Jag vet att det hjälper mig att skriva. Och jag vet att jag gillar att skriva. Inte sådant som kan bli rätt eller fel förstås, men känslor. Kasta dem överallt och ingenstans. Och på något sätt känns det som att för varje gång jag på ett eller annat sätt yttrar mig angående mina känslor så tar jag ett steg framåt - oavsett om det är erkännande för mina föräldrar, djupa samtal med en behandlare eller några rader här på bloggen. Det hjälper och jag känner mig mindre tyngd. Men jag har inte längre samma förmåga att skriva. Inte heller kanske samma driv. Eller jo, driv har jag, men jag har svårt att formulera mig. Och svårt att återigen gå tillbaka till det där stadiet där jag bara kan skriva precis som jag känner - utan pekpinnar. För alla har vi känslor, och det är precis vad de är, just känslor. Men nu känns det som att jag balanserar på en sådan skör tråd att det kan bli fel. Att mina känslor på något sätt kan bli fel. Hur det nu kan gå till. Att jag formulerar mig fel och att allt går åt skogen. Men jag vill kunna skriva som jag skrev förut. Och om jag inte kan. Så vill jag i alla fall försöka. För ibland känns som det enda verktyget jag har.

En dag då det var ljusare. Och jag hade blommor i håret.