Igenting kan någonsinn vara lagomt i min värld. Jag vill ha ett lagomt liv, inte för mycket och inte för lite. Lagomt helt enkelt. Problemet är det att jag kan inte hålla vågskålarna jämna. Det gäller verkligen allting. Det är allt eller inget som gäller för mig. Först tränar jag ingenting (typ en eller två gånger på en vecka) och sedan  tränar jag tre pass inom 24 timmar ochsedan tre till fyra pass till den veckan. Eftersom kroppen tar en del stryk blir någon del överansträngd också blir det att inte träna igen. Alltså såhär kan jag hålla på. Förstå vilken onödig träning om jag tränar sönder mig och sedan inte tränar på en vecka.

 

Ibland rider jag långa och/eller hårda pass fem gånger i veckan och efter det får Bonita stå i nästan en vecka och bli riden kanske (max) två gånger i veckan. Samma sak är det med plugget. Jag pluggar ihjäl mig och sedan orkar jag inte på lektionerna. Då får jag ju göra allt det hemma också är den onda cirkeln igång.

 

Slutsatserna av detta är att jag helt enkelt är en idiot. Regelbundenheten som är A och O gällande det mesta har jag tydligen helt och hållet missat. Eller den finns ju där, kunskapen, men den tränger ju liksom inte fram. En idiot för att jag gör såhär. En idiot för allt annat jag gör. En idiot för att jag inte kan träna för min egen skull. Man tränar ju för att bli bra, eller hur? Man tränar för att man ska må bra, för att bli bättre. Det gör inte jag. Jag kan inte tänka att "nu ska jag träna för att göra mig själv en tjänst" (bara när det gäller att bli bättre, starkare, snabbare). Som ett jävla bekräftelsebarn vill jag att någon ska veta att jag har tränat. Att någon annan ska säga att jag har varit duktig, så jag själv kan tro på det. Annars skulle jag ha kunnat gjort lite bättre, lite mer. Därför tränade jag så mycket när vi lämnade in träningsdagböcker till vår fotbollstränare. Jag tänkte att om jag tränar mycket, mer, mest så kommer jag att få spela. Om jag verkligen ger allt och lite till så måste han ju sätta mig på planen, han ser ju att jag tränar. Fast trots att jag tränade dubbelt så mycket som vi skulle, var först varje gång vi sprang intervaller, körde extra på sidan om när vi hade vila under träningarna och var på exakt alla träningar så blev jag inte ens uttagen till match. Jag är jävligt dålig på fotboll, men jag var inte dålig då. Jag är inte vältränad, men jag var extremt vältränad då. Jag vet inte varför jag får spela matcher nu och inte då (eller jo förresten, när motståndarna gjorde 4-0 med en kvart kvar, då fick jag hoppa in). En sak är i alla fall säker, den extrema träningen gjorde massvis med nytta för mig, egentligen, men när tränaren inte uppmärksammade den kändes det bara meningslöst.

 

Det var 2-3 år sedan och nu känner jag mig revanschsugen i och med den kommande träningsdagboken som vi ska gör på idrotten.  Tränar jag rätt och  får bra resultat på milen är det inte fördjäves. Jag kan ju inte bli bänkad precis, men jag kanske kan få ett högre betyg.