Så som sagt, färdighetsträning till hösten och nu ska jag verkligen försöka dela med mig. Innan dess (31/8) kanske jag ska ta och berätta lite allmänt eller något. Kanske något om individualterapin. För denna behandling är så fantastisk så jag tycker alla borde få höra om den haha! 

Jag önskar och hoppas att det ska lösa sig inför nästa år för jag både vill och känner att jag skulle ha nytta av att gå ett år till. Om det blir så ska jag försöka att förmedla innehållet i denna kurs/behandling till er också. För det är så bra! Och jag vet att jag själv skulle få ut mer om jag gick igenom allt igen och skrev ner mina reflektioner och slutsatser.

Alltid lika glad och varm när färdighetsträningen har börjat. Vi har ju tystnadsplikt i gruppen så tyvärr kan jag ju inte berätta så mycket, men vad mer behöver jag egentligen säga? Om jag har en dålig dag eller inte skrattat på evigheter, blir jag genast botad när jag kommer dit och någon i gruppen säger något roligt eller om vi gör någon "delta-öving". Det är måndagar klockan ett som får mig att se på framtiden som ljus. Trots att jag inte känner människorna speciellt väl, känner jag mig ändå mer bekävm med dem än i många andra samanhang.

Dock är det smärtsamt att gå därifrån. Men det brukar fungera. Jag har ju laddat upp med välbehag för nästan en vecka. Och med välbehag menar jag inte bara skratt och sköna stunder, utan acceptans att vara som jag är och känna det jag känner. Liksom ett lugn om att det är okej just nu. Det får vara så här. Det löser sig.

 

Något som jag inte har nämnt om DBT:n är telefonkontakten. Kanske för att jag aldrig har nyttjat den. Trots att det är en av delarna jag kanske behöver mest. Jag har i alla fall lätt att lugna ner mig av vetskapen om att jag ska få träffa någon att prata med och mår därför oftast bra när jag väl ska ha ett möte, men direkt efteråt går det nedåt. Och ja, det är väl ofta så att jag aldrig mår som sämst när jag väl får hjälp utan behöver den andra tider på dygnet. Därför är DBT:n ännu mer fantastisk! Jag har tillgång till telefonkontakt med min psykolog från 07-21 alla veckans dagar. Men som sagt har jag aldrig vågat. Tänkt att jag borde klara det själv, att hon kanske sover, att det är middagstid eller något sådant (=alla möjliga anledningar till varför jag inte borde ringa). Men vi har pratat mycket om det här och att det kanske är en sak jag borde träna på - att be om hjälp. Visst, jag kanske mycket väl klarar av situationen utan att varken ta livet av mig eller skada mig (jag har ju klarat det förut tänker jag), men hon finns ju där för mig. Så har jag chansen att ta vara på den hjälpen och kanske bli guidad och hantera situationen på ett bättre sätt än vad jag skulle ha gjort så borde jag ju ta tillvara på den tillgången som det faktiskt är. Så idag gjorde jag det. Och ja, det hjälpte. Vi resonerade oss fram till sätt jag inte ens hade ägnat en tanka åt - aldrig någonsin i en sådan situation faktiskt. Och bara att höra en trygg röst när det är tungt är också hjälpande. Jag vet inte riktigt var jag är på väg, men jag är ganska säker på att DBT:n kan leda mig åt rätt håll. Ätstörningsmottagningen är jag färdig med. Det är hos G jag borde vara.

Det finns så mycket jag vill berätta om DBT:n. Det är så bra. Och så viktigt. Inte bara för oss som går det; För alla. Jag tycker på riktigt synd om de som inte får lära sig allt. Så många färdigheter som är bra att ha med sig hela livet. Som skulle vara till nytta för alla. Men det är så svårt att förklara det för att göra behandlingen rättvisa. Gahh! I alla fall, det är mycket om mindfulness - att vara här och nu, göra en sak i taget osv, Stå ut - göra saker son fungerar, distraktion, lindra med sinnesintryck, acceptans -beskriva och inte värdera mm, hantera och reglera känslor -  om sekundära och primära känslor, känna igen olika känslor, exponering, tankar-känslor-beteenden, göra tvärtemot, veta om känslan är berättigad och framförallt surfa på känslan och vara villig att känna känslan för det är bara då den kan ebba ut. Sedan finns det andra delar kvar men det här är så långt vi har kommit. Och det är fantastiskt. Jag kan inte beskriva det.

Men bra för mig som har lätt för att älta dåtiden och oroa mig inför framtiden istället för att vara i nuet. Och bra för mig som uppenbarligen har varit/är rädd för att känna starka och svåra känslor - vilket jag har förnekat under typ hela min existens. Men om man är villig att känna sina känslor använder man ju inte sig av destruktiva beteenden för att bli av med dem.

I början var jag tveksam. Jag kände inte igen mig. Inte som jag gjorde första gången jag läste om ätstörningar i nian. Men ju mer jag läser om diagnosen (Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning), ju mer får jag svar på varför saker och ting är som de är. Kanske hade jag svårt i början att acceptera. Det handlar ju om att ha svårigheter med att kontrollera känslor. Och just det där med kontroll. Det är känsligt. Eller snarare kontrollförlust. Jag har väl kontroll över mina känslor? Fast nä, jag har nog inte det har jag kommit på.

Och det förstör för mig.

Därför tror jag verkligen på DBT-behandlingen som jag ska börja till hösten. En långsiktig plan som verkligen tar tag i det hela. Och de ser problemet ur ett ganska logiskt perspektiv. Som denna bild:

 

 

 

Och eftersom jag har varit i kontakt med allt utom droger, alkohol och farliga situationer så borde ju detta verkligen passa mig. I början förstod jag inte riktigt men nu tycker jag bilden är väldigt logisk. Det är väl klart att det är så där! När känslor kommer får man en impuls att göra något om man inte vet hur man ska kontrollera dem och det gör att man visar olika symptom på grund av problemet.

Om det nu gav någon klarhet.

 

Hur som haver så ser jag faktiskt framemot den här behandlingen och jag känner inga tvivel på att det kommer gör mig något dåligt. Ärligt talat så verkar den som någonting som skulle göra nytta hos de flesta. Jag tror jag väntar med att berätta om själva behandlingen tills den har börjat för trots att jag har fått information är jag ju inte helt insatt eftersom jag aldrig varit med om det. Det kommer i alla fall vara två timmar färdighetsträning i grupp per vecka + en timme individuellt med sin behandlare. Färdighetsträningen verkar bra, men folk...ahahaha... Jag är inte en social varelse....

Var äntligen på ett samtal med min DBT-kontakt, vilket var väldigt länge sedan. Det är så bra för varje gång händer det något. Vi sitter inte bara och pratar ut tiden utan att komma någon vart; vi pratar, reflekterar, benar ut, vrider och vänder och gör saker. Så det är verkligen skönt att få komma dit. Speciellt nu när det inte känns så jättelätt precis.

Började som vanligt med en jobbig händelse från veckokortet och som vanligt är allt mycket ljusare efter att ha gjort en kedja över den.

Sedan älskar när jag får mina tankar liknade med något helt annat från en annans perspektiv för det gör ofta snurriga tankar mer klara. 

Vi säger att jag är och fjällvandrar med någon och denne någon tycker det är jättejobbigt och flämtar och flåsar av att gå upp för fjället. Det är inte självklart att om jag då är pigg och alert skapar med motivation och stöd åt personen än om jag erkänner att jag också tycker det är jobbigt. För om jag visar mig "stark" kanske personen börjar klanka ner på sig själv, tycker att hen har dålig kondition och tror att hen är den enda i hela världen som tycker sådant är jobbigt.

 

Det jag vill komma fram till är att om man tycker något är jobbigt och man vet att någon annan också tycker det så behöver inte alltid det bästa alternativet vara att visa sig själv stark och obrydd för att kunna vara ett stöd och motivera. Det kan faktiskt vara bra att erkänna att man också tycker att det är svårt, men att man gör det ändå. Man kan liksom dela på det jobbiga och gå igenom det tillsammans. 

 

Jag skriver ett sådant här tråkigt och onödligt inlägg. Ett sådant som jag inte gillar att skriva.

Men vad gör man inte för att blockera känslorna?

Tänk att snart har även den femte vecka gått. Helt otroligt. Snart är det slut och skollivet börjar.

Vi var bara två (av fyra) idag, lite tomt men det fungerar. Fick titta, klämma, känna, lukta och smaka på ett russin (minns fortfarane hur det där himla russinet såg ut!). Värst var ju att behöva ha den jäveln i munnen så länge, känna, tugga och svälja. Blä för russin! Torkad frukt är inte min grej. Var även på mitt andra möte med min eventuella behandlare i DBT. Just nu håller vi på och reder ut om DBT är något som passar för mig. Jag vet inte riktigt... Det verkar jättebra och jag hade gärna velat gå det, men det känns inte som att det är för mig. Jag vet inte...eller så är jag bara förvirrad. Lär väl se vad som händer. Ska läsa på lite mer om olika saker och fundera. Och fundera ännu mer. Kanske någonting vettigt kommer upp i skallen. Nu ska den väl få ta och vila. Eller inta en ytlig vila. Den brukar ta ett extra nattskift ganska ofta.