And though I can't understand why this happened
Uppdatering 2015: Tiggervarning ätstörningar!
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva för det finns för mycket. Formulering är inte min starka sida, men det är betydligt lättare i text än annars och eftersom att det är som det är nu, måste jag få skriva av mig. Få lite struktur på något sätt. Det kändes som en enorm lättnad när jag äntligen tog mod till mig, fattade beslutet och lättade mitt hjärta... Jag har aldrig någonsin pratat så rakt ut om detta med någon i verkligheten och jag trodde aldrig att det skulle vara så krävande och påfrestande, men äntligen är jag inte ensam att bära på detta, eller vad man nu ska säga.
Nu har jag fått en remiss till ätstörningsenheten och hoppas att jag har hamnat på rätt väg....
Jag tänkte att bara för att jag började äta mer så skulle allt försvinna. Jag trodde på allvar att det var så och att jag för första gången talade sanning om allt det här när jag sa att "det var gamla tider". Nu förstår jag att det man en gång har haft kunskap om det kan man bara inte glömma. Jag vet vad som är nyttigt. Jag vet vad som finns i det och det. Jag vet vad jag borde äta. Jag vet att jag äter för mycket om jag äter si och så. Jag kommer alltid att veta även fast jag inte följer "den gyllene regeln". Jag äter, låtsas som ingenting, försöker förtränga. Ibland fungerar det, men så fort jag får betänketid vet jag att jag har gjort fel. Jag mår dåligt efter varje måltid. Jag borde inte ha ätit det eller det. Jag borde inte ha ätit så mycket. Jag borde inte ha ätit alls! Det är ett misslyckande alltihop.
Jag önskar att jag orkade hålla på som förut - träning dag ut och dag in, exakt matkontroll, ha humöret uppe och alltid göra det där lilla extra, alltid. Jag kan inte säga att jag tycker det var ett dåligt beteende utan att jag ljuger. Visst, om någon i min närhet hade hållit på så hade jag blivit galen, frustrerad och gjort allt för att denne skulle sluta, men det är okej för mig. För mig är det inte dåligt att inte äta något på hela dagen, hålla på att svimma för att jag tränar för hårt. Det är bevis på motsatts till misslyckande. Förmodligen är det lika svårt för andra att förstå hur jag tänker som jag har att förstå de som äter, tränar och lever bara för att, utan att tänka liksom.
Jag har inte den orken längre att vara som förut. Jag börjar skriva upp strikt varje sak jag stoppar i mig, tränar hårdare och mer, men då kommer känslorna från förr tillbaka. Då kommer ångesten lika fort för jag vill inte minnas den där tunga tiden, jag vill inte vara där igen, jag orkar det inte. När den dagen kommer kollapsar mitt strikta schema och jag känner mig misslyckad - igen. Det var faktiskt ganska bra ungefär två månader efter jag hade slutat gå till BUP. Efter de där två månaderna har jag ständigt hållit på så här. Försökt komma tillbaka till "den jag var då", misslyckats, självförtroende på 7, försökt, misslyckats, självförtroende på 6 och så vidare.
Det är med delade tankar och åsikter jag talar om detta. Jag vet att det är bra att jag inte kan vara som förr - men jag var ju faktiskt duktig. Jag vet att det var jobbigt - men det är väl jobbigare nu? Jag vet att det egentligen inte var hälsosamt - men egentligen var jag var ju nyttig!
Varje gång jag äter lite eller ännu bättre - ingenting alls - är det en lyckad dag. Det spelar ingen roll att jag får ligga och vrida mig i sängen några timmar för att magen krampar och skriker efter hunger, bara jag inte förgiftar mig själv ännu mer med det där som kallas mat så är det lugnt. Det skapar inga ångestattacker för det är ingenting jag känner igen. Jag kände aldrig så där förut, då var jag van.
Att träna däremot, det väcker gamla minnen. Jag hatar träning av alla dess slag. Det ska jag inte göra, jag ska ju vara den vältränade tjejen, hon som kommer först, hon som orkar mest. Nu orkar jag ingenting. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, att se det försämrade resultatet eller att jag inte kommer kunna kontrollera mig själv om jag börjar träna. Jag tränar visserligen idag, men jag kan inte ge allt. Så fort dagen med träning inplanerad kommer får jag svårt att andas, ont i bröstet och gråten i halsen. Jag vill inte träna, jag vill inte. När jag tränade förut var det alltid mycket, mer, mest. Fast mest var inte nog, jag kunde alltid ha gjort lite mer, jag var aldrig nöjd. Det var fruktansvärt att hela tiden känna så och jag vill helst slippa det. Visst kan jag träna idag som att fara ut och springa eller köra ett styrkepass, men det är helt utan glädje och med skam för att jag har varit så dålig. Jag kan inte träna så hårt att jag spyr för jag vågar inte. Jag vågar inte göra tio upphopp för det kommer inte bli tio. Gör jag tio är det inte nog. Gör jag femton är inte heller det tillräckligt. Det måste vara mer, mycket mer - det klarade jag ju förut. Jag vågar inte springa fem kilometer med klockan för jag kommer inte springa på tjugo minuter. Fast om jag inte tvingar mig själv att spurta den sista kilometern så att jag får blodsmak i munnen då har jag ju inget bevis på att jag är långsammare än förr. Efter ett sådant "träningspass" kan man ju inte vara annat än missnöjd trots allt för jag har inte glömt mitt motto: om man inte tränar tills man inte kan träna något mer är det värdelös träning. Hur jag än vrider och vänder på det blir det fel. Jag misslyckas ännu en gång, men det är faktiskt något den där misslyckade, hemska känslan är bättre än och det är ångestattackerna. Jag kan inte ens beskriva hur det känns att få en sådan känsla bara för att man ska träna, göra sin kropp en tjänst liksom.
Jag vaknar upp varje morgon och tänker igenom vad dagen kommer innehålla. Är det en träningsfri dag eller bara rolig träning – ja det finns faktiskt en träning som jag, just nu i alla fall, kan genomföra med glädje och helt utan ångest: målvaktsträningen – då kan jag verkligen vara överdrivet glad. Det är en lycka som inte går att beskriva när jag kan göra någonting som jag kan slippa oroa mig över. Dock finns det ju de där mörka dagarna där annan träning finns inplanerad i kalendern. Det blir ett tryck över bröstkorgen och det minsta lilla kan få mig att vilja gråta för det enda jag har i tanken är hur jag ska överleva träningen, hur jag ska överleva ångesten. När jag har avslutat ett träningspass får jag inte längre den där sköna känslan man har fått efter att man har tränat. Den enda jag känner är en lättnad för att ångesten är över – för den här gången. Fast självklart finns den kvar, ångesten efter ett dåligt träningspass, efter ett pass som inte var till någon nytta.
Endast en tanke på att åka till stallet kan vända hela mig upp-och-ned. Jag åker helst av allt dit så sällan som möjligt, men dagen då jag åker dit kommer ju alltid. Bara genom att öppna stalldörren och känna den välbekanta lukten, som jag förut älskade, får mig att vilja krypa ihop i ett mörkt rum och stanna där tills allt är över. Jag vill inte känna vid allt det där, jag vill verkligen inte. Det spelar ingen roll längre att varje stallbesök är ett misslyckande, ett tecken på svaghet, bara jag kommer därifrån så fort som möjligt. Jag kommer hursomhelst inte kunna göra något som duger, något som är tillräckligt.
Visst om jag duger som jag är, vad jag än gör eller hur jag ser ut enligt andra, men jag vill själv känna att jag gör det. Jag måste försöka att bestiga det där berget, fälla barriären och få bort det som är inom mig. Inget syns utåt och det är väl i-och-för-sig bekvämt, men det gnager på insidan. Det gör ont. För att slippa slösa all onödig energi på något som är så oerhört onödigt måste jag göra något. Det är väl bara att sluta tänka så då? Är det inte så enkelt? Nä, det är inte så bara och det är definitivt inte enkelt. Kunskapen, såren och minnena försviner inte bara sådär.
Jag skäms för mig själv, för den jag har blivit och för den jag är. Jag önskar att jag inte var så svag. Jag önskar att jag kunde träna, träna, träna och ha kontroll, kontroll, kontroll. Jag önskar att jag var där jag en gång var, men samtidigt inte. Det är verkligen svårt att förklara, men det är som två olika viljor. Jag vet att det är rätt att inte äta, men samtidigt vet jag att det är något man ska göra. Dagar där jag lyckas hålla mig till xkalorier (uppdatering 2015: hur fan kunde jag vara så dum att skriva ut siffror?!) och lite träning som förbränner det är helt okej, men det är ju fortfarande x kalorier för mycket, egentligen. Fast jag funderar också vad jag håller på med, jag är ju en idiot, äta är ju en del av vår natur och vissa skulle göra vad som helst för att ha möjligheten att bli mätt varje dag. Jag är förbannad på mig själv för att psykologerna på BUP lyckades lura mig att ändra på mig, men jag är även väldigt tacksam att något ändrades innan det gick ännu längre.
Alltihop är en stor sörja och jag vet inte vad som är normalt. Jag inbillar mig att alla tänker på det här viset, men jag anar att jag har lite fel i den frågan. Fast vad vet jag? Min verklighetsuppfattning har fått sig en riktig törn. Jag vet inte längre hur det är att leva utan dessa tankar kring mat och träning, men jag vill gärna veta hur det är!
(Ni nehöver ju inte tänka på ihopklippet. Fokuset är på citaten)
Och jag blir frustrerad över att detta
går så lätt att skriva om medan
skoluppgifterna tar mig flera år.
Älskade vän
Sofia! Du är så himla fin! det ska du veta!! <3