Efter mötet

Nu har jag fått permission och det känns rätt bra än så länge. Mamma och pappa var på möte idag med överläkaren och en annan läkare och, som jag förstod det, sades det ungefär sådant som jag redan visste. En sak som verkade mer bestämt nu är som när jag fick höra om det var att jag inte kommer bli utsläppt härifrån ensam. Det pratas om eventuellt boende eller personlig assistent. Alltså nej. Verkligen nej. Om jag nu ska försöka leva (som jag lovade mina nära efter den senaste överdosen som höll på att ta livet av mig), så måste jag då leva i min lägenhet - ensam. Dock verkar det ju inte som att det ens blir tal om det. Det, om något, får mig ju inte att vilja leva precis. Jag förstår bara inte hur det skulle fungera, jag behöver min egentid. Jag förstår inte heller hur det kunde bli så här. Klarar jag mig inte själv? Anses jag inte klara mig själv? Åh vad detta störde mig. Jag hoppas det inte blir något utav allt det här snacket. 


Något annat jag fick höra att de sa på mötet var att läkarna trodde DBT skulle vara bäst för mig. Dock har de ju inte det i Piteå så det blir ju lite svårt, men jag hade så gärna viljat gå det igen och ha min gamla psykolog för hon var verkligen så himla bra. Hon ställde de där frågorna som det krävdes litervis med tårar för att svara på, men det gav så mycket och en kom verkligen in på djupet. Om det hade gått att ha något slags samarbete mellan Luleå och Piteå hade det ju varit toppen, men jag tror inte det fungerar tyvärr.

Annars då? Jo jag har den här permissionen att försöka njuta av innan jag ska tillbaka till avdelningen igen. Pappa fyller år imorgon, men annars vet jag inte riktigt vad som händer. Nästa vecka är det möte på tisdag och då får jag, som jag förstått det, veta sammanställningen av diagnosutredningen, vilket ska bli skönt. Får väl se vad den visar, men det ska bli skönt att det är över liksom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0