Skrev jag. Våren 2009. Vårterminen i sjuan. Jag var nyfyllda 14 år. Sedan var det en sommar. Och efter den började helvetet sakta men säkert visa sig.

 

Jag har aldrig tänkt på tiden i mellanstadiet, i högstadiet, som spenderades i hallar med högt i tak, på gröna fält med vita linjer och i klassrum med luftmadrasser och sovsäck som någon orsak. Inte ens som något fel eller annorlunda. Det är bara så det har varit. Och förblev. Inget jag har reflekterat över. Tänkt på, visst. Plågats av, absolut. Men inte sett det ur något annat perspektiv än att det var mig det var fel på. Tills min psykolog hakade fast sig vid relationer etc. när vi pratade om det gröna fältet. Och började ifrågasätta. Och jag började tänka.

 

Jag vill inte använda mig av ordet hon gjorde, för det känns som att det innebär så mycket mer än det som jag var med om. Och var det inte så att jag inbilade mig? När inte de vuxna frågade något om när jag var någon slags magnet med en nordpol som stötte bort alla andra som också var nordpoler så det var tvungna att flytta på sig när jag kom och satte mig vid dem. Eller när mamman i bilen inte ifrågasatte sin dotters val av ord. För jag har lätt att tro att alla hatar mig. Jag har trott att min Emma inte har gillat mig en smula. Jag har tänkt att mina "SHARE-vänner" skulle blivit glada om de blev av med mig. Jag har under en lång tid gått och trott att Lina avskydde mig. 

 

Så ja, varför kan det inte bara vara så att jag inbillade mig? När jag en gång pratade med vuxen mittibland alltihopa om hur jag kände verkade hon inte alls uppfatta något. Eller när jag flera år senare sa att jag inte skulle följa med för att det var som det var och för att det alltid varit så (och skulle mest troligt vara likadant denna gång) och de var lika frågande då. Så var det bara jag som upplevde något? Något som kanske mest hände i mitt huvud? 

 

Nej, efter det där samtalet började ändå ett frö gro, men samtidigt, hur kan det inte ha varit mig det var fel på när ingen säger hej? När de loggar ut från MSN när jag frågar om jag kan vara med dem? När jag är sistahandsalternativ i parövningarna)? När någon hellre väljer att sitta ensam än med mig på bussen? Eller när 11-åriga någon hellre sitter med en främling (läskigt) än att byta plats med den vuxna som sitter bredvid 11-åriga mig på flygplanet och skrattar över förslaget av platsbyte. Ja för vem skulle inte tycka det var den knäppaste idén någonsin att välja att sitta bredvid konstiga mig?

 

Och alla små kommentarer. Som om det var världens grej när jag för en gångs skull sa något (men hur lätt är det att prata annars när man inte har någon att prata med?). Eller alla kommentarer som inte blev sagda. Tystnaden. Avsaknandet av frågor. Och "hej". Avsaknaden av att finnas. Osynligheten.

 

Men sedan syntes jag minsan. Både på det gröna fätet med vita linjer, i det kaklade rummet med bänkar och krokar och utanför allt det där. Jag började bli någon. Någon som sedan fick allt beröm och avundande blickar riktade mot sig. Av dem. För de vuxna var jag fortfarande osynlig. Speciellt för en. Inget jag gjorde verkade vara tillräckligt. Och det blev det inte för mig heller. Jag blev också någon som var nyttig. Jag blev hon de kallade "träningsfreaket" och som fick frågan "har vi inte tränat tillräckligt idag?" när extrafysen kördes efter vi egentligen var klara. Jag blev även den som fick frågan "får jag känna på dina armar?". Nu var jag inte hon ingen ville vara med på samma station på cirketräningen för att jag var konstig, utan för att de sa "jag ser så dålig ut bredvid dig, du är så stark.".

 

Vilket gjorde att jag ville fortsätta vara någon. För att få vara med. För att bi pratad med. Tills jag förstod vad jag höll på med. Och tog lite förnuft till fånga men samtidigt lurade BUP-personalen. Och sedan var det ungefär en sommar igen plus lite till och sedan var jag inte någon längre. Jag var bara hon som blev helt förändrad så fort hon kom till det gröna fältet. Bland alla. Inte på utsidan, men insidan vändes på tvären. Och tillbaka var hon som liksom en magnets nordpol mot en annan magnets nordpol fick alla att dra sig undan. Och den överflödiga nordpolen blev osynlig igen.

 

Jag vet inte om det var det där ordet min psykolog pratade om, men det fick mig i alla fall att börja tänka. Och när jag ser det så här. Ser jag ändå att det, bland många andra, kan ha varit en orsak. Till det helvete som styrde mig till andra helveten som har förstört så mycket av mitt liv, av mig. Så med tiden har jag insett att man ska undvika det lidandet som möjligt att undvika. Jag syntes. Jag blev hörd. Men var det värt priset? Absolut inte. Varför vara på ställen som enbart skadar en? Men det är iband svårt att se svart på vitt vad som verkligen inte gör någon nytta. Någon annan kan få en att se ur det perspektivet.

 

 

 

 

Det var skönt. Att äntligen få skriva av sig. Här