Det andra som togs upp på mötet när utredningen sammanställdes och jag fick mina diagnoser, var ju som sagt något jag inte gillade. Egentligen är det ju bara för att hjälpa mig, men så fort jag själv hörde från läkaren att hon inte skulle skriva ut mig själv, utan att det handlar om antingen boende eller personlig assistent, då frös allt inom mig till is. Jag vill verkligen inte! Jag har kämpat så den senaste tiden med att komma fram till någon någorlunda långsiktig plan efter att jag har blivit utskriven (som inte innefattar att ta mitt liv) - och jag har gjort det (!) -, men efter jag fick veta det här bara rasade den planen för jag kan fan inte tänka mig att göra något med en främmande människa tätt efter mig. Det kan vara nog jobbigt att umgås med folk jag känner just för att jag behöver min egentid, så att aldrig få vara ensam, utan att hela tiden ha någon hos sig, känns inte lockande alls.
Det ska vara ett möte med kommunen nästa vecka där bland annat detta kommer tas upp. Jag kan väl inte säga att jag känner mig så positiv till allt detta. Boende skulle aldrig fungera eftersom jag vägrar att lämna min lägenhet och personlig assistent känns så himla läskigt eftersom jag ogillar sociala situationer och då att behöva hänga med någon 24/7 gör mig typ gråtfärdig. Jag förstår att jag har tur, att de vill ge mig hjälp, men nu tycker jag att jag får för mycket hjälp. Jag vill bara att den här tiden ska vara över, att jag slipper allt detta. Och jag ska inte ljuga när jag säger att detta har fått mig tillbaka på banan "det är lika bra att jag dör". Jag vet att jag inte får tänka så, men jag har inte kontroll över mina tankar. Och jag vet att försöka inte duger. Jag måste bestämma mig, men sådana här förändringar och omställningar rör om det alldeles för mycket i mitt huvud för att jag ska kunna ta det på ett lugnt sätt.
Nu är jag i alla fall på permission hos mamma och pappa och jag ska försöka tränga bort allt ont och mörkt för just nu orkar jag verkligen inte med det.
