Tvången har makten över mitt hem
TRIGGERVARNING: renlighetstvång
Vi åkte tidigare till Piteå idag så jag skulle få tillbringa lite tid i min lägenhet. Jag försökte hålla mig lugn och jag kan nästan säga att jag klarade det fullt ut. Den har inte blivit städad sedan i början av juli förra året och jag har haft folk i den utan att ha städat den alls. Här på sjukhuset har mina renlighetstvång blivit avsevärt mycket bättre efter jag fick ECT och det är så otroligt skönt, men jag vet inte riktigt hur jag klarar mig i den riktiga världen. När jag är på permission hos mina föräldrar får jag en hint om hur det är där och där kan jag också säga att det har blivit så mycket bättre, men såklart inte helt bra som jag vill ha det. Min största utmaning är väl min lägenhet där jag, trots knappt två år bosatt där, har utvecklat så otroligt många rutiner, ritualer och tvång. Listan på allt som måste vara på ett visst sätt, göras på ett visst sätt och underhållas på ett visst sätt, kan göras otroligt lång, men mitt mål är att bli av med så mycket som möjligt så att det går att andas där utan att det känns smutsigt.
Jag hoppas jag aldrig igen städar min lägenhet på det sättet jag har gjort tidigare som tar uppemot 12 timmar, plus timmar av förberedelser dagen innan. Jag hoppas att min dammsugare, som jag köpte när jag flyttade, men än så länge aldrig har använt, kan konkurrera med att krypa på golvet och sopa med händerna. Jag hoppas jag kan göra något, som t ex dammtorka, en dag och dammsuga nästa. Jag hoppas jag kan byta handdukar när de är smutsiga och rengöra marsvinens bur när det behövs utan att städa hela lägenheten. Jag hoppas jag kan ta hem folk utan att ständigt vara på min vakt och alltid sitta på helspänn för att det känns som att det blir smutsigt. Jag hoppas jag kan städa utan att alltid behöva skura minsta lilla yta. Jag hoppas att jag kan låta mattfransarna vara och inte ligga på golvet och kamma dem. Jag hoppas att jag kan låta disk stå i diskstället tills den är torr utan att få panik över att det inte känns städat. Jag hoppas jag kan vara utanför lägenheten - även på balkongen - utan att behöva duscha och tvätta kläderna på en gång. Jag hoppas jag kan gå med strumpor om jag vill och inte behöva ha på mig ett visst par tofflor hela tiden. Jag hoppas jag kan laga mat utan att bli stressad över att det inte ser nystädat ut under processen. Jag hoppas jag kan slänga kläder i tvättkorgen och låta de ligga där fram tills en tvätt ska köras - inte ha behovet av att tvätta direkt för att det känns smutsigt om de bara ligger där och väntar. Jag hoppas jag inte behöver torka varenda yta i lägenheten varje gång jag ska städa. Jag hoppas att jag kan städa lite hur jag vill, där det behövs, utan att behöva köra igenom hela städningsritualen med förberedelser, tvätt, den fulla listan med punkter att bocka av, dusch och tillslut trippandet på tårna och rädslan för att röra sig när allt är klart. Jag hoppas att jag inte ska behöva lämna min lägenhet efter att allt är städat bara för att låta den "suga in" renligheten minst ett dygn. Jag hoppas att jag kan vara i mitt hem och kunna andas utan att det känns så smutsigt så att allt måste städas igen. Jag hoppas att jag kan leva i mitt hem samtidigt som att det ser ut som att någon bor där - inte att det ständigt ska se orört ut.
Det finns så mycket som jag hoppas jag kan kunna göra gällande min lägenhet. Att ha den men att knappt våga andas, röra sig eller undvika att ta hem folk är inget jag hoppas på. Jag vill inte att folk ska känna sig obekväma hos mig bara för att jag går omkring och nojar mig över smuts. Nu har jag som sagt inte städat sedan i juli så att vara där idag en stund med mamma, pappa och Kompis kändes ändå rättså okej för jag vet redan att det är smutsigt, men hur jag ska kunna städa på ett annorlunda sätt när jag får chans till det vet jag inte.
Jag vill bara kunna vara i min lägenhet. Jag vill bara kunna andas där inne utan att varenda lite vrå känns smutsig. Jag vill bara ha det balanserat.
Dags att ta tillbaka makten.
Kommentarer
Trackback