Den senaste tiden har jag känt mig som en kall och känslolös sten. Men igår släppte det. Mitt övervak togs bort, möjligheterna att skada mig själv flödade fritt och tvånget bara sköljde över. Eftermiddagen var jobbig - kvällen blev ännu jobbigare. Jag tror inte jag har gråtit så mycket någon gång i hela mitt liv. Helt kaos alltså. Jag var totalt förstörd. Men tillslut kunde jag lugna mig. Tack och lov att det finns kunnig personal.

Idag har känslorna dock återgått till att lysa med sin frånvaro. Blir som helt ställd och går på automatik när tankarna får spel. Tänker att jag borde känna på vissa sätt i vissa situationer, men känner det inte. Säger saker jag vet att jag borde säga, men sedan kommer jag inte längre. Gråter inte. Hyperventilerar inte. Skrattar oengagerat i fel tillfällen.

Inte fick jag träffa någon läkare igår och inte idag heller. Har massvis med frågor och jag hoppas på att få svaren imorgon istället. Målet jag har just nu är att överleva kvällen. Ett hinder finns, men om jag överlever det, blir nog kvällen möjlig att klara. Hoppas på ett vettigt läkarsamtal imorgon och permission över helgen.