Jag har som ingenting att skriva. För jag tänker bara samma saker om och om igen. Tankar jag inte får tänka. Tankar som jag inte borde ha. Tankar som medicinen skulle bota. Men jag har dessa tankar ändå. Alldeles för många av dem. Eller mig stör det inte så mycket, det är väl snarare konsekvensen av dem som stör andra. När jag inte har dem är jag rädd för att få dem, men när jag väl har dem vill jag inget annat än följa dem. Och nu har jag haft dem alldeles för länge utan att ha följt dem så det börjar skava alldeles för mycket inom mig.

Jag känner för att gråta. Men jag har inte kunnat fälla en enda tår på veckor. Det är otroligt ovanligt för att vara mig, men vad ska man göra när inga tårar finns? När tårarna trillar förstår andra att man är ledsen. När ens känslor känns som sten allihopa, kan ingen se vad man känner.

Saknar mitt hem