Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag känner. Samtidigt som jag inte känner något, känner jag så väldans mycket. Men jag känner mig i alla fall betydligt mindre tvångsmässig. Ska till och med ha folk hemma hos mig nästa vecka utan att känna att jag ballar ur. Förr kunde jag knappt ha besök hemma för jag tyckte det blev smutsigt så fort jag andades där inne och behövde skura golvet av minsta lilla. Jag upplever att jag har kontroll över mer saker snarare än att tvångstankarna är i ständig kontroll över mig - både när det gäller renlighet och det att "tänkta tankar måste bli verklighet". Jag har även kunnat vara på mitt rum här på avdelningen utan att skada mig. Jag känner inte alls att det där tvånget är lika starkt att jag måste göra vissa saker bara för att mina tankegångar har gått på ett visst sätt och somliga tankar har knappt varit aktiva. Nu tänker jag vissa tankar ibland, men de kan stanna vid tankar och jag kan släppa dem utan att jag har utfört dem och det är verkligen något nytt. 

Däremot är det vissa tankar som är aktuella fast än de borde vara borta. Att jag har dem gör mig dock inget - jag störs inte av dem - utan jag störs av att jag hindras från att följa dem. Det är det som är det jobbiga och jag vet helt ärligt inte hur jag ska hantera det. Jag vill inget annat än att följa mina tankar, men just nu hindras jag från det. Som sagt är jag dock mycket mindre tvångsmässig vilket är så himla skönt så det är inte sant - jag är inte i nuläget längre rädd för att tänka vissa tankar för att jag på något sätt måste följa dem. Dock är det väl förmodligen tack vare medicinen jag fick, men som jag nu inte får längre. Jag ska istället få en annan och jag hoppas den hjälper mig lika mycket, det hoppas jag verkligen. För om jag ska leva en stund till, vill jag inte leva med mina tvång. För att vara slav under tvången, som jag har varit, är inget liv.