Jag har verkligen ingen som helst plan på vad jag ska skriva. Egentligen vill jag väl inte skriva, men jag gör det för att det är som en vana. Varför jag inte har skrivit mycket på sista tiden är för att jag vill vara ärlig i mitt bloggande, mitt berättande av min resa, men just nu känns det inte som att jag kan det. Jag vill skriva peppande inlägg där jag talar om att jag kämpar men att det är värt det. Där jag har något slags mål med allting, någonstans jag vill komma.  Eller något sådant. Nu ligger gråten i halsgropen och den ligger där så fint - men utan att komma ut till riktiga tårar. Jag önskar att jag var en sådan där som kämpade, som kunde inspirera andra - eller som på något sätt i alla fall kunde ta nytta av allt mörkt en har varit med om -, men det enda jag gör är att skriva och sprida en massa negativitet hela tiden så därför håller jag mig undan skrivandet så mycket jag kan. Jag håller mig väl undan från det mesta. Hur jag ska hålla mig undan från mig själv har jag inte löst ännu, men att försöka sova så mycket som möjligt är det som har fungerat bäst hittills. Ibland blir tankarna så starka att de kväver mig och jag vet inte hur jag ska hantera dem annat än följa med, vilket i sin tur skapar så otroligt mycket ångest för jag vet att jag inte kan göra så. Jag vet inte ens vad jag skriver, men helt ärligt var det rätt skönt att skriva den här gången med - trots att det inte var det där peppande inlägget jag önskar att jag kunde få fram. 

Något mycket positivt var permissionen i helgen där jag och pappa var och åkte slalom i det fina vädret!