Jag är ledsen. Eller nej, jag vet att jag borde vara ledsen. Över allt jag gör. Över vad jag orsakar min nära. Över allt. Men jag känner absolut ingenting. Saker som skulle skapa tårfloder ger mig inte ens ett litet känn i magen. Det känns som att nästan vad som helst skulle kunna hända utan att jag brydde mig. Jag har alltid haft nära till skrattet, det känner jag väl att jag delvis fortfarande har, men det är så ytligt. Skrattet kommer som på beställning i situationer där en som jag förväntas att skratta. Det är samma sak med mitt dåliga samvete; jag har alltid haft nära till det, haft dåligt samvete över allt, men nu känner jag bara att jag borde ha det i vissa situationer. Men jag känner det inte. Jag känner mig som en känslokall robot och det är verkligen inte så jag är van att känna mig som. Jag, känslomonstret nummer ett, känner mig nu som en kall sten eller något. Jag önskar att jag kunde vara positiv, eller nä, jag önskar det inte för jag bryr mig knappt, men jag vet att jag borde önska det. Men jag känner mig inte positiv. Jag känner inget alls. Känslostormar utan känslor