Åh vad jag blir less på mig själv. Hela början av det här året har jag stressat över jobb som jag inte har. Eller att ett eventuellt jobb blir för mastigt så här efter flera, flera månader av total inaktivitet. Nu har jag fått klart för mig att jag har ett jobb till sommaren. Och jag har ett jobb som är 50%. Jag borde ju vara helnöjd och lättad. Istället fortsätter jag att stressa över något jag inte kan kontrollera. Vad fan Sofia?! Chilla lite liksom. Var glad för hur hela den här jobbcirkusen slutade. Men nej, så klart ska annat med och störa. Och det ger mig slutsatsen som jag alltid kommer fram till: det är inget i omgivningen som gör att jag mår dåligt, det är jag själv, jag som är problemet. Men nu ska jag försöka lugna ner mig. Försöka andas och bara jobba på att ta mig härifrån.

Ungefär så känner jag just nu. Visst kan det säkert ändras, men nu har jag ingen som helst lust med någon form av pepptalk till mig själv. Hade möte med kommunen idag och jag fick veta att det enda som kan komma att bli aktuellt för mig av personlig assistent och boende så är det boende. Och nej. Alltså ett stort fett nej. Aldrig att jag lämnat min lägenhet. Men det verkade som att det var det enda som kunde få mig utskriven: att jag ansöker om boende. Som jag uppfattade det i alla fall. Så åt helvete med det.

Tyckte min tatuering passade bra in i detta sammanhang.

Det andra som togs upp på mötet när utredningen sammanställdes och jag fick mina diagnoser, var ju som sagt något jag inte gillade. Egentligen är det ju bara för att hjälpa mig, men så fort jag själv hörde från läkaren att hon inte skulle skriva ut mig själv, utan att det handlar om antingen boende eller personlig assistent, då frös allt inom mig till is. Jag vill verkligen inte! Jag har kämpat så den senaste tiden med att komma fram till någon någorlunda långsiktig plan efter att jag har blivit utskriven (som inte innefattar att ta mitt liv) - och jag har gjort det (!) -, men efter jag fick veta det här bara rasade den planen för jag kan fan inte tänka mig att göra något med en främmande människa tätt efter mig. Det kan vara nog jobbigt att umgås med folk jag känner just för att jag behöver min egentid, så att aldrig få vara ensam, utan att hela tiden ha någon hos sig, känns inte lockande alls. 

Jag har äntligen läst igenom mina dagböcker som jag började göra för att minnas lite av allt jag har glömt bort när jag fick ECT. Det var ju inte lite jag hade skrivit precis, men vissa saker fick mig att komma ihåg då jag läste, medan andra saker inte ens kom tillbaka till minnet när jag läste om dem. Vissa saker chockades jag mer över än andra och vissa saker hade jag skrivit om som det inte var något speciellt alls när det i själva verket var det. Kan inte riktigt skriva ut allt här eftersom, ja, det är dagböcker, men nog var det bra att läsa igenom de där högarna. Första anteckningen var från mars 2013 tror jag det var och sedan har jag skrivit varje dag fram tills nu; ibland mer, ibland mindre. Jag är glad att jag har kvar dem, men nog var det både jobbigt och triggande att läsa stundtals. Kanske borde jag inte läst igenom vissa saker, men jag har så svårt att sluta med något som inte är slutfört. Nu i slutändan känner jah dock inte att det som stod har påverkat mig negativt, men jag lovar att det tar ett tag innan jag kommer läsa igenom allt det där igen.

Om jag läst dem hemma hade detta nog varit ett ställe jag hade suttit på medan jag gick igenom dem.

TRIGGERVARNING: renlighetstvång

Nu har jag fått permission och det känns rätt bra än så länge. Mamma och pappa var på möte idag med överläkaren och en annan läkare och, som jag förstod det, sades det ungefär sådant som jag redan visste. En sak som verkade mer bestämt nu är som när jag fick höra om det var att jag inte kommer bli utsläppt härifrån ensam. Det pratas om eventuellt boende eller personlig assistent. Alltså nej. Verkligen nej. Om jag nu ska försöka leva (som jag lovade mina nära efter den senaste överdosen som höll på att ta livet av mig), så måste jag då leva i min lägenhet - ensam. Dock verkar det ju inte som att det ens blir tal om det. Det, om något, får mig ju inte att vilja leva precis. Jag förstår bara inte hur det skulle fungera, jag behöver min egentid. Jag förstår inte heller hur det kunde bli så här. Klarar jag mig inte själv? Anses jag inte klara mig själv? Åh vad detta störde mig. Jag hoppas det inte blir något utav allt det här snacket. 

Förvaltningsrätten idag och det blev som gissat fortsatt LPT. Förstod nästan det, men  men. Annars har jag ägnat dagen åt mina gamla dagböcker och fan vad det går segt. Jag har ju skrivit så himla mycket! Har ännu inte kommit fram till det som känns intressant att läsa om, men det kommer väl så småningom. Har verkligen ingenting att skriva nu. Vet inte ens varför jag försöker. Ha en fortsatt bra dag allihopa! Själv ska jag läsa dagböcker och försöka distrahera mig från alla tankar som inte vill lämna mig ifred. Låt mig bara dö. Snälla?

För någon permis sedan, uppe i Kuoksu. Vill ha permis helst typ nyss.

Ja, här har det varit rätt tomt ett tag, men jag känner inte att jag har så mycket inte ork för att skriva. Permissionen över helgen var jättebra då jag fick tillbringa torsdag till söndag med Elin, hos mamma och pappa. Hade det som vanligt bra med henne, men permisen tog ju slut också och då kommer alla tankar med full kraft. Imorgon blir det förvaltningsrätten angående mitt LPT (om jag har fattat det rätt), men annars ekar det tomt denna vecka. Vill säga att allt går åt rätt håll, men jag känner verkligen inte det. Eller om en tänker under alla åren så har ju mycket gått åt rätt håll, det märkte jag nu när jag har börjat läsa igenom alla mina dagböcker. Jag är så himla glad över att jag hat besegrat ätstörningen, för så himla hemska åren med den har varit. Jag hoppar ju inte av lycka nu precis heller, men just på ätstörningsfronten är allt så mycket bättre. Har svårt att se att detta också kan bli bättre för det känns inte som att jag har någonting att "bota" för felet sitter i mig och för att ta bort felet måste man ta bort mig. 

Några dagböcker hehe. Ska fortsätta läsa imorgon och se om något av mitt minne kommer tillbaka.

Nio månader. I drygt nio månader har jag nu varit friskförklarad från ätstörningen. Det insåg jag när jag var hos tandhygienisten igår och hon nämnde något om bulimin varpå jag kunde svara att jag inte är sjuk längre, att jag har blivit friskförklarad, men det kändes otroligt underligt. Senare insåg jag att anledningen till varför det kändes som "just ja, jag är ju frisk" när jag sa det är för att jag inte bara varit friskförklarad i nio månader, utan även varit instängd på psykiatrins slutenvård i åtta av dessa månader och här kanske inte "frisk" är det främsta en känner sig. Något viktigt att poängtera dock är att friskförklarad inte behöver betyda helt frisk och fri, en är frisk på pappret men huvudet har fortfarande mycket att jobba med och en del beteenden finns ännu kvar. Att jag har varit inlåst här på avdelningen majoriteten av min ätstörningsfriska tid har nog gjort att jag inte har reflekterat så mycket över det, och visst, jag har även haft några bakslag och brutit mitt "kräkuppehåll" ett antal gånger. Jag skulle inte säga att jag är frisk och fri, men jag skulle inte kalla mig sjuk heller, men det kändes bara så underligt att kunna säga till tandhygienisten att jag inte är sjuk längre. I sju år har sjukdomen funnits i mitt liv och helt plötsligt (eller rättare sagt efter en lång tid med slit och kämpande) har jag besegrat den.

Jag har verkligen ingen som helst plan på vad jag ska skriva. Egentligen vill jag väl inte skriva, men jag gör det för att det är som en vana. Varför jag inte har skrivit mycket på sista tiden är för att jag vill vara ärlig i mitt bloggande, mitt berättande av min resa, men just nu känns det inte som att jag kan det. Jag vill skriva peppande inlägg där jag talar om att jag kämpar men att det är värt det. Där jag har något slags mål med allting, någonstans jag vill komma.  Eller något sådant. Nu ligger gråten i halsgropen och den ligger där så fint - men utan att komma ut till riktiga tårar. Jag önskar att jag var en sådan där som kämpade, som kunde inspirera andra - eller som på något sätt i alla fall kunde ta nytta av allt mörkt en har varit med om -, men det enda jag gör är att skriva och sprida en massa negativitet hela tiden så därför håller jag mig undan skrivandet så mycket jag kan. Jag håller mig väl undan från det mesta. Hur jag ska hålla mig undan från mig själv har jag inte löst ännu, men att försöka sova så mycket som möjligt är det som har fungerat bäst hittills. Ibland blir tankarna så starka att de kväver mig och jag vet inte hur jag ska hantera dem annat än följa med, vilket i sin tur skapar så otroligt mycket ångest för jag vet att jag inte kan göra så. Jag vet inte ens vad jag skriver, men helt ärligt var det rätt skönt att skriva den här gången med - trots att det inte var det där peppande inlägget jag önskar att jag kunde få fram. 

Något mycket positivt var permissionen i helgen där jag och pappa var och åkte slalom i det fina vädret!

Det har varit en jobbig vecka. Och jag har inte funnit hjälpen i att skriva. Så därför har det förblivit tomt här. Känner inte riktigt behovet av att skriva av mig nu heller, inte här i alla fall. Har precis fått permis så ska tackla den där jobbiga omställningen nu och hoppas på att det går snabbare än det brukar. Hejs!