Det händer så mycket inom mig. Men samtidigt ingenting. Jag kan inte ens få ut de ord jag vill. Det är som stopp i hjärnan. Jag gör något nu jag inte brukar göra under mina känslostormiga inlägg - jag skriver om, jag raderar. För ingenting kommer ut, samtidigt som allt kommer ut. Och jag vet inte vad jag ska säga. Mina känslor börjar driva mig till vansinne och det får mig nästan att tänka i andra banor. Om migsjälv. Om diagnoser. Om att det kanske är något som är "på riktigt". Och jag vill egentligen tro på det för då har jag ju förklaringar. Men även den som är öppen kan ha svårt för att riktigt inse hur det är för en själv. Och har man en förklaring kan man hjälpa sig själv. Något jag vet att jag kan göra nu är att inte sätta mig på en buss hem så fort jag kommer till Luleå, utan faktiskt åka till Byn och pyssla med min andra familj. För det kommer ju få mig att må bra. Det är läge att använda färdigheten göra tvärtemot för känslorna är inte berättigade. Det är inte fel att känna dem, men de är inte logiska.