Jag pratar om bokstäverna. Bokstäverna som skapar ord som sedan kan skapa meningar. Och dessa byggnader av meningar kan ge en mening. Trots att de sitter långt inne just nu så vet jag att de finns. Och på något sätt känner jag mig lite mindre ensam. Tankarna vägrar hålla käften, men kan jag få ner några av dem i ord vägs balansen upp endel i alla fall. Så jag försöker pressa ut orden trots att jag vet att det inte är en fungerande metod för mig. Och när någon rad väl kommer, ja då försöker jag få fram den till ytan direkt. Så jag skriver. Och försöker illustera - så gott det går. Bilderna i mitt huvud är så mycket starkare än vad som någonsin kan komma ut på papper. Ibland blir det bara ytligt och utan känsla. Men det är okej det med. Hur avancerat, enkelt, ytligt eller känslosamt det än blir så försöker jag bara att köra på. För att få ur mig. För att distrahera. För att käfta emot alla tankar som vägrar ha ett slut.