Nio månader. I drygt nio månader har jag nu varit friskförklarad från ätstörningen. Det insåg jag när jag var hos tandhygienisten igår och hon nämnde något om bulimin varpå jag kunde svara att jag inte är sjuk längre, att jag har blivit friskförklarad, men det kändes otroligt underligt. Senare insåg jag att anledningen till varför det kändes som "just ja, jag är ju frisk" när jag sa det är för att jag inte bara varit friskförklarad i nio månader, utan även varit instängd på psykiatrins slutenvård i åtta av dessa månader och här kanske inte "frisk" är det främsta en känner sig. Något viktigt att poängtera dock är att friskförklarad inte behöver betyda helt frisk och fri, en är frisk på pappret men huvudet har fortfarande mycket att jobba med och en del beteenden finns ännu kvar. Att jag har varit inlåst här på avdelningen majoriteten av min ätstörningsfriska tid har nog gjort att jag inte har reflekterat så mycket över det, och visst, jag har även haft några bakslag och brutit mitt "kräkuppehåll" ett antal gånger. Jag skulle inte säga att jag är frisk och fri, men jag skulle inte kalla mig sjuk heller, men det kändes bara så underligt att kunna säga till tandhygienisten att jag inte är sjuk längre. I sju år har sjukdomen funnits i mitt liv och helt plötsligt (eller rättare sagt efter en lång tid med slit och kämpande) har jag besegrat den.
Samtidigt som jag inte har reflekterat över det här de senaste månaderna, och därför inte ägnat någon tid till att ta in det - att jag är frisk -, känns ätstörningen så långt borta, som att jag alltid har varit frisk. Det är svårt att förklara den enorma skillnaden i mitt liv trots att situationen är som den är just nu. Att inte ständigt gå runt och tänka på mat som ska ätas, mat som inte ska ätas, mat som ska behållas, mat som inte ska behållas, kroppen som ser ut på ett visst sätt, vad som gjorts för att förtjäna det eller det, kalorier som ska förbrännas - plus tusen andra tankar - är så himla befriande. Jag har reflekterat så lite över det här att jag nästan glömmer bort att vara tacksam. Jag vet inte om jag ska vara tacksam över att ECT:n har fått mig att glömma så mycket - även mina sjuka år -, att jag knappt kommer ihåg hur dagarna såg ut då, men vad jag minns är hur otroligt hemska de var, speciellt mot slutet innan jag fick hjälp här i Piteå. Jag styrdes helt av sjukdomen och jag kände mig totalt maktlös, men jag blev frisk tillslut. På något sätt blev jag frisk och nu har mer än nio månader gått utan att jag ens har tänkt på vilken stor förändring som har skett. Jag är tacksam. Otroligt tacksam. För hade jag haft ätstörningen med nu är jag väldigt säker på att jag hade gett upp direkt.
Nu har jag inte varit ute i den riktiga världen som "friskförklarad från ätstörningen" speciellt länge, men jag känner att även här inne, bakom de låsta dörrarna, har jag blivit friskare än jag var för nio månader sedan, trots några fall på vägen. Igår fick jag den där konstiga känslan när jag kunde säga att jag har blivit friskförklarad och det var förståeligt varför den visade sig. Jag har ju liksom inte riktigt haft tid att reflektera och bearbeta det här med att jag, efter så många år, inte längre är sjuk i en ätstörning, men den känslan kommer nog försvinna ganska fort nu.
För jag är ju faktiskt frisk.
