I'm driving myself crazy, so what if I'm fucking crazy

Jag gillar inte tonen i mina senaste inlägg. Inte innehållet heller, trots att de känns ganska innehållslösa. De får vara kvar för jag ser ändå bloggen som någon slags resa eller berättelse och allt borde väl få vara med, trots att jag i efterhand egentligen vill radera allt.

Jag försöker vara arg. Och det kanske jag är också. Delvis. Jag har bara svårt att uttrycka det. Men mest är jag ledsen. Ledsen och rädd. Ångesten stiger mig åt huvudet och tårarna tycks aldrig ta slut. Det varvas då och då när jag får besök med leenden - varav några riktigt äkta, men många tillgjorda för en måste ju vara trevlig. Men sedan är jag tillbaka till min lilla bubbla. Försöker gömma mig. Och försvinna. Inte synas. Inte vara till besvär. Gråta i min ensamhet och bara låta tiden gå. Gråta så mycket att orkeslösheten träder in och ger en stunds sömn och vila. För jag vill bara slippa tänka. Slippa vara. Slippa finnas. För när jag kommer i kontakt med känslorna jag desperat försöker undvika, då gör det så himla ont. Och jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd att inte veta. Och jag är rädd för vad jag kommer få veta. Och i slutändan gör allt mig bara så himla ledsen.

Men jag försöker blockera alla smärtsamma känslor. Försöker vara hård och arg. Blir irriterad på allt och alla. Önskar att jag var helt själv. Men samtidigt önskar att jag inte var just det. Jag önskar att jag kunde vara arg på riktigt och släppa ut allt. Men så blir det bara ett försök till något som inte alls gör nytta utan bara skadar. Och ännu en gång vill jag bara bli lämnad ifred. För ingen förstår. För jag kan inte berätta. För jag förstår inte ens själv.

Kanske är det just det som gör att jag försöker bygga upp den hårda och arga fasaden. För att jag blir frustrerad över att jag inte förstår. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska göra med alla känslor. Men när mörkret närmar sig kryper de tätt intill. Jag vet inte orsaken till att de finns där. Men jag vet att jag mest bara är ledsen och rädd. Och jag vill bara förstå. Förstå mig själv och allt som händer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0