Så djup. Till en sådan mörk plats. Jag faller. Helt handlöst. Flera händer. Försöker få tag i mig. Och där. Mittibland. Strävar jag någon annanstans.
Jag har fallit så djupt. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Förhoppningsvis blir ECT min räddning. Det som kan råda bot på mina tankar. För först igår insåg jag att det här måste få ett stopp.
Det jag gjorde. Det gjorde att jag tuppade av.
Jag har fått en skada. Det jag gjorde gav mig en skada.
Och det jag gjorde. Ledde till att jag bältades.
Tårar. Tårar, tårar, en massa tårar.
Och händer som håller fast.
Åtta händer som kämpar. Kämpar mot mina två. Två händer. Två fötter. Och ett huvud. Ett skadat i och för sig.
Tabletter som far in i munnen.
Kroppar som bär. Som sliter. Som färdar.
In till ett rum. Där det står en säng. Och helt plötsligt sitter mina ben fast. Mina armar likaså.
Först försöker jag dra mig loss. Slita mig fri.
Sedan fortsätter jag att gråta. Tårar. Massvis med tårar.
Får mer mer medicin. Och ligger där tills jag somnar till. Hur länge vet jag inte. Men det kändes som timmar.
Tillslut spänns jag lös.
Går på skakiga ben. Får läggas i min egna säng. En som stirrar på mig, som de senaste nätterna. Och jag sommar med tårarna. Och vaknar upp nästa dag med obeskrivligt många känslor och tankar idag.
Mest rädsla för att jag ska hålla räknaren på ett denna dag. För att jag inte får göra något. Inte idag. Men jag vet inte hur jag ska klara det. När mina tankar säger något helt annat.