Året 2015 i en lista
Jag tänkte göra någon slags sammanfattning av året som har gått men jag är för ambivalent för att veta om jag tycker saker är bra eller dåligt... Dock vill jag ändå göra något. Det har ju hänt så mycket. Också hittade jag denna lista på
Livskicks-Liselottes, -Johannas och -Johannas bloggar så det kanske gör det lite lättare. Vi får väl se... Kanske blir det två svar på varje...eller ett jättelångt och invecklat...eller inget alls. Eller så blir jag jättedjup...
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Oj! Jo! Flyttat hemifrån, börjat på folkhögskola, vågat måla och rita, berättat det som får mig att skämmas mest.
Genomdrev du någon stor förändring? Köpte en lägenhet, flyttade hemifrån och slutade i DBT och börjat på Comede.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Nej.
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Många mindre bra, men även 28:e juli då jag fick nycklarna till lägenheten och 24:e augusti då jag började på Framnäs.
Dog någon som stod dig nära? Nej tack och lov!
Vilka länder besökte du? Tjeckien.
Bästa köpet? Lägenheten! Hans och Buffster! Terminsavgiften på Framnäs! Arsietten från Gran Gate som Emma fick i julklapp!
Gjorde någonting dig riktigt glad? När Sarah Michelle Gellar lade upp en bild på mina Buffymuggar på hennes Facebook. När jag fick veta att jag hade vunnit budgivningen på lägenheten. Mina vänner!
Saknade du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Varm sommar! Tro och hopp om att jag kan må bättre.
Vad önskar du att du gjort mer? Tagit av masken och berättat hur jag har mått (men jag har faktiskt blivit mycket bättre på det med min [fd]psykolog). Tagit vara på DBT-behandlingen.
Vad önskar du att du gjort mindre? Följt ätstörningen. Följt tvången. Hatat mig själv. Levt destruktivt. Osv.
Favoritprogram på TV? Ser inte så mycket på tv...MEN SOLSIDAN!!!
Bästa boken du läste i år? Har inte kunnat koncentrera mig på att läsa alls...förutom Bostadsrättshandboken haha.
Största musikaliska upptäckten? Melissas nya skiva. Nog för att jag visste att den skulle vara bra.
Vad var din största framgång på jobbet 2015? Framgång?
Största framgång på det privata planet? Framgång vet jag inte, men att jag har vågat börja på Framnäs och måla.
Största misstaget? Måååånga misstag!
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och tror jag. Förra året var jag mer ledsen i smyg och intensivare. Detta år har jag varit mer ledsen kontinuerligt.
Vad spenderade du mest pengar på? Lägenheten och pysselgrejer.
Något du önskade dig och fick? En höst med DBT, lägenhet i Piteå och konstutbildning på Framnäs.
Något du önskade dig och inte fick? Frihet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Åldersnojade mig, åt tårta för första gången på min födelsedag på sex år och gladde mig åt att Rebecca och Anna envisades sig att komma och hälsa på mig och fira.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Absolut, men det finns även så många bra saker som har hänt som inte "borde" har hänt.
Vad fick dig att må bra? Mina vänner, min lägenhet, skolan!
Vem saknade du? Min vän Delice som jag inte har sett på alldeles för många år. Och alla mina vänner som bor för långt borta för att ses varje vecka.
De bästa nya människorna du träffade? Elin, Felix och Cassandra i min klass! Och får man skriva det här...men vår lärare i konst haha! Hon är awesome!
Mest stolt över? En sådan här ambivalensfråga... Vet faktiskt inte. Beror på.
Högsta önskan just nu? Samma som ovanstående. Beror på hur man ser det.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jaa... Samma. Beror på hur man ser det.
Låt mig presentera....
Hans! ❤️
Och Buffster!❤️
Nästan ingen vet nått, nästan inte jag. Ingenting har förändrats sedan jag sa som det var
Nä. Det har inte hänt så mycket sedan jag för första gången berättade om mina självmordsplaner för min psykolog. Eller mycket har hänt utanför. Men inombords är det likadant. Förutom slutet. För det kan inte sluta med att jag försöker ta mitt liv nu. Jag vet några som skulle få så mycket skit för det och det vill jag inte. Ja, jag hatar verkligen att göra folk illa så det lilla faktum att några kommer bli utskällda om jag försöker ta bort mig stoppar mig faktisk. Det är inte ens ett alternativ. Jag vill inte göra någon illa med flit.
Vad som händer med mående, behandling och allt annat vet jag inte. Jag vet inte om jag vill veta heller. Jag är väldigt kluven huruvida det var rätt att byta DBT mot mer ätstörningsinriktad behandling. Nog är det bra om jag får hjälp med det, för det kan inte vara så som det är nu. Men samtidigt börjar jag förstå att det finns annan problematik också. Kanske sådan jag inte ens vet om. Oavsett vad det är, eller om det ens är något mer, skulle det vara skönt att veta. Att få svar på alla miljoner frågor jag har. Kanske mycket hänger ihop med ätstörningen. Eller ingår i den emotionella instabiliteten. Men då vill jag veta det. Är det någon mer diagnos så vill jag veta det. Jag vill bara att allt ska vara mindre oklart och svajigt. Jag vill ha svar som gör att jag vågar titta längre än till morgondagen.
Som vanligt då. Teknikstrul igen.
Idag skulle jag färdigställa bedömningsgrejen på Comede, men vad tror ni händer? Ja men såklart strular tekniken igen. Jag tänkte skriva om det men nu har jag ju inget att skriva om. Nåväl, fick i alla fall ännu ett bra samtal med min behandlare och ännu en gång kände jag mig tagen på allvar. Och det är värt mycket. Allt typ.
Idag ska jag träffa Elin och vi ska åka till skolan hehe... Sedan händer något spännande. Åh som jag längtar!!
Avslutnings-/gråtsamtal
"Jag har förlåtit dig, nu gäller det bara att du förlåter dig själv."
Det var vad min psykolog sa när vi träffades idag på ett avslutningssamtal. Som jag har gruvat mig. För som ni vet slutade det inte speciellt bra mellan oss; ett gemensamt samtal med ambulanspersonal en lördagseftermiddag och inläggning på IVA. Jag har extremt dåligt samvete över hur jag betedde mig och vad jag sa (eller rättare sagt, inte sa) när vi pratade tjugo minuter innan jag käkade tabletter dagen innan. Jag har det fortfarande. Och jag var så rädd över att hon skulle vara jättearg på mig. Vilket hon självklart inte var. Idag pratade vi inte om något speciellt. Jag grät mest, hade hela famnen full av servetter. Acceptans, förståelse och förändring var väl det som mest kom upp. Att acceptans är något jag verkligen måste jobba med, men att icke-acceptans samtidigt är ett stort problem för mig. Förståelse är något jag behöver för att kunna validera mig själv och att dessa förändringar som har skett är jobbiga trots att många har varit något jag har viljat. Samtidigt har jag också förändrats liksom att min problematik har omformats på vissa plan och förhoppningsvis kanske en diagnosutredning görs. Det var mycket vi pratade om, men som sagt var det mest tårar från min sida.
Hon är den bästa jag någonsin träffat och ingen har förstått sig på mig så bra som hon har. Jag har aldrig känt mig tagen på så mycket allvar som av henne. Ingen har någonsin validerat mig så mycket, bra och rätt som hon. Jag har fått så mycket hjälp! Jag önskar bara att jag kunde ha tagit tillvara på den mer än vad jag har gjort.
Det var jobbigt. Det var väldigt jobbigt och det visste jag ju att det skulle bli. Jag har fortfarande gråten i halsen, flera timmar senare. Jag visste att det skulle bli så här. Ändå ville jag dit av någon anledning. Min psykolog sa att jag var modig. Jag vet inte om jag håller me henne riktigt. Jag var ju inte rädd precis, jag ville ju, men samtidigt ville jag få ett avslut. Fast å andra sidan känns det inte riktigt som ett slut...det känns som att jag inte är färdig där. För som hon sa, hon finns kvar och jag kan kontakta henne när jag vill.
Allt som vi lovat, var tar det vägen?
"Jag hatar lögner annars i livet, men mina ätstörningar har varit min hemlighet och jag har ljugit för alla omkring mig."
-Linda Lampenius
Ambivalens
Jag hatar den. Allt. Hat. Hat. Hat.
Men det är en del av denna ambivalens som jag hatar lite mer.
Visst är det jobbigt att det kan ta hur länge som helst att fatta vardagliga beslut - eller att jag inte fattar dem alls.
Det gör mig galen.
Men ambivalensen gällande mål och viljor. Den slår allt.
Ena sekunden har jag motivation till allt. Nästa sekund vill jag dö.
Först tänker jag att det kan gå.
Sedan vill jag bara skita i allt.
Och det förstör liksom för mig. Väldigt mycket. Och det ändras på ett ögonblick. Jag vet att det kan vara en del av diagnosen. Men jag vet inte hur man ska hantera sådan extrem beslutsångest.
De må vara extrema, men jag älskar dem ändå
Älskar att de, tack vare mitt dåliga mående, har blivit vänner. Dubbelt så mycket vänskap.Vi har tänjt på varje gräns, att inte ens det här känns
Varje gång - till och med den första - har det förvånat mig hur lätt jag bara knaprar i mig tabletterna. Som att det vore mat. Eller ja, mat är ju himla komplicerat, så lättare än mat. Bara gapa och svälja. Nog vet jag rent logiskt att det skadar kroppen - det är ju därför jag har tagit dem, för att döda. Men samtidigt finns mitt logiska tänkande inte alls. Jag förstår ju, men ändå förstår jag inte. Jag har försökt ta bort mig, men misslyckats och alla är så "oj oj oj", "herregud" och så vidare. Medan jag är mer "Men sluta hetsa upp er, inget hände ju". När jag planerar, när jag tror att jag är död om x antal dagar/veckor, då är det en stor grej för mig (inget jag pratar med någon annan om såklart, men jag förstår att jag ska dö). När jag däremot har misslyckats så vill jag gärna glömma bort det så fort som möjligt och ser liksom inte att det har påverkat min omgivning - för det har ju inte påverkat mig. Det är som att det, redan första gången, har blivit ett normaliserat beteende typ. Illa, jag vet, men det är så jag upplever det.
Julig lista
Pepparkakor eller lussebullar? Måste nog säga lussebullar för att inte skapa någon slags rädsla efter min senaste incident med ett långt, äckligt hårstrå som stack ut från Bullen pappa bjöd mig på (hår som inte sitter fast är ungefär det absolut värsta jag vet!)
Skumtomtar eller knäck? Min tänder gillar väl inget utav det, men jag väljer nog knäck - skumtomtar smakar mer än skumt...(förutom de jag smakade hos Emma igår, de var annorlunda och bättre).
Köttbullar eller prinskorvar? Vegetarian? (men förr - för läääänge sedan, innan jag började ogilla klassisk mat - var det köttbullar.)
Julkorv eller julskinka? Fortfarande vegetarian (men innan dess julskinka -med hemmagjord äppelmos på).
Lax eller sill? Vegetarian!!! Men i början åt jag ju fisk och älskade både lax och sill, sedan blev sillen för salt, så jag säger väl lax (tänker att jag äter fisk om jag absolut vill någon gång, men det känns bara fel när jag tänker på det).
Sylta eller pastej? Japp, fortfarande vegetarian, men när jag åt kött var jag ungefär gift med leverpastej så...
Paradis eller Alladin? Ingen vidare åsikt.
Revbensspjäll eller Jansson? Vegetarian, MEN mamma gör den mest fantastiska Jonsson och revbensspjäll har vi aldrig haft på julbordet så...
Glögg eller julmust? Båda är väl sisådär. Beror på tillfälle.
Rödbetssallad eller dopp i grytan? Är sillsallad samma sak? I så fall säger jag: veg....ja ni vet. Men förr var det dopp i grytan.
Ris ala Malta eller gröt? Åh nej nej nej!!! Får kväljningar av risgrynsgröt (gissar att det andra smakar typ likadant?)
Hemma eller borta? Borta! Så kan man åka hem till en icke-jul (dock ska vi vara hemma i Byn år och det känns ändå bra - kan ju åka hem till mitt icke-juliga hem).
Utomlands eller Sverige? Utomlands och slippa fira.
Ge eller få? Ge. Får dåligt samvete av att få.
Mysteriet på Greveholm eller Sunes jul? Mysteriet på Greveholm (har nog inte sett Sunes).
Chokladkalender eller paketkalender? Alltså inget.
Plastgran eller äkta? Om det ska vara någon så ska det vara äkta!
Arne Weise eller Ernst? Ernst är ju som mysig (ska jag vara ärlig så kan jag dock inte koppla ihop honom med julen, visas det något program med honom då eller?).
När vill du att första snön ska falla? Helst aldrig, men lite snö kan väl vara bra ändå så det inte blir så förbaskat mörkt.
Har du haft en grön gräsmatta på julen? Ehh, nä? Norrbotten ni vet. Jo förresten, när vi var i Thailand.
När är det dags att pynta? Aldrig.
Kan du komma på något negativt med julen? Konsumtionshetsen, matsvinnet, matångesten, stressen, pressen, traditionerna och allt annat som jag skrev här.
Favoritjulfilm: Kan du vissla Johanna är den enda jag kommer på....
Favoritjulkalender: Pelle Svanslös!!!
Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mer jul? Vill inte ha jul alls.
När öppnar du dina julklappar? Om vi kör en jul med julklappar kan det bli en på morgonen, annars på eftermiddagen efter Kalle.
Favoritjuldoft: Tänkte säga kanel men doften får mig bara att tänka på risgrynsgröt (lärde mig dock att älska smaken av kanel på dagvården förra året).
Vad framkallar mest julstämmning? När Emmas mamma Lena har julpyntat i huset (enda stället där jag inte hatar julen).
Vad är viktigast med julen? Att den tar slut? Nä men att bara få ta det lugnt och träffa familj och släkt (vilket typ aldrig händer då det bara är jag, mamma, pappa och mormor, men förra julen hos min moster och familj var riktigt bäst!)
Social press
Jag har uppfattat att det är många som upplever en slags social press, som att inte vara ensam hemma på fredagskvällen, eller gå på en massa sociala tillställningar under julen etc. Det är inget jag upplever alls. Kanske kan det bero på att jag redan i början av grundskolan fick veta att jag var tråkig. Kanske är det smällen man får ta som introvert i ett extrovert samhälle, men det har som aldrig stört mig. Givetvis blev jag ledsen när jag förstod att folk tyckte jag var tråkig, när jag förgäves försökte passa in bland "de populära", men ändå misslyckades och när jag såg hur många från laget umgicks utanför planen men inte jag. Men det är det. Att jag skulle tänka att jag måste göra vissa saker på vissa dagar, lägga upp bilder därifrån på Instagram och visa upp vilket socialt liv jag har, finns inte ens på kartan.
Jag har aldrig druckit. Jag har aldrig varit intresserad. Och att trängas inne på någon krog eller stå i kö utanför och frysa ger mig bara obehagskänslor. Visst tycker jag det är roligt att träffa någon av mina fantastiska vänner, ha en mysig pysselkväll eller bara umgås. Men om jag inte har det, utan bara sitter hemma en fredagskväll (som typ igår) så gör det mig ingenting. Jag skäms inte för att jag inte är på värsta partyt. Eller för att jag satt i soffan hela förra nyårsafton helt ensam med mitt pyssel. Inte heller känner jag någon press att tacka ja till en jobbfest eller följa med mina vänner på krogen bara för att inte ses som tråkig (jag vet så väl var jag har mina vänner, att jag vet att de inte slutar umgås med mig annars bara för att jag inte gillar att vara på sådana ställen).
Visst är det (tyvärr) mycket där jag bryr mig om vad folk tycker - som jag hoppas att jag kan jobba bort -, men när det gäller sådant här, ja, då bryr jag mig ungefär lika lite som angående detta. Det vill säga: ingenting. En press på att alltid vara där alla andra är, göra det alla andra gör och känna alla som alla andra känner, nej det har jag aldrig känt av. Och jag hoppas att fler kan känna det lugnet.
Now my heart is open I can finally breathe
Ja, jag måste erkänna att det var så mycket skönare att lägga korten på bordet och berätta än att hålla allt inom sig. Inte vänta ett halvår. Visst blir det konsekvenser, men det är väl rätt logiskt. Folk vill göra vad de kan för att hjälpa, ibland rätt drastiska saker. Men det kändes faktiskt skönt ändå. Det känns skönt. För nu behöver jag inte trippa runt på tå, nu kan jag bara vara. Folk vet. Och jag slipper låtsas - mer än jag vill i alla fall, masken är ju rätt svår att plocka av i mitt fall. Men ändå kan jag andas lite bättre. Jag ger en möjlighet till mina nära att komma in i mitt liv lite lättare, inte bara stänga ute alla. Visst önskar jag att ingen visste något, samtidigt som det känns som himla befriande att slippa ljuga om att allt är jättebra. Inte för att jag är en öppen bok precis, men lite har jag ju öppnat mig i alla fall.
Ett bra liv i ett dåligt mående
Bara för att jag mår dåligt, betyder det inte att mitt liv är dåligt. Det tycker jag är viktigt att poängtera. Som jag sa förut: jag hatar inte livet, jag hatar bara mig själv för vad jag har gjort det till. Visst är det mycket jag tycker illa om, visst är det mycket som förstör mitt liv, visst önskar jag att det såg ut på ett annat sätt. Men det är också mycket jag vill ha kvar. Som mina fina vänner till exempel. Och skolan. Denna underbara skola. Idag var sista dagen och vi har haft lite julavslutning med musik i aulan. Jag bara satt och log. För att jag tog beslutet att utmana min rädsla. Att börja här. Träffa så många fina människor. Vår wolfpack. Måla. Öva på att släppa prestationen. Ha en fantastisk lärare. Och bara befinna mig i en underbar miljö. För denna skola är bäst! Och det är en bra del i mitt liv. Trots att mycket tar ont och är mörkt. Så är detta ett ljus bland det.
Strul som vanligt
Tre gånger har jag svarat på RIKSÄT enkäten inom ätstörningsvården - varje gång har tekniken strulat. Så det blev inget svar denna gång utan jag får istället vänta tills efter jul. Lite segt men vad ska man göra? 
Jag önskar bara att det kunde gå snabbare.
Men samtidigt vill jag att den här bedömningsfasen ska vara förevigt.
För hur ska jag våga?
Hur ska jag göra?
Hur fan ska det gå?
Jag förstår inte. Verkligen inte.
Men jag försöker att inte se så långt fram. För då vill jag bara ge upp.
Men än så länge har jag planerat att stå ut. Trots att det är jul. Trots att jag inte vill.
Men jag tänker att det kanske kommer en dag då jag är glad över att jag stod ut.
Just nu känns det tungt. Så därför blir det inte så muntert här. Men ärlighet är väl kanske något jag borde prova på.
Jag kör på det spåret än så länge.
Prata om maten känns dock fortfarande för jobbigt. Jag vet inte, men det är känsligare på något sätt.
Mer skam. Mer skuld. Än något annat.
Och det kan väl få vara så ett tag. Tills jag är redo.
Först måste jag väl bli redo att erkänna helt för mig själv.
Fram tills dess. Står jag ut.
Det jag säger att jag gör det gör jag inte ens, så vad är det jag gör?
Jag gillar inte det här. Under en sådan lång tid har jag haft så svårt att sätta ord på saker och ting. Jag, som alltid har haft lätt att uttrycka mig i text, kan knappt skriva någonting alls. Och det känns rätt meningslöst att ens försöka. Det mesta känns meningslöst. Men jag försöker göra några saker av allt som finns, för att inte sjunka ner. Att jag just nu upplever skapandet som meningslöst gör mig ledsen - det har ju varit min räddning. Det och vännerna. Men jag är för trött för att umgås och jag orkar inte ens bry mig om att "jag inte får vara trött". Det är två dagar kvar av skolan och jag, som har stannat där i flera timmar extra nästan varje dag, varit där när jag inte har haft lektion och tyckt att vi hade kunnat haft skola på lovet, tycker att dessa två dagar känns oerhört långa och meningslösa. De senaste veckorna har jag knappt gjort någonting. Jag kommer troligen inte ens ha någonting att lägga upp här nu efter att skissdelen är avslutad. Samtidigt känns det inte bra med lov heller - speciellt inte jul -, men Emma kommer hem, Marcus kommer hem, Linda kommer hem, jag och Elin och kanske Cassandra från klassen ska till Umeå på en roadtrip plus att Emma och Henny kommer hem så vi ska ha SHARE-reunion. Jag får väl bara hoppas på att jag kan vara lite trevlig i alla fall mot alla människor som är så himla gulliga mot mig.
Det har sagts att jag förtjänar någonting mer, men jag undrar vilken del av mig de ser
Jag förstår inte. Jag förstår inte denna enorma värme och kärlek. Vad har jag gjort för att förtjäna så bra människor i mitt liv? Jag har ljugit. Jag har skapat oro. Jag har försökt försvinna från dem (inte då att jag gjorde det för att slippa alla, men resultatet av mina handlingar skulle ju ha lett till det).
För en gångs skull somnade jag faktiskt snabbt, det tog typ bara en timme. Men vaknar jag då inte tre timmar senare, mitt i natten och inte kan somna om? Såklart jag gör! Jag är i alla fall expert på att rabbla alfabetet baklänges. När jag blev less på det fortsatte jag med denna ovanför. Jag har verkligen inte trott att det har varit min grej alls - jag menar bara fylla i och inte få skapa allt själv från grunden? Men när en inte ens har ork eller motivation för sin egna kreativitet så var detta helt fantastiskt. Just nu går det till och med trögt i skolan med att hitta glädjen i skapandet och att göra något hemma känns rätt långt borta. Så om någon har haft liknande inställning kring detta: testa!
Så jag förstår inte. Och jag har så himla svårt att ta emot hjälpen andra erbjuder sig. Jag blir så himla obekväm och på 25:an fick jag rent utav panik för att jag kände mig så besvärlig och ivägen - trots att det enda jag gjorde var att ligga i sängen och sova i mitt mörka rum. Igår däremot fortsatte jag att smått ta emot hjälp. Det var dags för det andra besömningssamtalet på Comede och det kändes nästan lika bra som första gången, vägningen drog väl ner betyget lite. Det som gjorde att det drogs upp igen var att jag ska få komma dit på torsdag för en sista bedömning och det känns verkligen bra att jag fick komma så snabbt. Vad som händer sedan lär vi väl prata om då.
Korten på bordet
Totalsiffran 4 för antal självmordsförsök dubblerades på tio dagar. Nej, det rullar inte på för mig. Det har i alla fall inte rullat åt rätt håll. Jag köpte en lägenhet i Piteå, jag började läsa konst på Framnäs och jag fick gå kvar i DBT:n - precis den höst jag ville ha, men allt blev inte som jag ville.
VARNING! Självmord, (för många människor) obekvämt, jäääätte långt.
Jag berättade om att jag har slutat DBT, behandlingen som skulle bli min räddning i höst, den jag så gärna ville gå och trodde skulle hjälpa mig att bli fri. Den har hjälpt mig mycket. Och det är troligen min psykologs förtjänst att jag ens kunde uppleva hösten. Men trots att jag har gått framåt på många punkter har mitt första och mest rotade problem - eller symptom på det verkliga problemet, vad det nu är -, kvarstått. Ätstörningen har bara gått utför och det senaste året har det varit mer än kaos. Inte synlig såklart - det går att dölja det mesta -, men det har känts. Så himla mycket. Jag är inte ännu redo att riktigt prata om det, men min höst blev inte alls som jag ville att den skulle bli. Trots att jag är väldigt lycklig, mår jag samtidigt så himla dåligt och de senaste veckorna har det minst sagt varit kaos.
För att göra en lång historia kort så har jag, liksom många gånger förr, tappat hoppet om att någonsin kunna bli frisk och fri - men denna gång mer än någonsin. Och helt ärligt ser jag ingen mening alls med livet om det ska vara på det sättet som det är nu. För första gången berättade jag om mina suicidplaner för min psykolog - innan hon fått reda på de som genomförda via sjukhuset eller liknande. Jag och hon hade tidigare skickat en remiss till Comede - ätstörningskliniken här i Piteå -, men trots det kändes det ändå inte som någon idé att försöka för hur skulle det gå? Min psykolog hade telefonkontakt med mig nästan varje dag i två veckor för att hjälpa mig att helt enkelt överleva. Jag skjöt för första gången fram mina planer en vecka och under den tiden fick jag tid hos en läkare på psykiatrin som jag berättade om. Hon var verkligen jättebra och tog mig på allvar både med maten och mina suicidtankar. Hon ville lägga in mig men jag vägrade och därför hade även vi telefonkontakt. Hon ringde på torsdagen. Min psykolog ringde på fredagen (27/11) efter skolan. Jag sa till båda att det var bra.
Varning för beskrivning av självmordsförsök. Det är ingen hemlighet att det är det enda jag har gjort så jag tror inte det spelar någon roll huruvida jag skriver ut det eller inte.
Några minuter senare stoppade jag i mig alla tabletter jag hade köpt och gick och lade mig. Natten var förfärlig såklart och jag fick panik när jag insåg att jag jag kräktes upp en del av tabletterna några timmar senare. Men jag fortsatte hoppas på att de hade hunnit börja verka och att de som var kvar gjorde någon skada. Vid två på lördagen ringde min psykolog, hörde att något var fel och frågade om jag hade tagit tabletter. Hon blev arg och orolig såklart och ringde efter ambulansen och ringde sedan till mig så alla tre pratade i samma samtal. De sa åt mig att öppna dörren och i panik så sprang jag runt i lägenheten och helt plötsligt var två jättetrevliga ambulansmän inne i mitt hem.
Det blev en åktur till sjukhuset, akuten och IVA där motgift sattes in och dropp med diverse salter som mitt hjärta tydligen behövde. Eftersom jag inte mådde speciellt dåligt då (förmodligen på grund av att jag hade kräkts upp så mycket) så förstod jag inte varför jag ens behövde allt det där - det var ju ingen fara med mig, jag hade väl misslyckats? Jag sa att jag inte ville ha någon hjälp och att den urgulliga sjuksköterskan slutade prata med mig efter det gjorde att jag fick så himla dåligt samvete och just då tänkte jag "jag gör aldrig om det här". Men när pulsen steg från 50 till 120 på några sekunder, det kändes som att jag andades genom ett smalt sugrör och syresättningen i blodet blev alldeles för låg, lade jag mig tillbaka, log och trodde att jag höll på att dö. Men istället började det tjuta och personal som ville hjälpa patienten som inte ville ha hjälp kom in och det blev syrgas och byten av nålar och tillslut kunde jag andas igen. Sedan låg jag där på IVA tills nästa morgon då en från personalen frågade om jag ville till Sunderbyn och psykiatriska avdelningen. Jag sa givetvis nej och sa att jag ville hem. Och de skickade hem mig.
Söndagen vandrade jag mest runt och visste inte var jag skulle ta vägen för jag har aldrig gjort något vidare impulsivt självmordsförsök tidigare - alla har varit planerade in i minsta detalj. På måndagen köpte jag ytterligare tabletter och bestämde mig för att sluta planera och bara försöka tills det gick. Denna gång kunde min kropp behålla alla tabletter men det hade givetvis sitt pris och den natten är helst något jag glömmer - eller kanske bör jag komma ihåg den för att inte göra om det igen. Den enorma fysiska smärtan blev för stor och efter evighetslånga timmar svalde jag min stolthet, tog ett beslut och ringde ambulansen själv - för jag stod inte ut. Det blev en hemsk tur med ambulansen till akuten då den aldrig tycktes sluta guppa. Illamåendet tycktes inte ha någon gräns och personalen på akuten bad mig desperat att sluta försöka kräkas (men det kändes bättre och jag visste ju att inget skulle komma upp eftersom det var så länge sedan intoxet). Jag mådde till och med illa av att åka rullstol från akuten till IVA. Nog visste jag att dosen jag hade tagit var dödlig, men den var långt ifrån lika stor som den på fredagen. När jag sa "bara x stycken", sa de att det inte alls var så bara. Sedan började min värsta natt någonsin. Personalen var jättebra och verkligen försökte hjälpa mig, men trots sprutor mot illamåendet och massvis med blött papper i ansiktet så mådde jag bara sämre. Jag rev lös EKG-sladdarna, ID-bandet, sparkade iväg en stol som stod för nära och drog nästan av mig mitt hår. Jag hade panik, men efter många timmar och lugnande ord så kunde jag sova i någon timme innan de började sticka mig igen.
På tisdagen gjorde jag något som jag både har ångrat men som jag samtidigt är så glad över - jag ringde till Elin som jag skulle prata med den dagen och sa hur allt låg till (ingen mer än personalen på sjukhuset visste ju någonting). Och alltså den vännen... Ja, jag vet inte ens hur jag ska förklara hur mycket hon har hjälpt mig. Och jag vet inte hur jag ska förklara hur ledsen jag är över att jag bara berättade för henne och lät henne bära allt på sina axlar. Men hon kom i alla fall. På morgonen hade jag pratat med en läkare från psykiatrin som hade frågat precis samma saker som läkaren från IVA hade gjort två dagar tidigare: har du några självmordstankar? -nej, vill du dö? - nej, vill du leva? -ja, kommer du göra något när du skrivs ut? -nej. Svaren kommer automatiskt. Jag vet inte vad de har träffat för patienter tidigare, men för mig känns det som en utopi att sådana tankar försvinner efter en dag. Så jag upplever det som en väldigt provocerande fråga "har du fortfarande sådana tankar?". Såklart jag har! Jag hade liksom fortfarande kvar märken från tejpen sedan jag varit inne på IVA två dagar tidigare pga ett annat självmordsförsök. Så jag slapp alltså skrivas in på psykiatrin och var bara kvar på IVA för att vänta ut droppet. Men när jag pratade med Elin blev jag osäker...borde jag bli inlagd eller inte... Vi pratade, Elin pratade med alla möjliga inom vården, men tillslut gjorde jag som jag alltid gör: säger att det är lugnt. Dock gick de inte riktigt med på det vi tidigare hade kommit överens om att bara bli utskriven, så jag fick åka hem till Elin, sova där, gå till skolan och sedan komma tillbaka till medicinska avdelningen på ett utskrivingssamtal. Dock hade de ingen aning om vad jag och Elin pratade om när vi kom dit på avtalad tid så vi blev skickade till psykiatrin där det också var väldigt struligt. Tillslut träffade vi någon där som gav mig ett läkarsamtal en halvtimme senare. Där talade jag, med hjälp av Elin, sanning - hon fick även säga sitt -, men de gav mig ändå valet att bli inlagd eller åka hem. Och hur ska Sofia Ambivalent Kihlström kunna välja mellan det som hon vill och det som hon borde? Be om hjälp när man får dåligt samvete och känner sig till besvär över att ens existera? Så jag sa att jag åker hem. Elin började ställa frågor när vi kom ut och tillslut så brast det. Jag blev inlagd på en troligtvis väldigt bra avdelning, men jag kände mig för i vägen för att kunna vara kvar. Nästa morgon sa jag i panik till läkaren att jag måste ut, bort därifrån, kan inte ta emot hjälp. Så jag blev snabbt utskriven och styrde stegen direkt mot Apoteket, lika många tabletter som på måndagen, betalade i kassan, gick till toalett, svalde och gick hem. Och väntade.
Jag lade mig direkt - med ytterkläderna och allt på mig på vardagsrumsgolvet. Jag fick samtal från Elin som frågade hur det var. Jag ljög som vanligt och sa att allt var bra. Jag varken kräktes eller berättade för någon, men på fredagen var jag ändå så stabil att jag kunde gå till skolan. Trött och illamående, men dagen rullade på och sedan hem till Elin som fyllde år. På lördagen gick vi på stan och smart som hon är höll hon mig kvar tills apoteken hade stängt. För att döda den skyhöga ångesten satte jag mig därefter på bussen till Luleå för att åka fram och tillbaka (bussåkande=ångestdämpande för mig). Medan jag väntade på bussen hem dog min telefon och då började min plan, att inte berätta för någon om detta, krackelera. Elin blev orolig när jag inte svarade och ringde till flera av mina kompisar (absolut förståeligt). När jag sedan satt på bussen och kunde ladda telefonen fick jag ett desperat samtal från Lina som hade fått information om att jag inte levde. Försökte lugna ner henne liksom jag gjorde med de andra - jag satt ju bara på bussen, det var lugnt. Jag pratade länge med både Rebecca och sedan Emma när jag kom hem. Lade mig återigen på vardagsrumsgolvet med ytterkläderna på, lika oduschad som den senaste veckan och när jag höll på att somna fick jag samtal från psykiatrin i Piteå. Både Emma och Elin hade ringt dit och givetvis förstod jag dem, men jag lyckades övertala hon som ringde att det var lugnt, det är alltid lugnt.
Jag ställde alarmet på söndagen så att jag skulle vara på Apoteket när det öppnade, köpte tabletter och svalde dem som alla andra gånger. Fick ett samtal av Emmas mamma som var orolig och ville att jag skulle komma och hälsa på dem. Jag försäkrade henne om att det var lugnt. Men uppenbarligen trodde hon inte på mig för vid tolv ringde det på dörren och pappa stod där. Fick panik för jag visste ju inte alls hur kroppen skulle reagera med tanke på de senaste nio dagarna av så många tabletter. Vid en vanlig överdos mår man sjukt jävla dåligt precis överallt och med tre överdoser i bagaget och en pappa på besök insåg jag att det inte alls skulle sluta bra. Men jag ljög, höll inne illamåendet, försökte vara vanlig och efter många timmar så åkte han hem. Jag lade mig äntligen och sov - på samma ställe, med samma kläder -, men sent på kvällen slogs min dörr upp och in kom återigen pappa. Han hade nu fått reda på vad som verkligen hade hänt - inte bara att folk sa att jag mådde dåligt. Han var orolig såklart men jag ville inte prata. Så vi lade oss, han sov i min säng och jag sov på golvet med hunden. Eller sov och sov, jag lyssnade på pappas snarkningar fram tills efter fyra innan jag somnade några timmar. På morgonen var jag otrevligare än otrevligast och ville bara komma därifrån. Hade en tid på Comede en halvtimme efter att jag hade vaknat så jag begav mig snabbt dit med självmordstankar högre än fler skyskrapor staplade på varandra och en gnagande oro att det jag hade gjort inte skulle fungera - trots att det rent logiskt "borde". Jag tänkte säga till min blivande behandlare att jag inte ville ha någon hjälp, att allt var onödigt och att jag ändå inte kunde stå ut med känslan att vara till besvär. Men så fort vi började prata kändes det helt plötsligt som att hon tog mig på allvar och att det faktiskt kunde bli något av den kontakten. Efteråt var jag så glad så jag åkte hem, städade lägenheten (ja, det lilla dammet som nu fanns) och tog mig en dusch och bytte kläder för första gången på nästan två veckor.
När jag mötte upp Elin var jag helt hyper och jag förstår varför det gjorde henne lite misstänksam, men det var som att jag hade all energi i världen. Det dalade väl efter ett tag, men det var kul så länge det varade och sedan dess har jag bara försökt att träffa människor, planera in saker, inte vara för desperat för att det inte verkade som att tabletterna hade gjort någon skada och ja....jag vet inte. Bestämma mig för vad jag vill?
Förlåt att jag är missvisande och att det inte alls rullar på så bra som jag får det att verka. Ingen kan läsa tankar och såklart förstår jag om det kommer som en chock för vissa - det var väl lite det som var meningen, att ingen skulle veta egentligen. Men nu har jag lagt korten på bordet, inte väntat ett halvår för att berätta sanningen om "hur det var". Nu skriver jag hur det är, och nej, det är inte så jävla bra. Självklart har jag självmordstankar. Att säga något annat vore en lögn - dock borde jag väl vara med bekant med det än sanningen efter alla mina lögner... Det kanske är obekvämt för många att jag skriver detta. Jag har ingen redovisningsplikt. Jag är inte stolt över det här. Men samtidigt känner jag att det är så här det är, och varför dölja verkligheten. Jag drar mig ofta för att skriva sådana här saker på grund av att jag har lätt för att underdriva och vill verkligen inte förminska problem som redan förminskas nog mycket. Jag har svårt att förklara känslorna, tankarna och smärtan i det hela och det skapar ingen rättvisa i situationerna. Att bara berätta sakligt som jag har gjort nu upplever jag blir väldigt platt och inte alls så himla påfrestande som det är. Men vill folk tro att psykisk ohälsa är något man bara kommer över, eller något man rycker upp sig från för att jag är dålig på att förklara, ja då är det väl deras förlust. Jag kan inte bara hålla tyst. Även det mörkaste måste man våga prata om, trots att man aldrig kan förklara hur det verkligen känns.
Buffy....
...också blev kvargen trendig
Jag lägger inga värderingar i varesig de andras tankar eller detta livsmedel, utan jag vill bara påpeka hur trender verkligen kan påverka oss och våra åsikter.
Ingen som lever i dagens samhälle kan väl ha missat hysterin över Kvarg? Som sagt vill jag inte värdera mat för det jag vill mest av allt är att just låta mat vara mat. Men allmänt så hyllas kvargen. Det är lustigt, för det är något jag började äta för många år sedan. Då hade jag inga kvargkompisar som åt tillsammans med mig eller ens förstod vad jag åt - och när de undrade så var det inga hyllningar.
Det var under en fotbollscup som jag mötte värderingar kring detta livsmedel. När tränarna och lagledaren i fotbollen desperat undrade vad jag skulle äta efter matchen på kvällen då jag inte kunde äta det extremt farliga som de andra i laget åt varje kväll, sa jag motvilligt att de kunde köpa kvarg. Inte motvilligt för att jag var rädd för just kvargen, bara maten i allmänhet (inga fler triggande detaljer osv). När jag satt där och skämdes nog mycket, dels för att jag åt och dels för att jag hade varit besvärlig och speciell, kom pikarna från lagkamraterna. Inte mycket, men nog mycket för att störa en redan ätstörd hjärna. Det jag åt ifrågasattes från olika håll och kanter, bland annat på grund av något visst näringsämne som de var lite skeptiska mot (luddigt, men ni vet hur jag nojar mig över att trigga). I alla fall ifrågasattes jag av några. När jag åt det. För flera år sedan. Idag skulle det inte förvåna mig om någon blev ifrågasatt om hen inte åt kvarg (observera: inte förvåna, däremot är det ju sorgligt att folk har så lite att göra så de måste bry sig om vad andra äter).
Men visst kan några trender skapa en ordentlig svängom i åsiktsbanken? Från att värdera det som något "dåligt" till att det typ är Guds gåva...
Lägg mig här. Väck mig sen. När du vet
Jag tänker att jag inte ska skriva. För jag kan inte skriva vettigt just nu. Men jag vet ju att jag bloggar just för att skriva av mig. Att känslostormar är det jag har nytta av att skriva.
Det händer så mycket inom mig. Men samtidigt ingenting. Jag kan inte ens få ut de ord jag vill. Det är som stopp i hjärnan. Jag gör något nu jag inte brukar göra under mina känslostormiga inlägg - jag skriver om, jag raderar. För ingenting kommer ut, samtidigt som allt kommer ut. Och jag vet inte vad jag ska säga. Mina känslor börjar driva mig till vansinne och det får mig nästan att tänka i andra banor. Om migsjälv. Om diagnoser. Om att det kanske är något som är "på riktigt". Och jag vill egentligen tro på det för då har jag ju förklaringar. Men även den som är öppen kan ha svårt för att riktigt inse hur det är för en själv. Och har man en förklaring kan man hjälpa sig själv. Något jag vet att jag kan göra nu är att inte sätta mig på en buss hem så fort jag kommer till Luleå, utan faktiskt åka till Byn och pyssla med min andra familj. För det kommer ju få mig att må bra. Det är läge att använda färdigheten göra tvärtemot för känslorna är inte berättigade. Det är inte fel att känna dem, men de är inte logiska.
Hejdå DBT
Jag sa ju att det hade hänt en del. Tidigare skulle jag kallat detta dramatiskt, men nu verkar det som det minst händelserika. DBT:n är slut för min del och min behandling ska istället vara i Piteå och vara inriktad på min ätstörning. Detta på grund av flera saker, men främst för att det blir så dyrt att resa framochtillbaka till och från Luleå hela tiden. Sedan även för att jag väl kände att jag skulle behöva ha hjälp med något annat nu i första hand och Luleå var inget alternativ längre då jag provat så många gånger. DBT:n har varit jättebra som ni säkert har märkt att jag har tyckt, men inte mot allt och nu känner jag att jag behöver hjälp som är mer specialiserad på det jag behöver jobba med.
Dock känns det väldigt vemodigt eftersom både färdighetsträningen och min psykolog har varit till så stor hjälp för mig. Och att gå från 1+2 timmar i vecka + telefonstöd 7.00-21.00 till 1 timme i veckan (i två veckor, sedan juluppehåll) känns väl som en väldigt drastisk förändring, men just nu är jag mest glad över att jag har någon att gå till. Men som sagt känns det surt att säga upp en sådan här bra behandling, men inom DBT:n är ju mycket fokus på acceptans och på att göra det som fungerar så det är väl bäst att följa de råden just nu i alla fall.
Mittibland allt kaos
Den senaste tiden har det varit rätt ytligt här. För att det har varit kaos. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Bara kaos. På många håll och kanter. Men idag klockan tio hände något annat. Jag var på mitt första bedömningssamtal på Comede där jag ska börja på behandling. Och ja, jag är lika glad - om inte gladare - som när jag hade träffat den där braiga läkaren för två veckor sedan. Jag vet inte vad som händer, men detta var något jag verkligen behövde. Jag ska fira det med en dusch.
När jag tänker på julen får jag ingen rolig känsla
Jag tänker på hur mycket vi konsumerar i form av julklappar som vi i många fall egentligen inte alls behöver. Jag tänker på all mat som köps och slängs i onödan. Jag tänker på alla de barn som far illa och får sin högtid förstörd på grund av diverse missbruk. Jag tänker på de som inte har någon familj att fira denna gemenskap med. Jag tänker på de barn som inte får några julklappar för att ingen har råd med det till dem. Jag tänker på de vuxna som sliter för att kunna köpa någon enstaka liten julklapp till sina barn och kanske slippa det dåliga samvetet men ändå måste säga att det inte blev några i år heller. Jag tänker på alla de som dövas av ätstörningarna röster. Jag tänker på alla pengar och energi som går åt i varje kommun för att julpynta och dekorera gator och torg. Jag tänker på all den stress många människor känner inför denna högtid. Jag tänker på den press som finns att saker och ting ska vara på ett speciellt sätt för att det ska bli rätt.
Fler och fler bilder dyker upp i sociala medier, julpyntet lyser var man än går, och affärerna har haft dekorationer till salu sedan innan halloween.
Men jag bojkottar julen.
Inte för att jag någonsin har haft några hemska jular med traumatiska upplevelser eller något som ens kommer i närheten. Tvärtom, jag har alltid haft det bra med en trygg familj, tak över huvudet och mat på bordet. Men länge har det varit nog för mig. Den är överskattad och ja, tråkig som jag är kan jag tycka att den bara är onödig och jobbig. Visst kommer jag åka hem till mina föräldrar, se Kalle Anka (typ det enda jag gillar med julen hehe) och umgås. Men jag hoppas att den blir som jag så många andra år har önskat: julklappsfri och bara en dag man kan ha det lite mysigt - utan stress och press.
Det mest juliga i min lägenhet kommer vara denna amaryllis som jag fick av min mormor. Allt annat kommer fortsätta gå i temat pastell, blommigt, gulligt och fint - även kring julen.
