Det är så fin personal här, verkligen. Men jag har så svårt att prata. Svårt att sätta ord på allt som rör sig inombords. Svårare än vad jag någonsin har haft. Tvången har varit med mig sedan jag var fyra. Ändå är det så svårt att beskriva. Så svårt att förklara. Sedan vet jag inte heller vad som är okej att skriva. Hur detaljerad jag kan vara. Kan jag skriva något mer än att jag besväras väldigt mycket av något som kallas tvångstankar och tvångshandlingar? Eller kan det på något sätt vara triggande? Jag är alltid orolig över att säga och skriva fel saker. Med ätstörningen har jag lärt mig med tiden, förstått vad som bara behövs yttras mellan min behandlare och mig och även förstått vad som faktiskt kan vara bra att yttra där fler kan ta del av det. Nu vet jag ingenting. Jag vet att vissa situationer för mig triggar igång tvång, men jag vet inte om andras berättande av sina tvång skulle kunna trigga mig, det känns inte som det. Men jag vet inte om jag skulle kunna trigga någons tvång genom att skriva om mina. Kanske får jag spara mina tankar till mig och min behandlare, eller skriva av mig på annat sätt. Jag vet inte hur jag bör göra.

Nu har jag i alla fall lagt mig för ett bra tag sedan - på grund av tvång. På grund av rutiner - de få jag ändå har här - som inte kunde följas om jag inte gick och lade mig. Vet att jag borde gå emot allt min hjärna skriker att jag måste, men all min motivation är borta sedan länge. Kanske ska jag försöka ta och reda ut vad som finns i min skalle och kanske varna för att det kan vara triggande om en blir triggad av sådant. Jag vet inte, det känns så svårt. Och jag är så himla mån om att inte göra någon illa. Samtidigt som jag vill kunna skriva. Åh, jag får se hur jag gör. Jag vill bara ha någon ordning på allt kaos.

Känns ju kul att ha det här som tillfällig adress haha.

Uppgivenhet. Hopplöshet. Frustration. Ja, jag vet inte riktigt vad jag känner. Tvången stiger mig åt huvudet här inne. Igår tog de mig till akuten. Inget farligt alls, bara något en sjuksköterska råkade se precis då jag skulle gå och lägga mig, trots att jag har försökt dölja det så mycket jag kan. Men jag erkänner; tvången är starkare än mig. Och inte blir det bättre av att vara här. Jag går inte emot dem av egen vilja - jag tvingas gå emot dem för det finns inget annat möjligt val, men då byter det istället form fort som attans. En tanke och poff! Ett tvång. Som sedan blir flera tvång. Och det blir totalt kaos i min skalle. Så kaos att jag inte ens kan prata med de flertal (!!!) från personalen som försöker prata med mig. Nu har det blivit ännu fler restriktioner, eller vad man nu ska kalla det, och jag började morgonen med tårar och en gnagande ångest. Jag förstår varför de gör som de gör, men det tar kol på mig.

Hamnade i samma rum på akuten som jag var i förrförra måndagen. Mådde dock betydligt bättre fysiskt nu än då.

Jaha du. Jag vet inte ens. Har inte ens känslor att utgå ifrån. Känner mig mest tom. Men någonstans vet jag att öppenhet hjälper mig att både erkänna och gå vidare. När jag skriver kan jag sedan släppa. Men jag vet inte riktigt hur en skriver utan känslor.
För att göra historien kort:
Överdoserade i rent tvång förra lördagen. Har legat på IVA och medicinavdelningen sedan i måndags. Suicidtankarna har bara vuxit. Stack från sjukhuset i lördags. Blev hittad på kvällen och förd tillbaka av polisen. Ligger återigen på medicin med motgift på LPT. Har vak för första gången och det kväver mig. Behöver min ensamma tid. Samtidigt som detta gör det omöjligt för mig att följa alla tvång.
Förutom tvångstankar är jag rätt tom. Känner mig inte ens ledsen. Bara helt och hållet tom.
Jag vill egentligen inte prata om det. Men nu är jag ärlig. Och kan äntligen andas lite.