All in

Tog ännu en kamp idag och vann över äckelmonstret som jag är så förbannat less på!
Hos min fina mormor.
Jag vet vad som hade hänt igår om jag inte hade haft turen att sova hos min fina Emma.
Men tack vare henne klarade jag kvällen. Och natten. Och morgonen.
Då borde jag väl klara detta ensam.
Denna kväll. Och natt.
Ångesten är hög. En panikattack var påväg. Men jag distraherade mig - tillåt mig att skryta - förjävla bra.

Jag har inte ett lika starkt behov som igår att få huden att öppna sig.

Igår stod jag emot. (eller Emmas närvaro gjorde så att jag var tvungen, tack och lov säger jag nu)
Jag kan stå emot nu också. För nu är behovet litet.
Men det finns istället andra tankar som stör mig. Som inte borde vara där.

Inte nu. Inte någonsin.

Det finns inte plats. Jag ska jobba. Jag ska tatuera mig. Jag ska träffa vänner.

Det är fullt. Men ändå. Så tomt.

Jag blir så glad för din skull över att du har brutit den onda cirkeln (nej vad vuxet det lät) och har klarat av så många grejer under kort tid. Det är inte lätt och det är inget som man kan stressa fram utan man ska ta den tid man behöver och göra saker när man känner sig bekväm med dom och att man faktiskt kan säga att "jag klarar det här".
Ingen blir ett fotbollsproffs på en vecka, det är samma med det här. Kämpa på nu! :) <3