Jag är rätt skrockfull. Eller nojig. Eller så är det att jag helt enkelt bara väntar på att det ska gå käpprätt åt helevete så fort jag säger att det går bra. Därför skriver jag inte så mycket just nu. För jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Just för att det går bra. Somliga saker har inte ändrats alls och jag har fortfarande svårt att se hur. Men andra grejer har ändrats. Omöjliga sådana. Och det kanske är just därför jag ändå vågar tro på att annat också kan gå. För det går. Och det går bra. Det går mer än bra. Det går bättre än jag någonsin kunnat tro. Min behandling på Comede är nu slut och kvar är bara uppföljningssamtal. Men det känns äntligen som att jag kan klara det här på egen hand. Inte för att någon annan har gjort jobbet åt mig, men jag har någonstans kommit fram till insikten att det är jag som måste göra en förändring för att något ska hända. Och att jag har gjort en förändring. Visst finns alla tankar kvar, men att gå emot dem är väl det enda sättet att få bot på dem. Och det gör jag hela tiden. Jobbar på beteendet. Kanske tankarna viker med sig en vacker dag. Men tills dess fortsätter jag att utmana dem. Hela tiden. Det är klart att det ger mer ångest. Det är klart att jag faller för dem ibland. Men efter alla år har jag börjat känna igen dem, börjat förstå mig själv och insett att så som jag har levt, är inget liv.