Den senaste tiden har det mesta av mina pengar gått till kläder. Och med det mesta menar jag en hel del hundralappar (trots mycket begagnat). Som vanligt när jag köper något annat än pyssel, skaver det rätt intensivt på mitt samvete, men samtidigt ser jag verkligen vilken enorm skillnad det gör för mig att bry mig om vad jag har på mig. Kjolar, klänningar, kappor, mössor.... Att kolla, kombinera, inspireras...Jag älskar det! Kanske är det för att jag har börjat bli mer bekväm att ha på mig ett större utbud av kläder och inte bara långkjol/ mjukisbyxor och stora tröjor. Jag älskar förvisso när det är mycket tyg som far och flänger, men jag har börjat kunna variera det. Det finns gånger gråten kommer i halsen när jag går förbi spegeln. Det finns gånger jag hellre stannar hemma istället för att göra något där folk kan se mig. Det finns gånger jag väljer den där stora tröjan bara för att jag vill gömma mig. Men det är också så att jag har slutat rikta allt hat mot varenda del av kroppen. Att jag till och med kan säga att jag börjar närma mig acceptans kring någon del. (Nu när jag publicerar inlägget kunde jag byta ut "det är ofta" till "det finns gånger", vilket visar på att jag har kommit ännu längre.) Jag kan nästan ta på mig en kort kjol eller klänning, utan att ens reflektera över att den är kort, att benen syns. Jag älskar dem inte, men jag hatar dem inte heller. De bara finns. Och det är precis dit jag vill komma. Visst finns det dagar och stunder då de negativa värderingarna kommer på löpande band liksom de gör mot resten av kroppen, men de är inte många. Det är liksom att jag inte bryr mig om hur de ser ut längre. Istället tyckte jag det var fantastiskt att de bar mig i timtal i slalombacken utan några som helst problem, trots att det var tre år sedan jag stod på skidorna. Eller att jag, tack vare dem, kan välja fina strumpbyxor att ha på mig.

När jag har hört låtraden: "I let go of fear and the peace came quickly" har jag aldrig förstått hur en rädsla kan försvinna snabbt. Men det var precis vad som har hänt med just den här lilla biten av den stora rädslan. Den här delen av den hatade kroppen. Resten verkar inte gå i samma takt framåt, snarare bakåt, men jag vägrar släppa hoppet på att det ska gå.

Så att jag köper kläder jag egentligen kanske inte behöver, är nog inte bara en dålig sak. Det är ett tecken på att det har blivit betydligt ljusare i mitt liv. För det var inte länge sedan jag spenderade 0 kronor på kläder till mig själv. Det var inte länge sedan jag endast gick i (samma) mjukisbyxor i veckor - och då inte bara för att det var skönt, utan för att jag varken brydde mig (på ett dåligt sätt), orkade eller kunde tänka mig att ha på något som satt åt. Jag påverkas (löjligt?) mycket av kläder, men om att ta på sig en fin kjol kan få mig att må så myclet bättre så är det väl bara en tillgång på fungerande strategier.