förståelse är något jag behöver för att kunna validera mig själv och att dessa förändringar som har skett är jobbiga trots att många har varit något jag har viljat. Samtidigt har jag också förändrats liksom att min problematik har omformats på vissa plan och förhoppningsvis kanske en diagnosutredning görs. Det var mycket vi pratade om, men som sagt var det mest tårar från min sida. 

Hon är den bästa jag någonsin träffat och ingen har förstått sig på mig så bra som hon har. Jag har aldrig känt mig tagen på så mycket allvar som av henne. Ingen har någonsin validerat mig så mycket, bra och rätt som hon. Jag har fått så mycket hjälp! Jag önskar bara att jag kunde ha tagit tillvara på den mer än vad jag har gjort.

Det var jobbigt. Det var väldigt jobbigt och det visste jag ju att det skulle bli. Jag har fortfarande gråten i halsen, flera timmar senare. Jag visste att det skulle bli så här. Ändå ville jag dit av någon anledning. Min psykolog sa att jag var modig. Jag vet inte om jag håller me henne riktigt. Jag var ju inte rädd precis, jag ville ju, men samtidigt ville jag få ett avslut. Fast å andra sidan känns det inte riktigt som ett slut...det känns som att jag inte är färdig där. För som hon sa, hon finns kvar och jag kan kontakta henne när jag vill.