Idag har jag tagit ett till steg. 

Bakåt. Till helvetet. Enligt ätstörningen.

Framåt. Mot friheten. Enligt den delen som ser värdet i att bli frisk.

På Emmas födelsedagsfirande. Gav jag henne en present som hon har väntat på i nästan fem år.

Jag åt hennes marängsviss. Med glass och maränger i.

Och det kändes ungefär som pizzan. Gjorde samma sak som innan den (tänkte att jag nästan hade ätit pizza när jag ätit macka med tomat och smält ost). Nu tänkte jag att glassen nästan var som en annan sak jag åt på dagvården. 

Sedan åt jag även chips. Lite jobbigare. Lite mindre smakfullt. Men jag gjorde det. Tänkte samma sak då.

Än så länge bland tryggheten. Än så länge har jag sluppit ångestattackerna.