Men jag har börjat öppna mitt tunnelseende och se andra alternativ eftersom det uppenbarligen inte fungerade i början av hösten, eller någonsin för den delen. Och jag har kommit fram till att det bästa för mig inte är att sitta still vid köksbordet utan något annat, ta mina tuggor, smaka, känna och andas. För det blir inget annat än ännu en fixering. Och ångest. För det är så jag har ätit hela min sjukdomstid. Verkligen känt. Tagit det lugnt. Tagit tid. Haft "koll". Att äta har alltid inneburit medvetenhet. Varenda liten tugga. Samma plats, samma tid, samma sittställning, samma mat/mängd mat, samma tidsförlopp, samma tillvägagångssätt. Känna känna känna. In i minsta detalj. 

Så jag försöker köra med ett nytt koncept. Jag äter var jag vill.

Jag gör vad jag vill under tiden. Jag försöker gå ifrån fixeringar, tvång och inbillad perfektion. För på grund av allt jag har koll på innan, all planering och alla "ritualer" blir det inte mindful, utan mind full.