Sex månader
"04.34
Jag vet inte vad det här ska betyda? Meningslöst. Allting. Det vet jag. Men även detta. Vill inte skada mig - det vet jag. Men det var inte ens bra idag/inatt/nu på morgonen. Inte ens halvhjärtat och det gör ont inombords att jag inte ens försökte göra det ordentlig. Men det känns också meningslöst. Som allt. Som jag."
Den senaste tiden har impulserna varit så mycket högre än de har varit förut. Så mycket högre än den där natten/morgonen för sex månader sedan. Skillnaden? Då skadade jag mig. Det har jag inte gjort den senaste tiden. Inte alls under de här sex månaderna faktiskt. Och det känns så himla bra! Visst har det inte känts speciellt bra när jag har viljat skada mig sönder och samman, men det är absolut värt det. Oj vad de här månaderna har legat på en så mycket högre ribba än den gjort förra gången jag höll mig i sex månader. Det har varit mycket svårare. Så tji fick jag för att jag sa att detta problembeteende var hyfsat lätt för mig att inte följa. Men det har i alla fall gått. Just den biten har gått bra. Inte lätt. Men bra.
Nu tänker jag inte på något sätt säga att jag är kvitt detta. Sex månader är mycket. Men samtidigt inte mycket alls. Och när jag fortfarande har impulser är det ju långt ifrån helt borta. Jag måste vara på min vakt. Men jag har kommit en bit på vägen och jag ska fortsätta bygga på mina siffror. För problematisk fixering eller inte, i detta fall är siffrorna väldigt bra.
Du är inte ensam, det finns nån som går med dig
Kom för någon dag sedan ofriviligt, via en oskyldig hashtag, in på en bild någon hade tagit på sina öppna och nya självskadesår. Hade det hänt för inte så länge sedan hade jag säkerligen suttit där någon timme senare ungefär likadan. Jag tycker inte det är bra, eller ens okej, att visa sådana bilder, eller att visa upp sådana sår överhuvudtaget. Ja, vi ska absolut våga prata om det och inte skambelägga. Men sådant är något som uppenbart är triggande. Så det skippar vi tycker jag. Ärren är absolut okej. Lika okej att visa sådan hud som att visa hel hud. Ett litet sidospår där. Men situationen utspelade sig inte som den skulle gjort för ett tag sedan. Denna gång påverkade det tack och lov inte mig. Inte det minsta faktiskt. Det är ungefär det jag försöker tänka på nu när impulserna är högre än på länge länge. Och distrahera mig med detta. Trots att jag egentligen vill göra något helt annat. Så jag tänker på sommaren. Och på räknarens siffror. Och det hjälper mig. Jag må ha en sifferfixering, kanske inte end sådan hälsosam sådan, men i detta fall räddar det mig. För siffrorna är starkare än impulserna. Hoppas jag. Det måste de vara.
Känslorna virvlar runt och jag får inte tag på dem. Kan inte stanna kvar i dem för jag får inte fast dem. Och en mening tar en evighet att skriva. Ett ord, samla mig, ett ord till... Håller mitt hjärta tätt mot mig. Tänker på allt, så mycket. Kramar om mitt armband och vet att jag inte är ensam. Tänker på alla som, precis som jag, sitter inne denna fredagkväll och tänker. Jag blir inte glad. Jag önskar jag var ensam. Att alla andra slapp. Men samtidigt känner jag en krraft. Jag är inte helt puckad. För jag är aldrig ensam. Du är aldrig ensam. Det finns så många som kan förstå dig. Om du bara hittar rätt.
"Det är tanken som räknas" - eller?
TRIGGERVARNING: Sjävskada, tvång, självmord.
Ett oskyldigt ordspråk.
Men det är inte alltid tanken som räknas. "Allt händer två gånger; en gång i tanken och sedan en gång till." Men så är det egentligen inte alltid heller. Det kan hända i tanken och stanna där. För en tanke är bara en tanke.
Ändå är det rätt provocerande när någon säger: "Det är bara tankar" när man plågas och styrs så fruktansvärt av dessa dag ut och dag in. Men sanningen är den att det fatiskt bara är tankar. Det här har varit så väldigt svårt för mig att förstå och på grund av vissa tankar har otroligt mycket hänt just för att jag inte har sett dem som bara tankar. DBT:n har dock hjälpt mig mycket med detta och denna våren - efter alla omgångar i berg- och dalbanan som jag ska berätta om snart - har jag verkligen jobbat med att se dem som inget annat än tankar. Specielt (typ endast) självskade- och självmordstankarna - allt för att få gå kvar i DBT:n, inte förlora min sista chans och att hålla mig vid liv tills kontraktet gick ut 26:e juni. Det har länge varit så att om jag har tänkt en tanke på att skada mig, eller planerat något självmordsförsök har jag inte blivit lugn förän jag har följt tanken. Och ni kan ju tänka er då hur rädd man är för att få dessa tankar när man tillochmed har skrivit kontrakt på att minska sådant. Och som de flesta vet, om man tänker "jag får inte tänka på en rosa elefant"- då tänker man bara på en rosa elefant.
På DBT:n pratar vi ju mycket om att vara medvetet närvarande och bara kunna notera att en tanke kommer, med sedan låta den flyga iväg. Alltså, om en destruktiv tanke, eller en ältande tanke eller något annat som inte passar in in nuet där man är, ska man bara notera att den kom, men inte haka fast sig vid den och börja älta eller oroa sig - utan vara medvetet närvarande i situationen. Detta har som sagt fungerat väldigt bra för mig när jag väl började jobba med det.
Självskadandet för mig började först som bestraffning - för att jag ansåg att jag var så dålig när jag stod i mål för 98:orna under Gothia Cup 2013. Det hjälpte även - otroligt kortvarigt, kanske någon minut - mot ångesten som kom av uppvärmningen, matcherna och träningen som aldrig blev tillräcklig. Men, som jag har nämnt, har det på senaste tiden mest varit tvång som har styrt mitt destruktiva beteende. Jag har fått en impuls att skada mig på grund av negativa känslor, men kunnat hantera den med hjälp av färdigheter jag lärt mig. Sedan har jag dock haft det där i tanken att "jag måste" (vilket i sin tur har gett mig ångest för att jag inte har velat). Att jobba med att se dessa tankar som bara tankar har hjälpt mig otroligt mycket. Att bara tänka "okej, där kom en sådan tanke att jag tycker att jag måste skada mig." har gjort det lättare att gå vidare utan att skada mig själv - inte gå runt i oro tills "det är bortgjort".
Det har varit samma sak med självmordsförsöken. Eller nästan. När jag inte haft tankarna har jag absolut inte velat ha dem heller, men när de väl har varit där har jag blivit så uppslukad att jag inte har velat annat än följa dem. Om jag har börjat planera, sätta upp scenarion, har jag blivit helt fast. Någon gång har det gått ett tag, en månad eller så, tills dess att jag har satt min plan i verket (men som uppenbarligen inte har gått enligt planerna, vilket jag ska vara tacksam för), och först då har jag blivit lugn. Jag har haft lösa självmordstankar ofta och länge, men när planerna har börjat komma fram, det är då det har börjat spåra. För jag har inte sett dem som bara tankar, utan som att det redan har hänt. Har jag tänkt det så måste jag göra det. Även detta har jag jobbat med i DBT:n att förstå att jag inte måste följa allt jag tänker. Jag har blivit livrädd när tankarna har kommit tills dess att jag har påmint mig om att de inte kan göra mig något om jag inte följer dem. Jag får släppa dem trots att jag inte har gjort som jag har tänkt. Jag kan släppa dem.
Det är inte alltid tanken som räknas. Jag förstår att de är jobbiga, skämmiga och starka. Men. Du har inte gjort något bara för att du har tänkt det. Du behöver inte göra något för att du har tänkt det. Det är bara en tanke. Och vågar du notera den, släppa den och ta tillbaka din fokus där den ska vara, kommer tanken inte vara lika påträngande som om du skulle försöka med all din kraft att inte tänka den. Så är det i alla fall för mig. Och jag har en sådan otrolig hjälp av detta. DET. ÄR. BARA. TANKAR. Det är hur du hanterar situationen som räknas. Ska du låta det destruktiva hända två gånger? I tanken och i verkligheten. Eller räcker det med att det hände i tanken? Det tycker jag. Du kan inte kontrollera alla tankar du får, men du kan, med lite övning, välja vilka du ska fokusera på. Tankar har, liksom känslor, ingen förmåga att skada dig om du inte handlar efter destruktiva impulser.
Ett av alla inlägg jag gick igenom, när jag lusläste bloggen från start, på samma tema.
Det har länge varit samma sak med träningen. Sedan blev dock ångesten för att träna och ångesten efter träningen större än ångesten att inte göra som tanken sa, så då blev det istället ingenting. Sofia i ett nötskal. Obalanserad.
Det handlar om att resa sig och ta sig upp på banan igen - och igen och igen
Den här räknaren har ni sett många gånger. Dessa siffror har ni sett förut. En gång var de ännu högre. Väldigt höga. Men de föll tillbaka på noll i december förra året när hösten hade varit så jävla tung och ensam. Och höll sig där nere. Noll nästan varje dag. Men sedan hände något. Jag började inse att dessa många dagar en gång hade varit en dag. De hade varit en vecka. Och en månad. Också började jag jobba på samma sätt som jag har gjort. Med hjälp av färdigheterna jag lärt mig. Ångesten gick hyfsat lätt att hantera utan att skada mig. Däremot var tvånget stort. Och starkt. Men genom att tänka "inte idag", hamnade jag på något sätt här igen. På 100 dagar utan självskada. Och nu är det sommar. Och då är det lättare att inte göra något. Och ska jag vara ärlig så har jag inget som helst behov av det heller. Man ska aldrig säga aldrig, inte ropa hej förän man har kommit över ån, inte sälja skinnet förän björnen är skjuten och så vidare, men det är skönt att inte behöva känna detta som ett problem som hänger över axeln. För de flesta är det säkert en större kamp att sluta, men jag lovar er också att det kan gå. Man får försöka att lägga upp små mål. Inte skada idag. Inte skada idag. Hitta tillbaka om man tar ett snedsteg. Resa sig innan man hamnar i spiralen igen. Och jag vet inte, men för mig har behovet blivit allt mindre. Kanske är det svårare när man har det som enda ångestlindringen, men det är inte omöjligt. Siempre hay esperanza! Det finns alltid hopp!
Och jag lägger upp en bild på mig idag, då kanske du kan hålla dig från att skada dig idag? Jag vill skriva "för min skull?", men jag skriver hellre för din skull! För du är inte värd att skadas. Vem du än är. Vad du än har gjort. Jag lovar!
PS, idag är det äntligen sol så nu ska jag minsann köra klipparen i kortärmat!
But I have these scars, that's all they are.
Jag börjar skämmas för dem mer och mer. Trots att jag blev bättre på att acceptera dem ett tag där. Ärren på armen. Och har dragit mig tillbaka till mitt trygga hål där långärmat är allt som existerar. Men varför? Mina åsikter är ju att ärren finns där och är något man måste acceptera. Nya sår kanske man bör dölja för att inte trigga andra med liknande problem, men ärren är och kommer förbli där. Så jag måste väl försöka klättra mig upp ur hålet igen och börja arbeta på samma sätt som förra våren. Jag säger inte att jag är tillbak på samma ruta som då - nej jag har kommit längre -, men samtidigt är jag tillbaka där. Dock går det nog lättare att ta sig upp när man redan varit där uppe. Och det blir lättare ju fortare jag börjar klättra.
Jag får väl vara beredd på att få frågor. Och försöka acceptera att det är helt okej. Klart vissa frågar. Men jag behöver varken berätta hela min livshistoria eller ljuga.
Någon har sagt att det ser brutalt ut, lite coolt. Någon annan har sagt att jag kan tatuera in en katt också är ärren häftiga rivmärken efter den.
Jag ser det varken som brutalt, coolt eller som någon häftig effekt till famtida tatuering. Än kan jag inte acceptera ärren som finns, som alltid kommer finnas. Nu blir jag bara arg så fort jag ser dem. Avundas dem som har "rena" armar. Hatar på mig själv att jag har gjort det jag har gjort. Det har varit lite ångestlindring. Men mest straff och tvång. Så nej, jag tror inte jag kan säga att det kanske är just tack vare dem som jag fortfarande lever. Det har inte fungerat så för mig. Men hur mycket jag än ältar, ångrar och önskar att de kunde försvinna någon gång (och sluta klia så förbaskat), kommer det inte göra något bättre. Kanske får detta bli en utmaning i acceptans.
6/11 2014 - 3/10 2015 - Det som sparades i utkastet
6/11-14
Jag skrev nyss att jag var frisk. Jag borde inte ljuga. Inte här på bloggen. Där jag vill vara öppen. Och visa att det inte är något fel. Jag kan utelämna saker. Men inte ljuga. Fast jag har väl aldrig varit sjuk på riktigt. Det känns fel att säga. Men det känns också fel att säga att jag är frisk. För trots att det känns som att det här är jag, så vet jag väl någonstans att det inte är normalt att äta, spy, inte äta, äta, inte äta, ätaäta, spy osv... Men jag förstår bara inte hur livet kan vara på något annat sätt. Jag kommer väl få äta upp den här lögnen sedan (ha ha, äta upp...) för så småningom kommer det väl brista igen. Jag har ingen stark mask. Inte inför hon som säger att jag makserar mig bra i alla fall. Där är jag nära på att brista när som helst. Och jag hatar att hålla saker inne för henne.
18/11
ska jag börja kalla det här "ljugarbloggen" istället? Eller varför inte "prata inte om psykisk ohälsa för det ska du hålla för dig själv utan säg att det är bra bloggen". X sa att x var så lycklig för att det går bra för mig. Men jag vill bara att...äh jag vet inte. Att xxxxxxx? Men att föröka inspirera genom att låtsas må bra, vad fan är det? Äh, nu vill jag sova. Och fortsätta ljugandes imorgon.
27/11
Fuck och dra åt helvete. Fan. Jag vet inte. Fan. Helvete. Vad gör jag. Och var gör jag inte. Vad händer. Helvete.
7/12
Igår skadade jag mig. Idag bloggar jag om alla sätt att straffa mig på som jag har överkommit. Och att jag har varit skadefri i ett halvår i torsdags. Det var ju i och för sig sant
8/12
Jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder någonstans
Gråten i halsen hela tiden. Men inkapabel till att gråt.
12/12
Skriver jag tvärtom? Försöker jag lura mig själv? Genom att skriva om sanningen till det bättre? Jag minns visst hur det kunde kännas som att dagarna aldrig tog slut. Jag minns de jobbiga stunderna mellan samtalen med Helena. Jag minns rädslan för helgen. Jag känner den nu. Vill bara ringa ringa ringa och prata. Men klockan är elva. Det är helg. Hon är ledig. Och jag är rädd.
28/12
De pratar kalorier. Jag vill ifrågasätta. Argumentera. Jag vill leva som jag lär. Men istället vill jag bara få ur Maxhamburgaren ur min feta kropp. Fuck. Jag vill vara den människan jag vill vara.
14/1 -15
Jag vill kunna skriva här. Som förut. Men jag kan inte skriva det jag vill. Så då är det väl bättre att inte skriva alls? Jag vill skriva, men bara för dem som är på avstånd. Som inte kan lägga sig i. Jag vill skriva för mig själv. För att jag vet att det hjälper. Fast helst av allt, vill jag må bra.
15/1
Jag klickar på nytt inlägg, men sedan går jag alltid tillbaka hit. Där är här jag skriver. I det här jävla inlägget. För att jag måste få skriva av mig. För det känns inte som att jag kan skirva på bloggen längre. Inga känslor. Inga tankar. För masken måste vara på, trots att ingen ser den bakom skärmen. Men vad skulle hända om jag nu sparade detta inlägg i utkastet som vanligt och sedan skrev ett vanligt inlägg? Vilka läser ens min blogg längre? Ingen. Då kanske jag vågar. Skriva som jag gjorde. Skriva som jag behöver. Fast nej. Inte förrän jag vet om framtiden. Kanske finns det hopp. Men jag tror inte jag berättar något för någon förrän det är över. Då kanske jag är någon annan. Någon bättre. Jag kanske har funnit "the brand new kind of me".
21/1
Vad är det för mening med en blogg när man ändå inte kan skriva? Jag vill inte ljuga. Men jag vill inte heller säga sanningen. Inte för att risken att de ska tycka att jag har misslyckats finns, utan för att det bara blir sämre och ännu mer påfrestande när alla vet. Nu väntar jag bara. Och väntar. Och väntar. När får jag ett svar? Får jag något svar? Och vad får jag för svar? Vad händer om det blir nej? Kommer jag börja tro på att giving up is the only way?
24/1
Jag vill skriva. Och skriva. Och skriva. Men skriver jag det minsta. Om något. Som gör ont. Då kommer folk att fråga. Höra av sig. Bli oroliga. För att de bryr sig. Men jag kan inte ha folk som lägger sig i nu. Jag måste göra det här. Koncentrera mig. Och det kan jag inte. Om jag säger något. Jag är så rädd. Och kan inte dela det här med någon. Men samtidigt är jag så rädd att någon ska få veta. Nu jävlar. Nu är det min tur. Men det skrämmer mig. Att gå dit. På måndag. Till dagvården. Men jag ska vara modig. Och modig är inte den som inte är rädd utan den som är rädd men ändå vågar. Och jag ska våga. Jag ska stå upp för det jag tror på. För mig själv. I'm gonna kick some demon ass!
2/2
Vill skriva. Men då måste jag skriva att det gör ont. För det gör ont. Så jävla ont. Men det kan jag inte skriva. För då kommer folk fråga. Och jag klara inte av den kampen också. Kan inte tänka på andra när jag måste tänka på mig själv.
2/2
Lina sa igår att jag var så öppen. Ja öppen vet jag väl inte riktigt... Tänkte säga något, men det blev som inte av. Och jag ångrar mig inte.
10/2
Jag bara längtar tills dagvården är över! Eller egentligen inte. För det känns läskigt. Än är jag inte redo. Men jag längtar tills jag är det. Tills jag äntligen kan slippa ljuga. Kunna säga att det är bättre, jag kanske inte är helt frisk, men det är bättre, och jag vill bli frisk. Det längtar jag till.
Kväll
Jag vet att jag har tagit det här beslutet själv. Jag vet att jag kan ändra på det. När jag vill. Men jag är så rädd för vad som kan hända. Och att det ska förstöra för mig att vandra uppåt som jag ändå har gjort väldigt bra de senaste två veckorna. Men jag känner mig så ensam. Så ensam så ensam. Visst, jag har Helena, Greta och Christine och alla på dagvården. Men ändå. Jag känner mig så ensam. Ingen att prata med. Ingen att luta mig mot - inte av den här anledningen i alla fall. Inte ens kan jag skriva. Jag bara längtar tills dagvården är över, och att jag förhoppningsvis har kommit någon vart. Så jag kan berätta. Så jag kan prata om det. Åh, jag har aldrig känt mig så här långt bort från alla andra förut.
16/2
Jag har hållit det här inne hela hösten. Det kändes lite bättre när jag berättade för det tre. Men nu känner jag att inte det heller räcker till. Eller jo, men jag träffar ju dem inte så ofta. Kanske saknar jag mest att skriva av mig, skriva med andra och helt enkelt vara öppen. Men nu känns det svårt. Och jag börjar bli rädd över att berätta för alla. Hur jag har ljugit. Och nu blev det att jag skrev något helt annat än det jag tänkte. Herregud, är jag rädd att vara öppen trots att ingen mer än jag läser detta? Är jag rädd att vara öppen mot mig själv? Men det kändes ju idag som att det inte var lika mycket skam i det där ordet som varit så extremt jobbigt...
17/2
Tredje dagen i rad - kortkjol. Tror jag ska gå sönder av självhat men det fungerar. Det måste fungera.
18/2
Jag är så tudelad. Just nu. Kommer alla hata mig för alla lögner om jag berättar sanningen om ett tag? Ska jag strunta i att berätta sanningen och liksom fake it till I make it? Eller ska jag hoppas på att de förstår mig. Och inte hatar mig. Eller tappar förtroendet. It took one too many excuses, one too many lies...
Kväll
Berättade för Lina. Och jag ångrar mig inte. <3
2/3
Tears form behind my eyes, but I do not cry
Counting the days that pass me by
7/3
Vad finns det att skriva i detta läge? Som jag kan uttrycka utan att dö av skam?
10/3
Tänk om jag skulle göra något nu. Något jag inte har tänkt. Tänk om jag, istället för att klicka på "spara som utkast" skulle klicka på "publicera". Och hoppas på att folk förstår. Varför jag har ljugit. Och kan vara glada för min skull. För att jag har tre dagar kvar av dagvården och maten går bättre än någonsin. Förstå att det hade blivit svårt att göra det här om alla hade vetat. För att jag tycker det blir spänt i många sammanhang som gör att allt blir svårare. Och nu vet jag att jag har gjort det här för min skull. Inte för någon annan. Och jag kan säga att det går bättre, jag mår bättre. Jag kanske inte är frisk ännu. Och inte fri. Men jag har kommit en sådan jävla bra bit på vägen. Och mitt steg bakåt i självskadandet? Ingenting på nästan tre veckor. Jag må har varit fri från det i ett halvår och sedan trampat snett, men ett halvår var någon gång i början också tre veckor. Jag har varit där. Jag kan komma dit. Med maten? Nej, jag har aldrig varit här sedan kaoset började. Jo några dagar i höstas hos Emma, då hade jag någotlunda sunda rutiner. Men som det är nu har det aldrig varit. Förutom nu. När jag jämför med "hösten-då-allt-var-bra-kaoset" så förstår jag nästan inte hur jag har lyckats få någon kontroll över ätstörningen. Men jag har. Och jag hoppas ni inte är alltför arga för att jag har ljugit. För jag har äntligen gjort detta för min skull. Och jag kan äntligeng säga att jag mår bättre - på riktigt.
Och vad passar bättre än att äntligen våga lägga upp en bild på mig själv - första gången på något år typ (utom Twitter haha).
Ett till PS angående mina senaste inlägg
Också sitter jag såklart och öeranalyserar det jag har skrivit för att jag är så rädd att någon ska bli triggad, känna sig dömd eller missförstå. Och jag måste bara säga en sak till; Självklart behöver det inte vara ångest som ligger bakom. Det kan till exempel vara skam, skuld, avsky, sorg och faktiskt till och med glädje. Ja, det kan vara så att man först skadar sig själv för att man inte kan hantera sina negativa känslor, märker att det kanske lugnar en för en stund och på något sätt börja associera det med något positivt. Eller på vilka andra sätt man nu kan komma till den känslan, detta är bara mina tankar, kunskap och erfarenheter.
Jag känner att jag kan skriva hur mycket som helst, men jag ska sätta stopp så jag slipper oroa mig för att jag skriver något som skadar.. Skriv gärna om det är något som gör det, eller provocerar eller bara medför något dåligt. Eller bra om ni vill det. MEN nu sätter jag ett slags stopp på den här sagan.
SLUT
Angående mitt förra inlägg
Jag vet inte hur andra ser på det här med att vissa sätt är "bättre" att skada sig på än andra. Men jg ser då på det som ett stort fett falskt. Det är exempelvis många som säger "försök göra x istället för att skära dig". För att "x" då alltså skulle vara bättre. Detta provocerar mig så sjukt mycket eftersom det var just "x" som startade hela mitt ytliga självskadebeteende. Det var det som fick mig lugnast. Det som jag kände mest effekt av. Det som var allra svårast att sluta med. Men oktober 2013 gav jag ett löfte till en utav de nya personerna i mitt liv som har kommit att betyda mest för mig under de senaste åren. Och det löftet gjorde det lättare att sluta. Att jag sedan gick över till andra sätt är en annan femma, men tillbaka till ämnet. Som sagt är det så provocerande när folk tar upp det som något bra alternativ istället för att skära sig. Inget sätt är väl bra? Jag säger inte att jag tycker alla som skadar sig är idioter. Nej jag vet att det ju fyller en funktion - en kortsiktig funktion. Och jag förstår varför folk gör det. Det är inget konstigt. För vi vet ju alla att det inte är bra att göra sig själv illa. en det här med att folk, till och med kunniga personer, uppmuntrar till andra sätt att skada sig på förstår jag inte alls. Men man ska uppmuntra till att lära sig att hantera sina känslor på ett icke destruktivt sätt. Som vi till exempel lär oss på DBT:n. Mer om det någon annan gång. Förhoppningsvis.
"Jag trodde självskadebeteende var...ja ni vet, rakblad och sådant"
Det här var en annan sak jag hörde på TVn när de pratade om paracetamolstabletter som jag skrev om tidigare idag (detta är mitt fjärde inlägg för dagen - vad fan händer med världen?!). Jag tror det är väldigt vanligt. Att det enda man vet om självskadebeteende är rakblad och handleder. Men det finns så ofantligt mycket. Så många ställen man kan skada sig på. Så många sätt man kan skada sig på.
Så bara för att du inte ser raka streck på handlederna behöver det inte betyda att denna person är fri från skjälvskada. Visst kan det bli snopet om, citatet ovan är den enda kunskapen man har, om en vän, son/dotter, arbetskompis eller någon annan skulle ge dig det förtroendet och berätta att hen skadar sig själv, men fäll för guds skull inte någon kommentar som att "men du har ju inga sår" eller dyligt. För som sagt kan de finnas någon annanstans än på armarna. Sedan behöver inte självskada heller betyda sår. Som jag sa finns det så ofantligt många sätt att skada sig på.
Jag är så ambivalent huruvida jag ska ta upp olika saker.
Plus: folk får kunskap.
Minus: folk kan få idéer på sätt att skada sig på.
Men hur som helst. Jag ser det så här att självskadebeteende är då man skadar sig själv med flit. Gör olika saker med syfte att skada sig.
Det kan vara på insidan, sina organ mm.
Det kan vara beteenden som på ett eller annat sätt gör att man straffar sig själv - utvändigt eller sin identitet eller vad man nu ska kalla det. Ja men till exempel så kan ju destruktivt sex vara ett sådant sätt.
Sedan kan man ju också skada sig utvändigt. Men det behöver inte betyda sår för det. Det kan vara andra saker som inte syns.
En annan kommentar jag hoppas ingen smäller iväg om någon ger er sitt förtroende är att säga något i stil med: "men det där är ju ändå inte så dupt". Det har inget med det att göra. Man kan inte "mäta" hur en person mår genom att inspektera antal, storlek eller djup på sår. Visst finns det dem som skadar sig flera gånger per dag både djupt och stort, men det finns också de som kanske har skadat sig en gång och inte så stort. Och ja, det är olika saker. Den ena har skadat sig mycket, den andra lite. Men det säger ingenting om vilken ångest som har legat bakom den där (till synes) lilla skadan. Hur många timmar, hur många tårar som har passerat före. Det går som inte att säga att någon med ett djupt sår mår sämre än en med ett mindre djupt. Det går inte att mäta mående så. Det går inte att mäta mående. Man ska inte mäta mående. Inte jämföra. Men visst är det lätt att tänka "Det finns någon annan som behöver den där behandlingsplatsen bättre än mig, det finns de som är sjukare." Och så vidare och så vidare. Jag kan personligen säga att jag har ärr som knapt syns alls som jag vet har haft så extremt mycket ångest bakom sig, medan något annat som syns mer har haft mindre. Men visst finns det som syns mer med mer bakomliggande ångest också.
Det är så lurigt det här. För hur man än vrider och vänder kommer man nästan alltid tillbaka till någon sorts jämförelse. Och det tjänar ingenting till. För det går liksom inte. Och det är bara onödigt. Men hursomhaver, om man skadar sig själv mår man inte bra (OBS, man kan givetvis absolut verkligen må dåligt utan att skada sig) och man ska tas på allvar oavsett om ett sår vräker ur sig blod eller om det inte finns något yttre sår alls. Ett självskadebeteende är destruktivt och man ska få hjälp.
*Bara mina förvirrade tankar och åsikter, ingen fakta och andra får givetvis tycka och tänka annat.
Om det fanns nått mer att ge så hade jag gett allt för du är värd det
Jag har haft så många sätt att straffa mig själv på. Men jag märker nu att jag kan gå emot dr fledra av dessa tankar. (Hej, ett halv år skadefri torsdags!!)
Bara det att jag xxxxxxx är stort.
Jag överväger ofta vad jag ska skriva, med tanke på att allt möjligt kan vara triggande.
Man kan få idéer att göra skada sig på olika sätt genom att läsa hur någon annan har gjort - trots att texten i sig är menad att verka på motsatt sätt. Så jag utelämnar nog allt. Så egentligen finns det väl inte så mycket mer att skriva. Men keep fighting allihopa! Något bättre är redan på väg
100 hela dagar
Och ni vet vid det här laget vad dessa siffror betyder. Japp, det har gått hundra hela dagar. Det känns så långt borta. Och det är väl precis vad det är. Skadefri i tresiffrigt. Pretty amazing.
Och inte bara att beteendet har varit borta. Tankarna finns i princip aldrig där. Jag har använt det jag köpte för "eventuella nödsituationer" till det den faktiskt ska användas till - utan att ens bli frestad. Och för någon dag sedan såg jag på Uppdrag granskning där självskadebeteende var med. Och nej, jag triggades inte (dock borde de väl haft någon varning i början tycker jag för nog kan det allt trigga, men det är väl kanske svårt att veta vad som gör det).
Nu ska jag fortsätta öka på mina siffror och det kan DU med! Jag trodde det var omöjligt. Speciellt när jag tog ett snedtramp. Men ett litet steg i fel riktning betyder inte att allt är kört. Det kan alltid bli värre - se till att det inte blir det. Det lilla steget gör dig inte misslyckad. Se bara till att komma upp på banan igen. Snedtrampen kommer komma glesare. Och bli färre. "Bara" du inte ger upp för att det inte hela tiden går uppåt. Att falla är inte att ge upp. Att sluta försöka är det.
Ibland går vissa saker bättre än man tror
Sitter innan fotbollsträningen och ifrågasätter en massa. Och mig själv. Sedan tittar jag på denna bild. Och inser att vissa saker faktiskt går. Trots att de känns omöjliga.
En våg av lättnad
Nu är äntligen denna dag över! Eller de situationer jag har oroat mig för. Och så bra det gick! Dog inte när jag kom in i klassrummet. Fick ord ur min mun när vi skulle gör en sak i grupp. Och faktiskt, jag pratade mer än "nödvändigt" med min bordsgranne. Det gick så lätt och är så lättad. Inte nog med det så såg jag ett välbekant - och saknat - ansikte på DBTn. Denna dag kunde inte gått bättre! Som grädde på moset ska jag avnjuta några avsnitt av bästa Buffy.
Och detta gör dagen ännu bättre:
I've been through it all now it's too late to recall
Jag tittar på vad jag har gjort. Och inser att det nog kommer förbli så. Jag kommer aldrig mer ha slät hud där. Aldrig få bort dem. Alltid bli påmind. Också tänker jag att vad är det då för idé att ens försöka? Det är väl lika bra att förstöra hela mig själv. Lite mer. Lite djupare.
Räkna sår istället för dagar.
IDIOTI
Visst, jag har förmodligen rätt att de föralltid kommer finnas som ärr på mig. Och det är inget jag önskar.
Men gjort är gjort. Det finns inget sätt att ta tillbaka det.
Alla gånger. Alla timmar. Alla kvällar. All ångest. Alla straff.
Nej, ingenting kan göra det ogjort. Dåtiden är dåtiden.
Men det går att gör någonting åt framtiden. Idag kan jag låta bli. Imorgon kan jag låta bli.
Jag kan låta bli att göra det värre. De kan aldrig bli färre ärr. Men det kan bli fler. Och det kan jag påverka.
Så att räkna dagar är en bra sak. Och ju högre siffra desto bättre.
Jag är inte där än. På 38. Men snart är jag där jag var och då ska jag ta revanch.
Help, I have done it again. I have been here many times before. Hurt myself again today and the worst part is there's no one else to blame
Nu är jag tillbaka här.
Jag är missnöjd.
Men jag känner att jag förtjänar det.
Jag vet varken ut. Eller in.
We are stronger from every scar
Det andra av mina två kritetier som finns för när jag väljer kläder är "måste täcka mina ärr".
Men nu börjar jag ifrågasätta det.
Varför ska jag hindras från att ha på mig vissa kläder för att det inte är socialt accepterat?
Varför ska jag gå omkring hela sommaren i långärmat?
Nä, jag ska inte behöva täcka mina ärr.
Det kanske provocerar, men är det inga öppna sår. Det är ärr.
Men det finns så många fördomar.
Bara för att vissa av dem ser ut som de gör. Då vet folk. Då tror de att de vet allt.
Förra sommaren kunde jag gå med öppna sår. För folk som inte vet om problematiken tänker inte längre.
Jag kunde gå där och säga "har spelat fotboll". Och alla trodde på det.
Det var skönt. Men nu är det en skrämmande tanke att gå kortärmat.
Men det borde inte vara det. Fördomar borde inte stoppa mig. Inget borde stoppa mig. Annat än öppna sår.
Ärren försvinner inte, men jag behöver inte göra nya. Om jag låter det förbli bara ärr, ska jag då våga?
Jag kan ju inte gå med långärmat resten av livet.
Och som sagt, mina ärr visar var jag var och inte var jag ska.
Jag har massvis inombords, men bara för att vissa är på utsidan ska de inte vara svårare att gå vidare.
Och att gå vidare från detta. Är något jag vill.
Och det är ju så det är.
Alla har olika anledningar till varför man skadar sig själv, men det är inget tecken på svaghet. För vissa är det kanske det som har gjort att de har kunnat fortsätta leva.
Help, I have done it again I have been here many times before
Mina slutsatser efter dagens jakt:
1, Jag kommer inte kunna ha min klänning på studenten
2, Jag har därmed slösat massvis med pengar på den
3, Jag kommer inte kunna ha en vit klänning överhuvudtaget
Men jag plågade i alla fall mig igenom detta uppdrag. Att fota och sådant som jag skulle göra idag, blev inte riktigt på tänkt sätt... Mitt notställ var finare i klänningen så det blev så istället.
Annars har jag hittat en kärlek idag. Berättar mer om det någon annan dag!
