Men jag har många tankar. Jag vet inte hur jag ska förklara för att jag inte ska låta helt knäpp. Jag vet typ inte ens sjävk vad jag tänker. Men det känns ovant. Läskigt. Och jag har för många dåliga tankar. Fast det är bara tankar. Och jag ska låta dem förbli det. Men de är jobbiga. Och jag blir ledsen över att de är där. Tankar om att sluta gå emot tankarna hela tiden. Tankar om att ge vika när andra tankarna maler på. Men jag vill inte. För...nej, det finns för många motargument för att jag ens ska orka lista upp alla. Argument för att inte följa tankarna finns det också många av. Så rent logiskt borde det ju vara lätt. Men det är inte lätt. Och allt är inte logiskt.

och den stämmer in så himla bra. Inte för att jag har trott att det skulle bli lätt, men jag har ändå trott att allt går framåt så fort jag bestämmer mig. Saken är ju den att du bestämmer dig inte för att bli frisk från en ätstörning en gång, utan det är flera gånger - varje dag. Nu gick jag inte direkt tillbaka till gamla vanor bara för att middagen blev några minuter senare. Eller för att jag missade frukosten. Jag har hela tiden försökt ha orden "allt men inte alltid" med mig för att inse att jag inte kan utesluta saker som känns jobbiga och samtidigt tro att jag kan bli frisk. Fick världens känslopåslag med skam, skuld och ångest varje gång jag tog en viss sak i skolan. Istället för att låta det skrämma iväg mig och fortsätta hålla mig låst, tog jag av det i princip varje dag tills de känslorna inte var lika starka längre och tankarna inte malde på lika mycket. Nu har jag börjat variera och försöka känna efter vad det är jag vill ha. För det där är inte så lätt. Att återfå och förstå sina hungers- och mättnadskänslor när de har varit i sådan obalans. Men jag börjar sakta men säkert kunna förstå ibland vad kroppen menar. Det får väl ta sin tid.

En annan sak som har varit annorlunda är att jag inte har upplevt någon viktfokus på Comede - dvs jag har inte känt att mina problem har blivit förminskade på grund av att jag inte är underviktig, vilket jag har upplevt på andra ställen. Jag kände mig verkligen tagen på allvar och det är något som är enormt viktigt tycker jag. Dessutom fick jag väldigt mycket information om vad som händer i kroppen och hur tankarna kan påverkas när man t ex hetsäter och kräks, svälter sig och när man har brist på vissa näringsämnen. Detta har skonat mig från så många självanklagelser som jag tidigare haft. Att jag verkligen försökte sluta kräkas - oavsett om jag ansåg att jag hade hetsat eller inte - var också en viktig del. Annars har jag tänkt som så att om jag gör en sak "fel" så är det lika bra att göra allt fel. Jag har sett det som ett större problem att jag äter - kräkningen har inte egentligen varit något jättenegativt har jag tänkt. Men det har varit så viktigt att behålla maten för annars fortsätter kroppen vara i ständig obalans, men herregud så det har smärtat! Både psykiskt och fysiskt. En mage naturligtvis inte bra av att en hela tiden kräkas

Sedan har jag haft min stora inspiration i form av min hårt kämpande vän Elin. Jag har sett henne jobba och slita och det har gett mig både så mycket kraft att fortsätta och en sådan stor rädsla att trigga henne om jag skulle gå åt motsatt håll. Och hon har hjälpt mig. Så enormt mycket. Liksom många av mina andra vänner också. Som har ringt behandlare, som har besökt mig på sjukhus, som har funnits i skolan, som har skrivit till mig... Ja, jag vet inte vad jag hade gjort utan alla. Samtidigt vet jag att denna gång var annorlunda just för att jag gjorde jobbet och att jag gjorde det för min skull. Jag har bott ensam och kunnat göra vad jag vill, men jag har gett migsjälv den här chansen att bli frisk - för min skull. 

I själva ätstörningsbehandlingen har det ingått taktilmassage och det har hjälpt mig otroligt mycket med min kroppsuppfattning. Innan nästan skrek jag åt badrumsväggen att låta bli att röra mig om jag råkade nudda med höften i den när jag duschade t ex. Bara tanken på att någon skulle röra det jag verkligen hatade mest gav mig ångest och en enorm skam. Taktilen skulle egentligen genomföras i bara trosor, men jag började med leggings och linne som i princip var samma sak för mig som att vara naken. Jag var så himla obekväm och första gången hade jag så mycket ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men det blev lättare eftersom. Jag tog bort leggingsarna och min behandlare började beröra fler ställen på kroppen - vissa jobbigare än andra. Benen började kännas rätt okej efter ett tag och ganska snabbt efter det började jag se dem på ett värderingsneutralt sätt. Jag som har känt ett sådant enormt har gentemot varenda millimeter av min kropp kunde nu tänka på mina ben som just ben. Varken fina eller fula. Utan ben som bär mig. Visst håller det inte i sig hela tiden, men det blir bara bättre och bättre. För jag har utmanat mig rejält också med kläder. Utmanaronsdag, trotstorsdag och facing your fears Friday som jag och Elin har kört med har gjort att jag har tagit på mig kläder jag inte har haft på år och dar på grund av att jag har viljat dölja min kropp. Nu försöker jag ta på mig det jag vill och det går nästan alltid. I torsdags gick taktilen inte lika bra, samtidigt som den gick bättre än någonsin. Jag tog för första gången av mig linnet, men när beröringen kom till magen blev det för mycket. Just där och då kände jag mig så oerhört misslyckad, men nu börjar jag förstå vad min behandlare menade när hon sa att inte var konstigt att det blev jobbigt när det var första gången - trots att det har gått framåt annars. 

Något annat jag har gjort är att jag gick ner med vågen i källaren. Att slänga en har jag redan testat, men jag köpte bara en ny. Innerst inne har jag vetat att problemet har suttit i huvudet - det märktes tydligt när jag gick ner ett x antal kilo som borde ha synts men jag såg ändå bara samma sak och kände samma hat -, men det har varit svårt att våga. Sedan vägde jag mig inte på kanske två-tre månader, jag märkte på kläderna att jag hade gått upp, men allt eftersom började jag ändå känna mig bekvämare i min kropp än jag någonsin hade gjort förut. Den insikten var så otrolig, och upplevelsen att något jag absolut inte trodde skulle gå, verkar kunna gå..! Den hjälpte mig även väldigt mycket idag när jag - trots att jag bestämt hade sagt åt mig själv, pratat med min behandlare och vägt mig med ryggen mot siffrorna - ändå sneglade på datorn när hon sa att jag skulle kolla bort. Jag såg vad jag vägde och bröt ihop totalt - trots att jag vet att de där siffrorna inte spelar någon roll, men jag är inte riktigt där ännu. Men med den insikten jag har fått tror jag faktiskt att jag kan hantera det där. Jag ska inte ta tillbaka vågen och börja väga mig. Jag vet vad jag väger nu. Jag vet att det är mer än förut. Men samtidigt vet jag ju att jag mår bättre på den fronten än vad jag gjorde då. Jag kommer inte må bättre om jag går ner i vikt när mitt problem sitter i huvudet.

En annan viktig insikt jag kom till var att jag aldrig kommer känna mig redo. Det perfekta tillfället kommer aldrig. Det gäller att kasta sig ut i det okända, för den rätta tiden kommer aldrig. Det perfekta tillfället är just nu.

Det är så mycket mer jag tänker på. Det är så mycket som har förändrats i mitt huvud. Det är så mycket som har hänt. Men det har redan blivit en bok. Jag var bara tvungen att skriva av mig. För jag blev friskförklarad från Bulimin idag. Efter bedömningsavslutet framkom "ingen diagnos". Jag är frisk från ätstörningen. På pappret i alla fall. Som sagt är det mycket bättre än de senaste sju åren, men jag vet att jag har en bit kvar också. Och det känns tryggt att veta att många har den här känslan efter de har blivit friskförklarade - det tar tid. Jag känner mig absolut inte fri, men friare än jag var för fem månader sedan. Jag är sjukt stolt och nöjd över hur långt jag har kommit, men jag tänker inte nöja mig när jag nu tror på att man kan bli både frisk och fri. Något som kan vara svårt för många att förstå är den där nakenheten eller förvirringen i att vara utan diagnosen. Trots att man inte är sin diagnos, trots att det inte är något positivt att ha den, så kan det kännas som att det blir en del av en. Och när man har levt länge med den så kan det kännas lite tomt. Inte för att jag någonsin skulle vilja ha den igen, men det är lite som samma sak som jag sa med det där med att sakna att kräkas. För att det är en trygghet. En falsk trygghet, men det är ändå någonting man känner igen. Det är många gånger jag har varit så förvirrade den senaste tiden som jag bara har viljat gå tillbaka till det jag vet om. Men det är inget liv, jag vet. Ibland är ens tankar bara inte så logiska. Ätstörningen är det absolut värsta jag personligen har varit med om. Jag vill fortsätta gå ifrån den. Men jag tror det här bara måste få smälta lite. Jag är stolt, men jag trodde att jag skulle vara gladare. Kanske måste det bara få sjunka in. Låta det ta sin tid. Liksom vägen till min frisk- och frihet. För en dag vet jag att jag uppriktigt kommer kunna säga att jag känner mig helt frisk och fri.

Nu fortsätter en ny behandling, men mer om det en annan gång.

Sitter på skolan och syr. Lyssnar på ett avsnitt av Tiliapodden som jag har sparat ett tag pga risk för att vara tiggande. Nu bestämde jag mig ändå att lyssna på det här avsnittet om ortorexi och jag blir bara så ledsen. Så ledsen av att jag känner igen mig så himla mycket från mina första år som sjuk, i i princip i allt (även en del nu, men jag vet ju att det inte är ortorexi jag lider av). Samtidigt finns ju alltid det där lugnet av att få förklaringar. Svar på varför saker och ting är som de är. Och bekräftelse på att det finns andra som gör likadant som en själv (gjorde). När andra är som frågetecken och ojar sig över beteenden och tankegångar, ser jag inga konstigheter. Jag ser det logiska i det ologiska. Som självklart inte är logiskt, det är sjuka tankar, men jag förstår dem. Jag har också tänkt och gjort så. Så mitt i det ologiska är det ändå logiskt. Min ätstörning ändrade sedan form, men jag tror alla, oavsett typ, ändå förstår en stor del av vad andra sjuka menar. Just detta avsnitt beskrev allt från mina första år så bra, bättre än jag någonsin har upplevt. Alla tvång, bestraffningar, anledningar, bakomliggande tankar, tid, mönster, syften, socialt, ilskan mot kroppen, adderandet, förnekandet, ökningarna, förvirringen, svampeffekten gentemot nya "hälso"-råd och så vidare...

Ja...det började med att jag brydde mig om vad jag åt för att jag ville bli lite "hälsosam". Det slutade med att jag inte ens kunde tänka mig att äta något "fel" för att den tanken gjorde mig för rädd. Jag blev arg på folk som frågade om jag ville ha något jag tyckte var uppenbart att jag inte kunde äta, för jag blev arg på mig själv och tänkte att "ser de inte att jag inte äter sådant?!". Jag började med att träna hårdare för att det skulle vara bra för mig. Det slutade med att jag tränade för att jag mådde för dåligt om jag inte gjorde det.

Jag har så många minnen från den tiden. Som kommer upp nu. Bara något litet nämns så minns jag. Och de gör förvånansvärt ont. Av någon anledning.

eller typ inte

men det var exakt vad det kändes som när jag vaknade.

Den senaste tiden har det mesta av mina pengar gått till kläder. Och med det mesta menar jag en hel del hundralappar (trots mycket begagnat). Som vanligt när jag köper något annat än pyssel, skaver det rätt intensivt på mitt samvete, men samtidigt ser jag verkligen vilken enorm skillnad det gör för mig att bry mig om vad jag har på mig. Kjolar, klänningar, kappor, mössor.... Att kolla, kombinera, inspireras...Jag älskar det! Kanske är det för att jag har börjat bli mer bekväm att ha på mig ett större utbud av kläder och inte bara långkjol/ mjukisbyxor och stora tröjor. Jag älskar förvisso när det är mycket tyg som far och flänger, men jag har börjat kunna variera det. Det finns gånger gråten kommer i halsen när jag går förbi spegeln. Det finns gånger jag hellre stannar hemma istället för att göra något där folk kan se mig. Det finns gånger jag väljer den där stora tröjan bara för att jag vill gömma mig. Men det är också så att jag har slutat rikta allt hat mot varenda del av kroppen. Att jag till och med kan säga att jag börjar närma mig acceptans kring någon del. (Nu när jag publicerar inlägget kunde jag byta ut "det är ofta" till "det finns gånger", vilket visar på att jag har kommit ännu längre.) Jag kan nästan ta på mig en kort kjol eller klänning, utan att ens reflektera över att den är kort, att benen syns. Jag älskar dem inte, men jag hatar dem inte heller. De bara finns. Och det är precis dit jag vill komma. Visst finns det dagar och stunder då de negativa värderingarna kommer på löpande band liksom de gör mot resten av kroppen, men de är inte många. Det är liksom att jag inte bryr mig om hur de ser ut längre. Istället tyckte jag det var fantastiskt att de bar mig i timtal i slalombacken utan några som helst problem, trots att det var tre år sedan jag stod på skidorna. Eller att jag, tack vare dem, kan välja fina strumpbyxor att ha på mig.

När jag har hört låtraden: "I let go of fear and the peace came quickly" har jag aldrig förstått hur en rädsla kan försvinna snabbt. Men det var precis vad som har hänt med just den här lilla biten av den stora rädslan. Den här delen av den hatade kroppen. Resten verkar inte gå i samma takt framåt, snarare bakåt, men jag vägrar släppa hoppet på att det ska gå.

Så att jag köper kläder jag egentligen kanske inte behöver, är nog inte bara en dålig sak. Det är ett tecken på att det har blivit betydligt ljusare i mitt liv. För det var inte länge sedan jag spenderade 0 kronor på kläder till mig själv. Det var inte länge sedan jag endast gick i (samma) mjukisbyxor i veckor - och då inte bara för att det var skönt, utan för att jag varken brydde mig (på ett dåligt sätt), orkade eller kunde tänka mig att ha på något som satt åt. Jag påverkas (löjligt?) mycket av kläder, men om att ta på sig en fin kjol kan få mig att må så myclet bättre så är det väl bara en tillgång på fungerande strategier.

Våren 2015 var jag så glad över att maten hade fungerat rätt bra i tre veckor och att behandlingen verkade hjälpa. Så jag kunde ta skammen som jag bar med mig. Men jag fick snabbt insikten om att jag, trots att maten hade gått bra (i tre ynka veckor, hallå??), inte klarade att koncentrera mig eller något annat som krävdes av mig. Och sedan var det tabletter, sjukhus och mörker som gällde.

Hösten 2015 var jag så hoppfull över att jag hade fått min höst precis som jag ville (med lägenhet, Framnäs och DBT) och alla förutsättningar för att må bra. Så jag kunde ta att det inte hade blivit ett dugg bättre på ätstörningsfronten. Men det fortsatte bara i samma nedåtgående spiral som det hade gjort. Jag började försöka jobba med det, men det gick inte alls. Och sedan blev det en höst av svarta, svarta tårar.

Jag vill inte våga ha vilka kläder jag vill för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte kunna säga att jag är bekväm i min kropp för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte känna att jag har tillåtelse att ta plats för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte kunna ha på mig badkläder för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte kunna gå lugnt och oberört förbi en folkmassa för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte kunna kolla mig i spegeln i mer än några sekunder för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte kunna äta skamfritt bland andra för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte känna att jag har tillåtelseatt ha vilka kläder som helst för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill inte säga att jag accepterar min kropp för att jag har gått ner i vikt.

 

Jag vill kunna göra det jag vill för att mitt huvud har blivit friskt. Jag vill motbevisa allt ätstörningen har sagt åt mig i alla dessa år, att det är hur kroppen ser ut som avgör hur jag mår och ser på mig själv. Jag vill se hur fel den har. Jag vill vara en sådan som äntligen vågar ta på sig tighta kläder utan problem eller kan säga att jag accepterar min kropp - utan att anledningen ska vara viktnedgång. 

 

Sedan tror jag alltid att jag kommer tycka att det är mysigt med mycket tyg, oavsett om jag vill gömma mig bakom kläderna eller inte. Tröjan blev en favvo så fort jag såg den.

Angående kropp har vi ju den också där klädesfrågan som jag har vridit och vänt på sisådär hundra gånger. Nu har jag rensat min garderob för miljonte gången och inser att det börjar bli svårt nu. Jag har alldeles för mycket kläder, det erkänner jag, men de jag nu har kvar är sådana jag verkligen gillar. Dock är ju det här problemet med huruvida de används eller inte. Och helt ärligt, jag använder mest samma sak om och om igen. För att jag inte vågar göra något annat. Men nu har jag bestämt mig för att ha de här läskiga kläderna i vardagen för att se om det är något jag kan rensa ut eller om det är något jag kan tänka mig att ha lite oftare när jag väl blir bekväm i dem. Också är det ju det där med sedan. Och när. När är det egentligen? Jag kanske bara ska börja såhär. Tvinga mig att ha kläder jag inte känner mig bekväm i (alltså pga kroppsångesten, inte om de är osköna eller inte känns som mig, fast de har jag ju i och för sig redan rensat bort...). Liksom satsa på det nu ett tag. Ha det i fokus. Men ändå fortsätta lika hårt med maten såklart, men det går betydligt mycket lättare nu med det praktiska.

Jag har bestämt mig för att fortsätta med taktilen tills jag kan få en full behandling. Hur länge det tar beror väl lite på när jag börjar utmana mig mer. Kanske att lägga till någon kroppsdel kan vara ett första steg. Sedan ett klädesplagg mindre osv. Jag vet inte riktigt, men jag är sjukt less på att skämmas, på att hata, på att tankar kroppen ska ta så jävla mycket tid.

Det har varit tårar innan maten för att ambivalensen mellan vad som är "rätt" och rätt, vad jag ska göra, om jag ska göra något alls, har tagit kol på mig.

Det har varit tårar under maten för att känslorna har skrikit neeeej medan tankarna har fått besticken att fortsätta röra sig i samma riktning. Om och om igen.

Det har varit tårar efter maten inne på toaletten där jag har gått runt och krupit på väggarna och så gärna viljat öppna toalocket och sticka ner näven i halsen.

Men på senare tid har det även varit andra tårar efter maten. Tårar som bara kommer när en är sådär känslosam mest hela tiden. Tårar som kommer när en inser vad en just har gjort. När det där superomöjliga ändå känns lite mindre omöjligt. Att efter middag om en, istället för att springa direkt på toan innan en ens hunnit tugga klart, stannar upp och inser att man ätit både frukost, lunch och middag denna dagen och att det faktiskt har gått. Då får jag den där känslan av upprymdhet och ibland kommer tron på att det kan gå. Inte alltid, men att den ens finns där ibland är stort. Och viktigt.

Just nu känns det rätt psoitivt. Jag är med Elin i Umeå på en minisemester (aka Elin ska till sjukhuset och jag är sällskap) och när vi kommer hem blir det två dagar i älskade skolan.

Men jag har börjat öppna mitt tunnelseende och se andra alternativ eftersom det uppenbarligen inte fungerade i början av hösten, eller någonsin för den delen. Och jag har kommit fram till att det bästa för mig inte är att sitta still vid köksbordet utan något annat, ta mina tuggor, smaka, känna och andas. För det blir inget annat än ännu en fixering. Och ångest. För det är så jag har ätit hela min sjukdomstid. Verkligen känt. Tagit det lugnt. Tagit tid. Haft "koll". Att äta har alltid inneburit medvetenhet. Varenda liten tugga. Samma plats, samma tid, samma sittställning, samma mat/mängd mat, samma tidsförlopp, samma tillvägagångssätt. Känna känna känna. In i minsta detalj. 

Så jag försöker köra med ett nytt koncept. Jag äter var jag vill.

Jag gör vad jag vill under tiden. Jag försöker gå ifrån fixeringar, tvång och inbillad perfektion. För på grund av allt jag har koll på innan, all planering och alla "ritualer" blir det inte mindful, utan mind full.

Det stressar mig något så enormt mycket när det är fullt i kyl/frys/skafferi. Så har det varit så länge jag kan minnas och jag vet inte riktigt varför, men förmodligen har det något att göra med mina andra liknande tvång kring annat dr det måste vara "rent"/ordning/"fritt". När en bor med andra är det ju en svårighet att ha kontroll över hela matförrådet när de andra förmodligen vill ha saker hemma, som de flesta kan jag tänka. Men det stressade mig och ett tag kände jag mig väldigt kontrollerande över mina egna föräldrar, vad vi köpte hem och hur vi skulle äta de olika sakerna. När man däremot bor ensam kan man ju ha det precis som man vill. 

Jag har skjutit på detta så länge, så länge, men eftersom jag går en behandling där det är nödvändigt att planera, handla, laga, äta och behålla maten så mötte jag de tre första jobbiga situationerna i söndags. 

Jag var trött som bara den, men det kändes ändå inte lika psykiskt jobbigt som jag hade trott. Jag bara körde på och aldrig riktigt stannade och sedan såg mitt kylskåp ut såhär:

Eftersom jag inte ser frysen lika ofta, plus att det kan vara praktiskt att ha matlådor så jag inte behöver utsätta mig för att laga mat varje dag, så såg min frys ut såhär efter de där sex timmarna:
Förutom grynen till frukostgröten, så blev fyra saker kvar från brödbaket, men det känns rätt lugnt ändå.

En vecka. En hel vecka utan att ha kräkts en enda gång. Alltså va?! När hände detta ens sist? Denna räknare har jag som vana att nollställa varje dag i vanliga fall. Denna vecka har jag försökt helhjärtat att följa min behandling. Och wow alltså. Att detta har gått... Fast att kämpa emot det (ena delen av) huvudet säger tar även fram det som inte märks när det inte är någon konflikt. Jag har insett hur otroligt beroende jag är. Eller vilket missbruk det faktiskt är. Eller hur svårt det är att ändra det som är som en rutin. Det låter sjukt. Det är sjukt. Men jag saknar att kräkas. Alltså egentligen inte för det är ju inte någonstans bra eller mysigt. Det är äckligt och det gör ont. Det skapar ångest och gör att jag känner mig sämre än någonsin. Fast jo, egentligen saknar jag det. Jag vet att jag inte borde, att det är sjukt, men samtidigt är det väl bäst att erkänna sina svagheter? Jag har som ett inre drivkraft som bara vill göra det. Nu nu nu!!! Jag har en del av mig som blir ledsen när tanken på att "tänk om jag aldrig kommer kräkas igen" kommer. Jag vet att jag inte är diagnosen. Men beteendet har blivit en del av mig. Eller snarare så har jag blivit så van det beteendet. Jag har inte insett det förrän nu. Och jag känner mig sjuk i hela jävla huvudet som tänker så här. Man saknar vänner som är långt borta, att spela sporten man älskar eller ett djur som har dött. Men inte saknar man väl ett destruktivt beteende? Något man inte ens har varit borta från så länge (en vecka är mycket för mig, men om man ser det i ett större perspektiv är det ju inte speciellt länge). Jag känner mig fullkomligt idiotisk, men förnekelse leder ju ingenstans. Så jag erkänner, accepterar, men utan att ha några planer på att göra annorlunda än jag har gjort denna vecka. Från x gånger i veckan till noll den senaste veckan. Det är fan något att hurra över. En födelsedagspresent till mig själv.