För igår var det min födelsedag100 himla dagar. Jag kan typ inte ens sätta ord på det. Visst vet jag att det inte är något garanti på att allt kommer gå lätt helt plötsligt, att jag aldrig kommer få ett återfall, eller att jag är frisk helt plötsligt. Men det går åt rätt håll. Och det är det stora i det hela. Förra "rekordet" var 25 dagar. Innan det var det en vecka. Så lite som jag har kräkts de senaste 100 dagarna (0) gjorde jag knappt under en dag. Visst får jag impulser. Tankarna är starkare ibland, men det går mycket lättare att stå emot dem och jag tänker ofta om rätt snabbt. Det går bättre. Det blir bättre. Och jag vill bara peka fingret åt ätstörningen som desperat springer efter mig och vill ha tillbaka makten. Men nädu, den makten tänker jag behålla. Fuck you bulimi!