Kroppen. Formen. Storleken. 

Så många tankar, timmar, tårar som har gått åt detta fenomen. Kroppen som egentligen bara är där, men som ibland, hos vissa, blir så mycket mer.

Det var väl i tvåan, när jag var åtta år, som jag började tänka på min kropp som något mer, något annat än den var; jag började värdera den. Jag jämförde vikt med vänner, jag tyckte kroppen var för stor och jag blev ledsen.

Jag tror många någon gång har haft ett mer eller mindre komplicerat förhållande till sin kropp under livets gång och för vissa kan det eskalera totalt. För mig blev det så. Tankarna har funnits i mitt huvud sedan den där dagen i tvåan och visst har de påverkat mig, men i åttan började de te sig större; ta mer plats. Jag började mixtra med maten och köra på ännu mer med träningen och ganska fort hade jag hamnat i en väldigt ond spiral. Vad jag minns, var jag rätt tillfredsställd just med min kropp där ett tag, trots att måendet i övrigt inte hade ett uns av ljus, men sedan kom det där hatet ikapp med måendet och det har funnits där sedan dess; ibland mer, ibland mindre. De senaste åren har det varit mest extremt och mitt värde har suttit i de där siffrorna på vågen eller siffrorna på kläderna. Hatet har varit så starkt att jag har varit beredd på att offra mitt liv endast på grund av de starka negativa tankarna jag har haft om min kropp.

Jag har sett andra gå från självhat till acceptans, men jag har aldrig kunnat tro på dem att det går, för oftast har det varit sådana människor som först gått ner jättemycket i vikt och sedan gått upp lite, men ändå varit mindre än när allt började. Jag har aldrig sett mig själv i de där historierna och därför inte kunnat känna igen mig och tro att det ska kunna gå för mig. Jag har ständigt letat efter en förebild som hade gjort det där magiska att börja acceptera sin kropp utan att ändra på den, men en sådan har jag aldrig funnit. Också har jag blivit kvar i mitt starka hat kring mig och min kropp.

De senaste månaderna har jag dock försökt, kämpat och tagit stora steg framåt.

Nu vet jag inte vad jag väger vilket är ett ytterst medvetet val. De har vägt mig här på avdelningen, speciellt efter min senaste överdos som orsakade både lever- och njursvikt, för att typ se om jag samlade på mig vätska eller något sådant, men jag gick bara med på att väga mig om jag slapp veta resultatet. Eftersom jag iprincip varit helt inaktiv sedan i juli och äter en medicin som skapar ökad aptit och viktökning, är jag rätt säker på att jag har gått upp en hel del i vikt. 

Fast vet ni vad? Det är inte något som är mitt största problem nu. 

Visst har jag dagar och stunder där kroppshatet florerar fritt och en önskan om att gå ner i vikt ständigt trycker på, men de finns absolut inte där lika mycket som de har gjort. Efter att ha läst alla mina gamla dagböcker märker jag hur lite tid sådana tankar tar nu jämfört med förr. Det var iprincip bara kroppen och maten jag skrev om då. Det var iprincip bara kroppen och maten jag tänkte på då. Och det var iprincip bara hat som vällde över den där kroppen och maten.

Orden, de hatiska orden, flödade och sköljde över mig med råge. Detta starka hat till något man inte kan bli fri från - sin egna kropp - var så starkt att det höll på att spräcka stället där det befann sig: i huvudet. Det var inte sällan, och inte alltför länge sedan, som jag kunde se min spegelbild (när jag väl kollade mig i spegeln) och tårarna började forsa. 

Nu däremot ägnar jag inte alls lika mycket tankekraft åt kroppen; den börjar mer och mer bara vara något som finns där - och det räcker för mig. Mitt mål har aldrig varit att älska min kropp, jag tycker det känns nästan bättre att bara rätt och slätt kunna acceptera den som den är, utan att lägga någon värdering i det. Jag försöker ha på mig de kläder jag tycker är fina - oavsett om det är en tight klänning eller en kort kjol. Jag försöker vara i känslan, och inte springa ifrån och bli rädd, när jag känner magen som valkar sig eller ser bristningarna på höfterna. Jag försöker att inte värdera när ett klädesplagg visar sig ha blivit för litet. Jag försöker äta regelbundet och tillföra min kropp det den behöver utan att göra det utifrån hur den ser ut, eller vilka tankar jag har om den just då. Jag kan inte säga att jag accepterar den till 100% eller är helt bekväm i den, men jag är närmare än vad jag någonsin varit.

Och det bästa är: jag har gått från det extrema hatet, närmare acceptans utan att medvetet ha förändrat min kropp på något sätt alls - precis den vägen jag så länge ha drömt om att gå.