När det bara blir "ahhhhh!!"

Skriv inläggstext 

När en blir för upprörd för att ens kunna prata... Ungefär exakt alltid när folk börjar med sitt dietsnack och hälsohets. Visst, gör vad du vill, men det är din business, vad andra gör är deras. Du behöver inte tala om för hela världen vad (du anser att) man inte ska äta eller äta. Kom inte och lek någon jävla dietist. Du har inget med någon annans kost att göra. Är du orolig på ett eller annat sätt, fråga vid ett lämpligt tillfälle (inte när man äter!!), fråga hur personen mår, berätta att du är orolig av en eller annan orsak. Men när det kommer till kritan är andras mat och kropp inte inget någon annan har att göra med.

Ja, som ni ser blir jag till och med så upprörd att min handstil gör så att det knappt blir läsbart...


Sjas tankar, sjas

Fyra månader sedan jag kräktes. Känns rätt otroligt.

Men jag har många tankar. Jag vet inte hur jag ska förklara för att jag inte ska låta helt knäpp. Jag vet typ inte ens sjävk vad jag tänker. Men det känns ovant. Läskigt. Och jag har för många dåliga tankar. Fast det är bara tankar. Och jag ska låta dem förbli det. Men de är jobbiga. Och jag blir ledsen över att de är där. Tankar om att sluta gå emot tankarna hela tiden. Tankar om att ge vika när andra tankarna maler på. Men jag vill inte. För...nej, det finns för många motargument för att jag ens ska orka lista upp alla. Argument för att inte följa tankarna finns det också många av. Så rent logiskt borde det ju vara lätt. Men det är inte lätt. Och allt är inte logiskt.

Ätstörningsbehandlingen på Comede och friskförklarad

Jag borde kanske låta det sjunka in ett tag, men jag tror inte jag kommer ta och skriva om jag väntar. Jag har skrivit rätt lite om behandlingen jag har gått här i Piteå mot min Bulimi, men det har jag gjort just för att jag - till skillnad från andra gånger - inte har känt att det har gett mig något. Så jag har fokuserat på behandlingen. Och som jag har fokuserat! Jag vet inte exakt vad som gjorde den här gången mer annorlunda än alla de andra gångerna jag har försökt bli frisk, men jag tror det viktigaste var att jag verkligen jobbade med att släppa perfektionen. En vanlig bild gällande tillfrisknande är denna:
och den stämmer in så himla bra. Inte för att jag har trott att det skulle bli lätt, men jag har ändå trott att allt går framåt så fort jag bestämmer mig. Saken är ju den att du bestämmer dig inte för att bli frisk från en ätstörning en gång, utan det är flera gånger - varje dag. Nu gick jag inte direkt tillbaka till gamla vanor bara för att middagen blev några minuter senare. Eller för att jag missade frukosten. Jag har hela tiden försökt ha orden "allt men inte alltid" med mig för att inse att jag inte kan utesluta saker som känns jobbiga och samtidigt tro att jag kan bli frisk. Fick världens känslopåslag med skam, skuld och ångest varje gång jag tog en viss sak i skolan. Istället för att låta det skrämma iväg mig och fortsätta hålla mig låst, tog jag av det i princip varje dag tills de känslorna inte var lika starka längre och tankarna inte malde på lika mycket. Nu har jag börjat variera och försöka känna efter vad det är jag vill ha. För det där är inte så lätt. Att återfå och förstå sina hungers- och mättnadskänslor när de har varit i sådan obalans. Men jag börjar sakta men säkert kunna förstå ibland vad kroppen menar. Det får väl ta sin tid.

En annan sak som har varit annorlunda är att jag inte har upplevt någon viktfokus på Comede - dvs jag har inte känt att mina problem har blivit förminskade på grund av att jag inte är underviktig, vilket jag har upplevt på andra ställen. Jag kände mig verkligen tagen på allvar och det är något som är enormt viktigt tycker jag. Dessutom fick jag väldigt mycket information om vad som händer i kroppen och hur tankarna kan påverkas när man t ex hetsäter och kräks, svälter sig och när man har brist på vissa näringsämnen. Detta har skonat mig från så många självanklagelser som jag tidigare haft. Att jag verkligen försökte sluta kräkas - oavsett om jag ansåg att jag hade hetsat eller inte - var också en viktig del. Annars har jag tänkt som så att om jag gör en sak "fel" så är det lika bra att göra allt fel. Jag har sett det som ett större problem att jag äter - kräkningen har inte egentligen varit något jättenegativt har jag tänkt. Men det har varit så viktigt att behålla maten för annars fortsätter kroppen vara i ständig obalans, men herregud så det har smärtat! Både psykiskt och fysiskt. En mage naturligtvis inte bra av att en hela tiden kräkas

Sedan har jag haft min stora inspiration i form av min hårt kämpande vän Elin. Jag har sett henne jobba och slita och det har gett mig både så mycket kraft att fortsätta och en sådan stor rädsla att trigga henne om jag skulle gå åt motsatt håll. Och hon har hjälpt mig. Så enormt mycket. Liksom många av mina andra vänner också. Som har ringt behandlare, som har besökt mig på sjukhus, som har funnits i skolan, som har skrivit till mig... Ja, jag vet inte vad jag hade gjort utan alla. Samtidigt vet jag att denna gång var annorlunda just för att jag gjorde jobbet och att jag gjorde det för min skull. Jag har bott ensam och kunnat göra vad jag vill, men jag har gett migsjälv den här chansen att bli frisk - för min skull

I själva ätstörningsbehandlingen har det ingått taktilmassage och det har hjälpt mig otroligt mycket med min kroppsuppfattning. Innan nästan skrek jag åt badrumsväggen att låta bli att röra mig om jag råkade nudda med höften i den när jag duschade t ex. Bara tanken på att någon skulle röra det jag verkligen hatade mest gav mig ångest och en enorm skam. Taktilen skulle egentligen genomföras i bara trosor, men jag började med leggings och linne som i princip var samma sak för mig som att vara naken. Jag var så himla obekväm och första gången hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev lättare eftersom. Jag tog bort leggingsarna och min behandlare började beröra fler ställen på kroppen - vissa jobbigare än andra. Benen började kännas rätt okej efter ett tag och ganska snabbt efter det började jag se dem på ett värderingsneutralt sätt. Jag som har känt ett sådant enormt har gentemot varenda millimeter av min kropp kunde nu tänka på mina ben som just ben. Varken fina eller fula. Utan ben som bär mig. Visst håller det inte i sig hela tiden, men det blir bara bättre och bättre. För jag har utmanat mig rejält också med kläder. Utmanaronsdag, trotstorsdag och facing your fears Friday som jag och Elin har kört med har gjort att jag har tagit på mig kläder jag inte har haft på år och dar på grund av att jag har viljat dölja min kropp. Nu försöker jag ta på mig det jag vill och det går nästan alltid. I torsdags gick taktilen inte lika bra, samtidigt som den gick bättre än någonsin. Jag tog för första gången av mig linnet, men när beröringen kom till magen blev det för mycket. Just där och då kände jag mig så oerhört misslyckad, men nu börjar jag förstå vad min behandlare menade när hon sa att inte var konstigt att det blev jobbigt när det var första gången - trots att det har gått framåt annars. 

Något annat jag har gjort är att jag gick ner med vågen i källaren. Att slänga en har jag redan testat, men jag köpte bara en ny. Innerst inne har jag vetat att problemet har suttit i huvudet - det märktes tydligt när jag gick ner ett x antal kilo som borde ha synts men jag såg ändå bara samma sak och kände samma hat -, men det har varit svårt att våga. Sedan vägde jag mig inte på kanske två-tre månader, jag märkte på kläderna att jag hade gått upp, men allt eftersom började jag ändå känna mig bekvämare i min kropp än jag någonsin hade gjort förut. Den insikten var så otrolig, och upplevelsen att något jag absolut inte trodde skulle gå, verkar kunna gå..! Den hjälpte mig även väldigt mycket idag när jag - trots att jag bestämt hade sagt åt mig själv, pratat med min behandlare och vägt mig med ryggen mot siffrorna - ändå sneglade på datorn när hon sa att jag skulle kolla bort. Jag såg vad jag vägde och bröt ihop totalt - trots att jag vet att de där siffrorna inte spelar någon roll, men jag är inte riktigt där ännu. Men med den insikten jag har fått tror jag faktiskt att jag kan hantera det där. Jag ska inte ta tillbaka vågen och börja väga mig. Jag vet vad jag väger nu. Jag vet att det är mer än förut. Men samtidigt vet jag ju att jag mår bättre på den fronten än vad jag gjorde då. Jag kommer inte må bättre om jag går ner i vikt när mitt problem sitter i huvudet.

En annan viktig insikt jag kom till var att jag aldrig kommer känna mig redo. Det perfekta tillfället kommer aldrig. Det gäller att kasta sig ut i det okända, för den rätta tiden kommer aldrig. Det perfekta tillfället är just nu.

Det är så mycket mer jag tänker på. Det är så mycket som har förändrats i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt. Men det har redan blivit en bok. Jag var bara tvungen att skriva av mig. För jag blev friskförklarad från Bulimin idag. Efter bedömningsavslutet framkom "ingen diagnos". Jag är frisk från ätstörningen. På pappret i alla fall. Som sagt är det mycket bättre än de senaste sju åren, men jag vet att jag har en bit kvar också. Och det känns tryggt att veta att många har den här känslan efter de har blivit friskförklarade - det tar tid. Jag känner mig absolut inte fri, men friare än jag var för fem månader sedan. Jag är sjukt stolt och nöjd över hur långt jag har kommit, men jag tänker inte nöja mig när jag nu tror på att man kan bli både frisk och fri. Något som kan vara svårt för många att förstå är den där nakenheten eller förvirringen i att vara utan diagnosen. Trots att man inte är sin diagnos, trots att det inte är något positivt att ha den, så kan det kännas som att det blir en del av en. Och när man har levt länge med den så kan det kännas lite tomt. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den igen, men det är lite som samma sak som jag sa med det där med att sakna att kräkas. För att det är en trygghet. En falsk trygghet, men det är ändå någonting man känner igen. Det är många gånger jag har varit så förvirrade den senaste tiden som jag bara har viljat gå tillbaka till det jag vet om. Men det är inget liv, jag vet. Ibland är ens tankar bara inte så logiska. Ätstörningen är det absolut värsta jag personligen har varit med om. Jag vill fortsätta gå ifrån den. Men jag tror det här bara måste få smälta lite. Jag är stolt, men jag trodde att jag skulle vara gladare. Kanske måste det bara få sjunka in. Låta det ta sin tid. Liksom vägen till min frisk- och frihet. För en dag vet jag att jag uppriktigt kommer kunna säga att jag känner mig helt frisk och fri.
Men jag är i alla fall fri från diagnosen!

Nu fortsätter en ny behandling, men mer om det en annan gång.

En liten bit på vägen, tänk vad friheten då kan erbjuda

Jag vet och jag påstår absolut inget annat än att jag fortfarande är sjuk. För det är att förenkla tillfrisknadsprocessen och förminska problemet. Jag tror inte heller att många ens kan säga att de känner sig friska efter friskförklaringen - ett stadium som jag inte ens har kommit till ännu. Men. Så himla mycket har gått så mycket framåt. Jag kan inte ens beskriva i ord. Eller visst kan jag beskriva konkreta saker som har förändrats - som jag har förändrat -, men känslan kommer jag aldrig kunna förklara. Den känslan jag redan nu har. Att så många delar ur livet har blivit exakt som jag ville, men exakt som det som jag trodde var omöjligt. Inte ens för någon som har gått/går igenom liknande saker. Och jag tänker samtidigt att det är en liten del som var och en av oss får ha för oss själva, som våra egna kvitton på vad vi gör/har gjort. Kanske är jag helt obegriplig och flummig nu, men någon dag ska jag försöka förklara. Och jag vill bara ge lite tid åt just de där stunderna då man tar ett steg tillbaka och inser vad som faktiskt har hänt. Redan. Vad frisk- och friheten då har att erbjuda kan jag inte ens spekulera om. 

Minnen som kommer upp

Sitter på skolan och syr. Lyssnar på ett avsnitt av Tiliapodden som jag har sparat ett tag pga risk för att vara tiggande. Nu bestämde jag mig ändå att lyssna på det här avsnittet om ortorexi och jag blir bara så ledsen. Så ledsen av att jag känner igen mig så himla mycket från mina första år som sjuk, i i princip i allt (även en del nu, men jag vet ju att det inte är ortorexi jag lider av). Samtidigt finns ju alltid det där lugnet av att få förklaringar. Svar på varför saker och ting är som de är. Och bekräftelse på att det finns andra som gör likadant som en själv (gjorde). När andra är som frågetecken och ojar sig över beteenden och tankegångar, ser jag inga konstigheter. Jag ser det logiska i det ologiska. Som självklart inte är logiskt, det är sjuka tankar, men jag förstår dem. Jag har också tänkt och gjort så. Så mitt i det ologiska är det ändå logiskt. Min ätstörning ändrade sedan form, men jag tror alla, oavsett typ, ändå förstår en stor del av vad andra sjuka menar. Just detta avsnitt beskrev allt från mina första år så bra, bättre än jag någonsin har upplevt. Alla tvång, bestraffningar, anledningar, bakomliggande tankar, tid, mönster, syften, socialt, ilskan mot kroppen, adderandet, förnekandet, ökningarna, förvirringen, svampeffekten gentemot nya "hälso"-råd och så vidare...

Ja...det började med att jag brydde mig om vad jag åt för att jag ville bli lite "hälsosam". Det slutade med att jag inte ens kunde tänka mig att äta något "fel" för att den tanken gjorde mig för rädd. Jag blev arg på folk som frågade om jag ville ha något jag tyckte var uppenbart att jag inte kunde äta, för jag blev arg på mig själv och tänkte att "ser de inte att jag inte äter sådant?!". Jag började med att träna hårdare för att det skulle vara bra för mig. Det slutade med att jag tränade för att jag mådde för dåligt om jag inte gjorde det.
Jag har så många minnen från den tiden. Som kommer upp nu. Bara något litet nämns så minns jag. Och de gör förvånansvärt ont. Av någon anledning.


Igår var ingen vanlig dag

För igår var det min födelsedag
eller typ inte
men det var exakt vad det kändes som när jag vaknade.
100 himla dagar. Jag kan typ inte ens sätta ord på det. Visst vet jag att det inte är något garanti på att allt kommer gå lätt helt plötsligt, att jag aldrig kommer få ett återfall, eller att jag är frisk helt plötsligt. Men det går åt rätt håll. Och det är det stora i det hela. Förra "rekordet" var 25 dagar. Innan det var det en vecka. Så lite som jag har kräkts de senaste 100 dagarna (0) gjorde jag knappt under en dag. Visst får jag impulser. Tankarna är starkare ibland, men det går mycket lättare att stå emot dem och jag tänker ofta om rätt snabbt. Det går bättre. Det blir bättre. Och jag vill bara peka fingret åt ätstörningen som desperat springer efter mig och vill ha tillbaka makten. Men nädu, den makten tänker jag behålla. Fuck you bulimi!



Klädernas magi

Den senaste tiden har det mesta av mina pengar gått till kläder. Och med det mesta menar jag en hel del hundralappar (trots mycket begagnat). Som vanligt när jag köper något annat än pyssel, skaver det rätt intensivt på mitt samvete, men samtidigt ser jag verkligen vilken enorm skillnad det gör för mig att bry mig om vad jag har på mig. Kjolar, klänningar, kappor, mössor.... Att kolla, kombinera, inspireras...Jag älskar det! Kanske är det för att jag har börjat bli mer bekväm att ha på mig ett större utbud av kläder och inte bara långkjol/ mjukisbyxor och stora tröjor. Jag älskar förvisso när det är mycket tyg som far och flänger, men jag har börjat kunna variera det. Det finns gånger gråten kommer i halsen när jag går förbi spegeln. Det finns gånger jag hellre stannar hemma istället för att göra något där folk kan se mig. Det finns gånger jag väljer den där stora tröjan bara för att jag vill gömma mig. Men det är också så att jag har slutat rikta allt hat mot varenda del av kroppen. Att jag till och med kan säga att jag börjar närma mig acceptans kring någon del. (Nu när jag publicerar inlägget kunde jag byta ut "det är ofta" till "det finns gånger", vilket visar på att jag har kommit ännu längre.) Jag kan nästan ta på mig en kort kjol eller klänning, utan att ens reflektera över att den är kort, att benen syns. Jag älskar dem inte, men jag hatar dem inte heller. De bara finns. Och det är precis dit jag vill komma. Visst finns det dagar och stunder då de negativa värderingarna kommer på löpande band liksom de gör mot resten av kroppen, men de är inte många. Det är liksom att jag inte bryr mig om hur de ser ut längre. Istället tyckte jag det var fantastiskt att de bar mig i timtal i slalombacken utan några som helst problem, trots att det var tre år sedan jag stod på skidorna. Eller att jag, tack vare dem, kan välja fina strumpbyxor att ha på mig.

När jag har hört låtraden: "I let go of fear and the peace came quickly" har jag aldrig förstått hur en rädsla kan försvinna snabbt. Men det var precis vad som har hänt med just den här lilla biten av den stora rädslan. Den här delen av den hatade kroppen. Resten verkar inte gå i samma takt framåt, snarare bakåt, men jag vägrar släppa hoppet på att det ska gå.

Så att jag köper kläder jag egentligen kanske inte behöver, är nog inte bara en dålig sak. Det är ett tecken på att det har blivit betydligt ljusare i mitt liv. För det var inte länge sedan jag spenderade 0 kronor på kläder till mig själv. Det var inte länge sedan jag endast gick i (samma) mjukisbyxor i veckor - och då inte bara för att det var skönt, utan för att jag varken brydde mig (på ett dåligt sätt), orkade eller kunde tänka mig att ha på något som satt åt. Jag påverkas (löjligt?) mycket av kläder, men om att ta på sig en fin kjol kan få mig att må så myclet bättre så är det väl bara en tillgång på fungerande strategier.

Har tyvärr inga bilder på mina nya kläder då det är sällan jag ens tänker tanken på att ta ett foto. Förutom när det gäller grejer jag skapar. Äntligen fick jag en klar idé till den Buffyjacka jag har tänkt göra så länge. Jackan gjorde jag inte, jag skrev bara det sista riktigt stora klassiska "Buffy-pepptalken" på ärmarna och de klassiska meningarna om "The Slayer" på huvan. Tänkte skriva mer, men insåg hur mycket jag spoilade hehe. Blev i alla fall nöjd. Den blev som jag hade tänkt och jag slapp köpa en jacka då jag hade denna som jag ändå tänkte skänka bort.

Free


Denna har hängt nästan orörd i garderoben sedan några månader efter det att jag hade köpt den i början av åttan. Sedan har jag tänkt att jag ska ha den när jag blir fri. Men nu har jag rensat ur min garderob så många gånger de senaste veckorna - ja det blir en fixidé - och jag känner på mig att det är dags att rensa ur denna också. Inte bara för att den känns omöjlig att någonsin våga ha på mig, utan för att den har hängt med alla dessa år, enda sedan 2009 i åttan. Alla dessa år då allt har gått upp och ner och fram och bak och överallt och ingenstans. Jag hade på mig den när jag gjorde min redovisning i nian om ätstörningar. När jag någon månad innan hade förstått att saker inte stod rätt till. Jag minns hur den satt. Och jag kan inte släppa det. För så skulle den inte sitta nu. Och trots att det inte borde spela någon roll så är det fallet. Och helt ärligt tror jag aldrig att jag kommer känna mig fri i den. Nu de senaste månaderna har jag även insett att det är en process. Man gör inte bara något och sedan kliver över kanten direkt. Det går upp och ner och fram och tillbaka. Det är som det är just i stunden, men saker och ting ändras. Hur de ändras vet man inte. Jag vet inte heller vad jag vill komma med detta. Men det är okej det med. 

När tacksamheten försvinner

Sommaren 2014 var jag så lycklig över att mina självmordstankar dämpade sig. Så jag kunde ta att det var jobbigt med maten, för det var så skönt att i alla fall slippa att varenda sekund önska att man var död. Men den där tacksamheten försvann så småningom och den där väggen, som försökte trycka bort insikten av ätstörningens makt, rasade. Och sedan for det bara utför. Mot ännu lägre dalar.

Våren 2015 var jag så glad över att maten hade fungerat rätt bra i tre veckor och att behandlingen verkade hjälpa. Så jag kunde ta skammen som jag bar med mig. Men jag fick snabbt insikten om att jag, trots att maten hade gått bra (i tre ynka veckor, hallå??), inte klarade att koncentrera mig eller något annat som krävdes av mig. Och sedan var det tabletter, sjukhus och mörker som gällde.

Hösten 2015 var jag så hoppfull över att jag hade fått min höst precis som jag ville (med lägenhet, Framnäs och DBT) och alla förutsättningar för att må bra. Så jag kunde ta att det inte hade blivit ett dugg bättre på ätstörningsfronten. Men det fortsatte bara i samma nedåtgående spiral som det hade gjort. Jag började försöka jobba med det, men det gick inte alls. Och sedan blev det en höst av svarta, svarta tårar.

Våren 2016 är jag så lycklig över att kunna säga att det är mer än en månad sedan jag kräktes. Att jag har ätit rätt regelbundet minst hälften av tiden jag har gått på Comede. Så jag har kunnat ta att jag hatar min kropp och att tankarna om på vad jag får och inte får äta, vad jag borde och inte borde äta osv ständigt finns där. För jag har ju kunnat följa en del av planen. Tagit ett stort jävla bamsekliv i det praktiska. Men jag vet att tacksamheten sakta kommer krypa tillbaka om inte tankarna snart börjar springa loppet som beteendet redan har startat för länge sedan. Och gamla beteenden kommer komma fram.
Men nu vet jag det.
Så då ska inte det hända.

When you close your eyes, does it almost feel like nothing has changed at all?

Rutiner. De är så jäkla svåra att bryta. I överlag fastnar jag lätt i dem. Oftast rätt destruktiva. Maten har varit svårast av dem alla.
En dag som går lite snett. Och nä, jag hade inte ens planerat det. Jag bara glömde bort att äta som jag skulle. Men då sätts det igång med detsamma. Tankarna om att fortsätta. Dra ner. Ändra. Ta bort. Och helt enkelt gå åt heeelt fel håll. Men jag vet att jag inte får följa dem. Inte tänka "men bara idag". För nej. Det är någ svårt för mig att bryta destruktiva rutiner. Och det är ännu svårare att ta sig tillbaka till de nya. Jag har inte kräkts på en månad. Jag vet att jag inte är tillbaka på ruta ett om jag gör det igen, men det blir jäkligt svårt att bryta. Men jag vet att allt inte är förstört om jag trampar snett en gång. För jag inser var jag har kommit. Men om jag blundar för en stund, mitt i alla tankeströmmar, känns det som att ingenting har förändrats. Men det har det. Jag kan göra på ett annat sätt. Jag gjorde på ett annat sätt. Jag lät den mindre bra dagen vara och vaknade upp till en ny. Nu har det gått någon dag och jag är absolut inte tillbaka på ruta ett.

Inte för att jag har gått ner i vikt

Jag vill inte våga ha vilka kläder jag vill för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte kunna säga att jag är bekväm i min kropp för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte känna att jag har tillåtelse att ta plats för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte kunna ha på mig badkläder för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte kunna gå lugnt och oberört förbi en folkmassa för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte kunna kolla mig i spegeln i mer än några sekunder för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte kunna äta skamfritt bland andra för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte känna att jag har tillåtelseatt ha vilka kläder som helst för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill inte säga att jag accepterar min kropp för att jag har gått ner i vikt.
 
Jag vill kunna göra det jag vill för att mitt huvud har blivit friskt. Jag vill motbevisa allt ätstörningen har sagt åt mig i alla dessa år, att det är hur kroppen ser ut som avgör hur jag mår och ser på mig själv. Jag vill se hur fel den har. Jag vill vara en sådan som äntligen vågar ta på sig tighta kläder utan problem eller kan säga att jag accepterar min kropp - utan att anledningen ska vara viktnedgång. 
 
Sedan tror jag alltid att jag kommer tycka att det är mysigt med mycket tyg, oavsett om jag vill gömma mig bakom kläderna eller inte. Tröjan blev en favvo så fort jag såg den.

And though the mirror doesn't see it, it's clear to me I feel it, I can make it on my own

Jag är rätt skrockfull. Eller nojig. Eller så är det att jag helt enkelt bara väntar på att det ska gå käpprätt åt helevete så fort jag säger att det går bra. Därför skriver jag inte så mycket just nu. För jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Just för att det går bra. Somliga saker har inte ändrats alls och jag har fortfarande svårt att se hur. Men andra grejer har ändrats. Omöjliga sådana. Och det kanske är just därför jag ändå vågar tro på att annat också kan gå. För det går. Och det går bra. Det går mer än bra. Det går bättre än jag någonsin kunnat tro. Min behandling på Comede är nu slut och kvar är bara uppföljningssamtal. Men det känns äntligen som att jag kan klara det här på egen hand. Inte för att någon annan har gjort jobbet åt mig, men jag har någonstans kommit fram till insikten att det är jag som måste göra en förändring för att något ska hända. Och att jag har gjort en förändring. Visst finns alla tankar kvar, men att gå emot dem är väl det enda sättet att få bot på dem. Och det gör jag hela tiden. Jobbar på beteendet. Kanske tankarna viker med sig en vacker dag. Men tills dess fortsätter jag att utmana dem. Hela tiden. Det är klart att det ger mer ångest. Det är klart att jag faller för dem ibland. Men efter alla år har jag börjat känna igen dem, börjat förstå mig själv och insett att så som jag har levt, är inget liv.

Rekord!


Förra året föll jag efter 25 dagar. Nu tänker jag inte följa samma spår.

Taktil och all denna kroppspanik

behandlingen på Comede får man välja att prova på taktilmassage om man vill. Jag har gått det tre gånger, men jag vet inte om jag har nämnt det. Det är i alla fall typ lätt beröring, vanligtvis med olja. Alltså måste man vara utan kläder. Det har jag inte klarat. Verkligen inte. Att ha tighta kläder och att få taktilen ovanpå har gett mig nig med ångest. Den ska dessutom vara över hela kroppen, men jag började hyperventilera så fort hon rörde vissa ställen första gången så nu är bara några kroppsdelar med. Givetvis är jag besviken. Det är inte alls såhär jag vill att det ska vara. Jag vill kunna vara den jag alltid har varit och  försökt utmana mina rädslor direkt och inte sagt något om dem(ja, när det har gällt konkreta saker som eld, toalettstolar mm). Men jag har aldrig lyckats speciellt bra med det när det gäller allt det här med kroppen. På händerna och fötterna var det jätteskönt med taktil, något ställe gick det ok på, men annars var det bara hemskt. Egentligen ska man gå fem gånger, men eftersom att jag inte ens är i närheten av vad en taktil brukar vara så har jag blivit erbjuden att fortsätta tills vi har gått igenom allt. Det känns bara så svårt att tro att jag någonsin ska kunna ligga i bara trosor medan någon annan rör på min kropp...

Angående kropp har vi ju den också där klädesfrågan som jag har vridit och vänt på sisådär hundra gånger. Nu har jag rensat min garderob för miljonte gången och inser att det börjar bli svårt nu. Jag har alldeles för mycket kläder, det erkänner jag, men de jag nu har kvar är sådana jag verkligen gillar. Dock är ju det här problemet med huruvida de används eller inte. Och helt ärligt, jag använder mest samma sak om och om igen. För att jag inte vågar göra något annat. Men nu har jag bestämt mig för att ha de här läskiga kläderna i vardagen för att se om det är något jag kan rensa ut eller om det är något jag kan tänka mig att ha lite oftare när jag väl blir bekväm i dem. Också är det ju det där med sedan. Och när. När är det egentligen? Jag kanske bara ska börja såhär. Tvinga mig att ha kläder jag inte känner mig bekväm i (alltså pga kroppsångesten, inte om de är osköna eller inte känns som mig, fast de har jag ju i och för sig redan rensat bort...). Liksom satsa på det nu ett tag. Ha det i fokus. Men ändå fortsätta lika hårt med maten såklart, men det går betydligt mycket lättare nu med det praktiska.

Jag har bestämt mig för att fortsätta med taktilen tills jag kan få en full behandling. Hur länge det tar beror väl lite på när jag börjar utmana mig mer. Kanske att lägga till någon kroppsdel kan vara ett första steg. Sedan ett klädesplagg mindre osv. Jag vet inte riktigt, men jag är sjukt less på att skämmas, på att hata, på att tankar kroppen ska ta så jävla mycket tid.



Tears form behind my eyes, but I do not cry. Counting the days that has passed me by




No words needed. Rubriken. Siffrorna. Säger allt. Vill ständigt bryta ihop. Men jag räknar. Och räknar. Och räknar. Och fortsätter.

Tårar när en är sådär känslig mest hela tiden

Det har varit många tårar sedan jag började med mitt miljonte försök att genomföra en behandling och ta kontroll över ätstörningen.
Det har varit tårar innan maten för att ambivalensen mellan vad som är "rätt" och rätt, vad jag ska göra, om jag ska göra något alls, har tagit kol på mig.
Det har varit tårar under maten för att känslorna har skrikit neeeej medan tankarna har fått besticken att fortsätta röra sig i samma riktning. Om och om igen.
Det har varit tårar efter maten inne på toaletten där jag har gått runt och krupit på väggarna och så gärna viljat öppna toalocket och sticka ner näven i halsen.
Men på senare tid har det även varit andra tårar efter maten. Tårar som bara kommer när en är sådär känslosam mest hela tiden. Tårar som kommer när en inser vad en just har gjort. När det där superomöjliga ändå känns lite mindre omöjligt. Att efter middag om en, istället för att springa direkt på toan innan en ens hunnit tugga klart, stannar upp och inser att man ätit både frukost, lunch och middag denna dagen och att det faktiskt har gått. Då får jag den där känslan av upprymdhet och ibland kommer tron på att det kan gå. Inte alltid, men att den ens finns där ibland är stort. Och viktigt.

Det är en lång väg. Det går inte att ändra på en dag. Inte på en vecka. Eller ens några månader. Men bara för att vägen är lång, betyder det ju inte att den är oändlig. På något sätt har jag börjat inse att det är jag som måste göra något. Jag har fått hjälp, jag får hjälp, men om jag inte för något så förändras ju inget heller. Jag har länge tänkt att när jag väl bestämmer mig så vill jag att allt ska ändras på en gång det inte är någon idé att försöka ändra på beteendet när tankarna ändå sitter kvar som sten. Men. Jag har börjat förstå att det konkreta beteendet måste tas itu med för att man ska kunna jobba med tankarna. Och under den korta tid som jag har gått i behandling på Comede ser jag en stor förändring i mitt beteende och det har gått bättre än jag någonsin hade kunnat tro. För jag har gjort något. När det hände senast att jag var kompensationsfri två av fyra veckor vet jag inte ens. Att det börjar bli vår nu oroar mig dock lite då våren inte riktigt har varit min grej och då jag blir otroligt väderpåverad av just smältande snö, vårsol och vatten som droppar från taket. Men det får jag väl också hjälp med att hantera förhoppningsvis. När behandlingstiden på Comede tar slut vet jag som sagt inte vad som händer, men något händer och det känns bra. Dock vill jag ju inte bara vara kompensationsfri, fri från ätstörningen och allt annat, jag vill så småningom vara fri från behandling också. Men jag tänker att det får ta sin tid. För jag vill gå till botten med allt en gång för alla.

Just nu känns det rätt psoitivt. Jag är med Elin i Umeå på en minisemester (aka Elin ska till sjukhuset och jag är sällskap) och när vi kommer hem blir det två dagar i älskade skolan.
Just nu sitter jag i ett väntrum som jag även kommer göra de kommande ca tre timmarna då Elin springer mellan olika personer. Men jag har pennor och papper så jag överlever nog rätt bra.
Hade så mycket mer och bättre att säga, men inlägget raderades ett x antal gånger så nu blev det som det blev.

Blir det mindful eller mind full vid maten?

Jag har många gånger sagt hur bra det är för mig att vara här och nu, hur mycket bättre jag mår, hur mycket roligare allting är och bara att allt blir bättre. Det står jag fast vid. För mig är det i alla fall så. Och jag har länge tänkt att det såklart är en (del av en) lösning på alla jobbiga tankar/känslor och destruktiva beteenden kring mat. För alla mår väl bra av att äta medvetet närvarande?
Men jag har börjat öppna mitt tunnelseende och se andra alternativ eftersom det uppenbarligen inte fungerade i början av hösten, eller någonsin för den delen. Och jag har kommit fram till att det bästa för mig inte är att sitta still vid köksbordet utan något annat, ta mina tuggor, smaka, känna och andas. För det blir inget annat än ännu en fixering. Och ångest. För det är så jag har ätit hela min sjukdomstid. Verkligen känt. Tagit det lugnt. Tagit tid. Haft "koll". Att äta har alltid inneburit medvetenhet. Varenda liten tugga. Samma plats, samma tid, samma sittställning, samma mat/mängd mat, samma tidsförlopp, samma tillvägagångssätt. Känna känna känna. In i minsta detalj. 

Så jag försöker köra med ett nytt koncept. Jag äter var jag vill.
Jag gör vad jag vill under tiden. Jag försöker gå ifrån fixeringar, tvång och inbillad perfektion. För på grund av allt jag har koll på innan, all planering och alla "ritualer" blir det inte mindful, utan mind full.


6 timmar, 19 portioner och 1 steg i rätt riktning

TRIGGERVARNING: Mycket prat om mat

Det stressar mig något så enormt mycket när det är fullt i kyl/frys/skafferi. Så har det varit så länge jag kan minnas och jag vet inte riktigt varför, men förmodligen har det något att göra med mina andra liknande tvång kring annat dr det måste vara "rent"/ordning/"fritt". När en bor med andra är det ju en svårighet att ha kontroll över hela matförrådet när de andra förmodligen vill ha saker hemma, som de flesta kan jag tänka. Men det stressade mig och ett tag kände jag mig väldigt kontrollerande över mina egna föräldrar, vad vi köpte hem och hur vi skulle äta de olika sakerna. När man däremot bor ensam kan man ju ha det precis som man vill. 
Så här har min kyl, frys och mitt skafferi sett ut iprincip sedan jag flyttade hit: 



Grönsaker till djuren, lite bär (det har funnits fler) och tomma burkar till torrvarorna (jag ställde burkarna såhär så att man skulle se att de var tomma, det ser såklart inte såhär stökigt ut hehe).

Jag har skjutit på detta så länge, så länge, men eftersom jag går en behandling där det är nödvändigt att planera, handla, laga, äta och behålla maten så mötte jag de tre första jobbiga situationerna i söndags. 
Från 12.30-18.30 stod jag i köket och hackade, mixade, kokade och höll på. Det kändes bättre än jag trodde och efter dessa sex timmar hade jag både matlådor med linssoppa, channa masala, "smet" till broccolibiffar, knäckebröd och tre olika sorters hummus.

Jag var trött som bara den, men det kändes ändå inte lika psykiskt jobbigt som jag hade trott. Jag bara körde på och aldrig riktigt stannade och sedan såg mitt kylskåp ut såhär:
Hummusen som inte rymdes i brukarna att frysa in, marsvinens rödkål och våra morötter.
Eftersom jag inte ser frysen lika ofta, plus att det kan vara praktiskt att ha matlådor så jag inte behöver utsätta mig för att laga mat varje dag, så såg min frys ut såhär efter de där sex timmarna:
Förutom grynen till frukostgröten, så blev fyra saker kvar från brödbaket, men det känns rätt lugnt ändå.
Sedan var detta resten som var kvar. Och jag känner mig lugn.

Slutsatsen av min matlagning blev att det egentligen är bra för mig att följa vissa recept, bara de känns rätt "okej" för annars kan jag aldrig följa det utan att tänka "ja men det där behöver jag inte, och inte det där heller, det där är onödigt" osv. Jag förstår ju att jag måste kunna se grejer i kylskåpet, och överallt där jag inte heller klarar av att det är "orent", men jag tror att detta kan vara en bra taktik till att börja med (skriver "orent" och "rent" inom situationstecken för med det i dessa sammanhang menar jag inte kliniskt rent, utan mer "inte stökigt"/tomt). De senaste fem dagarna har jag i alla fall upplevt det som ett fungerande koncept och alla sätt är ju bra förutom de dåliga.

I've tried to write the words down before they're lost and won't come out

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Och det är ju det jag brukar utgå ifrån. Stor ambivalens såklart. Speciellt huruvida jag ska tro att det jag "känner" och ser i spegeln stämmer. Jag vill exponera mig genom att ha på mig kläder som är "skrämmande", men jag vågar inte för jag vet inte när kroppen bara ska säga "poff!" och kläderna inte passar längre. Jag vet inte alls om det jag ser är rätt, om det är större eller om det är mindre. Egentligen ska det inte spela någon roll. Det spelar ingen roll. Men samtidigt spelar det roll. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig. Om vad jag tycker. Om vad andra tycker. Och bara köra och hoppas på att det slutar spela roll. Att jag kan känna mig fri att ha på mig det jag vill - oavsett om det handlar om en tjocktröja och långkjol eller kortkjol och bekini.
Idag har jag på mig världens mysigaste tröja som jag köpte på second hand för en tjuga. Huvudvänlig och inte jätteutmanande, men den är skön! Och sådana kläder ska man ju också kunna ha på sig.


Ju mer jag står emot, desto mer inser jag mitt beroende

TRIGGERVARNING: Ätstörningar

En vecka. En hel vecka utan att ha kräkts en enda gång. Alltså va?! När hände detta ens sist? Denna räknare har jag som vana att nollställa varje dag i vanliga fall. Denna vecka har jag försökt helhjärtat att följa min behandling. Och wow alltså. Att detta har gått... Fast att kämpa emot det (ena delen av) huvudet säger tar även fram det som inte märks när det inte är någon konflikt. Jag har insett hur otroligt beroende jag är. Eller vilket missbruk det faktiskt är. Eller hur svårt det är att ändra det som är som en rutin. Det låter sjukt. Det är sjukt. Men jag saknar att kräkas. Alltså egentligen inte för det är ju inte någonstans bra eller mysigt. Det är äckligt och det gör ont. Det skapar ångest och gör att jag känner mig sämre än någonsin. Fast jo, egentligen saknar jag det. Jag vet att jag inte borde, att det är sjukt, men samtidigt är det väl bäst att erkänna sina svagheter? Jag har som ett inre drivkraft som bara vill göra det. Nu nu nu!!! Jag har en del av mig som blir ledsen när tanken på att "tänk om jag aldrig kommer kräkas igen" kommer. Jag vet att jag inte är diagnosen. Men beteendet har blivit en del av mig. Eller snarare så har jag blivit så van det beteendet. Jag har inte insett det förrän nu. Och jag känner mig sjuk i hela jävla huvudet som tänker så här. Man saknar vänner som är långt borta, att spela sporten man älskar eller ett djur som har dött. Men inte saknar man väl ett destruktivt beteende? Något man inte ens har varit borta från så länge (en vecka är mycket för mig, men om man ser det i ett större perspektiv är det ju inte speciellt länge). Jag känner mig fullkomligt idiotisk, men förnekelse leder ju ingenstans. Så jag erkänner, accepterar, men utan att ha några planer på att göra annorlunda än jag har gjort denna vecka. Från x gånger i veckan till noll den senaste veckan. Det är fan något att hurra över. En födelsedagspresent till mig själv.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0