Varje gång - till och med den första - har det förvånat mig hur lätt jag bara knaprar i mig tabletterna. Som att det vore mat. Eller ja, mat är ju himla komplicerat, så lättare än mat. Bara gapa och svälja. Nog vet jag rent logiskt att det skadar kroppen - det är ju därför jag har tagit dem, för att döda. Men samtidigt finns mitt logiska tänkande inte alls. Jag förstår ju, men ändå förstår jag inte. Jag har försökt ta bort mig, men misslyckats och alla är så "oj oj oj", "herregud" och så vidare. Medan jag är mer "Men sluta hetsa upp er, inget hände ju". När jag planerar, när jag tror att jag är död om x antal dagar/veckor, då är det en stor grej för mig (inget jag pratar med någon annan om såklart, men jag förstår att jag ska dö). När jag däremot har misslyckats så vill jag gärna glömma bort det så fort som möjligt och ser liksom inte att det har påverkat min omgivning - för det har ju inte påverkat mig. Det är som att det, redan första gången, har blivit ett normaliserat beteende typ. Illa, jag vet, men det är så jag upplever det.