Nu skulle jag ha stått någonstans vid starten. Nyss sagt lycka till till pappa som startat tretton minuter före mig. Väntat på att min startgrupp skulle startat. Kanske kört lite höga knän och indianhopp. Stått och peppat med Delice. Spanat efter Lulebor man känner till.

 

Istället står jag någonstans i närheten, i Slottsskogen. Hejar på okända människor, alla förstå inte ens vad jag säger. Väntar på att Delice ska springa förbi. Jag är anmäld. Men jag springer inte. Jag klarar det inte.

 

Jag känner mig så extremt långt borta från allting. Det känns aldrig som att jag kommer kunna vara där igen. Jag frågar mig ännu en gång vad som hände. Vad som gick så fruktansvärt fel. Det har gått att genomföra förut. Trots ångest har det gått att träna. Det har fungerat. När jag anmälde mig fungerade det. Den var inte så extremt extrem. Då kunde jag gymma. Då kunde jag rida. Då kunde jag spela ute. Då kunde jag springa. Då var jag taggad inför milen. Då trodde jag att jag skulle springa Göteborgsvarvet.

 

Nu har jag inte köpt mitt nya gymkort. Nu rider jag inte. Nu spelar jag bara ute när den ena sidan av mig tvingar mig att röra på fläsket. Nu springer jag inte, bara när jag får panik om jag har ätit. Nu är milen inte längre något som är aktuellt. Nu vet jag att jag inte ska springa Göteborgsvarvet. För jag klarar det inte. Trots det anses jag överträna och jag säger precis tvärt om.

 

Jag räknar inte det jag gör nu som någon träning. Det är liksom bara...ja, något annat. Fast jag vill inte göra det jag gör nu - ja, vad det nu ska kallas. Jag vill inte träna. Jag blev överlycklig när jag blev övertygad om att jag inte skulle behöva träna mig till att kunna träna utan att få ångest. Fast trots det blev jag livrädd när jag hörde att man brukar få rådet att sluta träna helt. Samtidigt vill jag inget annat än att bli förbjuden att utföra någon som helst ångestframkallande aktivitet. Fast allt skapar ju så småningom ångest. Det är som att jag förpestar allt och inte får slippa ångesthelvetet. 

 

Allt känns så avlägset. Det känns som att jag aldrig kommer kunna vara där igen. Aldrig kunna träna utan att det blir mer och mer och mer. Aldrig kunna träna och stoppa mig själv utan att få ångest. Aldrig kunna träna utan att ha ångest från det att jag planerar passet tills några dagar efter jag har utfört det. Aldrig kunna träna med samma anledning som många andra - för att man har lust. Aldrig kunna... Det känns verkligen långt bort. Ungefär lika långt bort som att jag skulle kunna äta i alla fall en hel måltid på en dag utan att hata mig själv - tre stycken känns helt omöjligt. Att välja att äta och sedan kunna se det som att man gjort rätt val känns ligga oändligt många mil bort.