Jag tror det var tredje januari 2015. Som jag efter månader av vilsenhet, ångest och rädsla tillslut ringde upp min före detta behandlare på Ätstörningsmottagningen i Luleå efter att någon dag tidigare av en slump träffat henne på en affär och då diskret frågat när hon skulle börja jobba igen efter julledigheten. Jag kom till telefonsvararen och pratade in ett meddelande - något som alltid gör mig nervös, men denna gången bultade hjärtat hårdare än vanligt. På bussen på väg till min vän Henny i Norrfjärden ringde hon upp mig, men då det inte ens fanns på världskartan att jag skulle prata om det jag tänkte prata om medan någon annan hörde på så hörde hon av sig igen när jag hade klivit av bussen och stod vid en gammal bensinmack ute i snön och kylan. Det jag skulle säga var nog utifrån sett varken speciellt förvånande, konstigt eller stort, men hos mig var det något som låg begravet djupare än djupast. Jag hade gått dagvårdsbehandlingar, samtalsterapi, svarat på enkäter, skrivit mängder av meningar och allt med fokus på maten och ätstörningar, men ändå hade jag både förnekat, undanhållit och förträngt det som tillslut fick bägaren att rinna över. Jag förnekar inte att det inte var stort för mig för jag påstår fortfarande att det jag sa då, och pratade om sedan, är det modigaste jag har gjort för jag var så himla rädd, men när jag vågade yttra orden "jag hetsäter", till hon som inte ens längre var min behandlare, tog hon det på samma sätt som om jag ungefär skulle ha sagt att jag fortfarande hade problem med maten. Rätt väntat och igen big deal alltså. Då tog jag det lite hårt, men i efterhand blev det ju ändå som jag ville just för att jag sedan sa det och jag blev absolut tagen på allvar. Den där skyhöga skammen som jag hade när jag pratade om hetsätningen, hade inte hon alls.

Jag försökte förklara hur mitt liv såg ut och det var absolut helt kaotiskt då; jag hade helt tappat fattningen. Under två år hade det bara gått utför och beteendet spårade ur mer ju längre tiden gick - som destruktivitet inte sällan gör om det får gå obemärkt förbi -, men jag vet nu var jag har varit, och jag vet absolut var jag var när jag någon gång försökte prata om hetsätning som då viftades bort. Nog både vet jag och förstår att folk med en ätstörning har en otroligt skev bild av normala portioner och att många till och med ser en mindre än normalportion som en hetsätning just för att ens hjärna är så trasig, men jag var säker på min sak, om än jag skämdes så otroligt över det. Jag fick gå en till period på dagvården efter det där samtalet, kombinerat med DBT och jag trodde att allt skulle vara löst när jag väl hade berättat det, men i DBT-samtalen pratade vi om det mååånga gånger. Jag tänkte att skammen skulle lägga sig när jag hade sagt de där två orden, den där dagen i januari, men jag hade lika svårt att prata om det med min psykolog som då (alltså min dåvarande behandlare; DBT-psykologen, inte min före detta behandlare som jag hade det där samtalet med). Min psykolog talade om fenomenet hetsätning som vad som helst; neutralt. Hon varken värderade eller på något sätt fick mig att känna skam - den kände jag så bra alldeles själv. Jag hade som sagt svårt att prata om det och trots att jag många gånger undvek ämnet, tog hon upp det. Och jag grät. Alltid. Stora floder. För att jag skämdes. Och hon sa "Sofia, titta på mig. Ser det ut som att jag tycker du är jättehemsk?". Bara helt värdeneutral, medan jag skämdes så otroligt.

Mitt beteende och min problematik med hetsätning och kompensation fortsatte trots att jag hade öppnat upp mig, för jag undvek ämnet så ofta som möjligt. Trots att jag och min psykolog pratade om det många gånger, var det inte alls lika många gånger som jag hade behövt. Det fortsatte bara spåra ur mer och mer och det verkade inte ha någon gräns, men det är en annan historia som får tas en annan gång. Det viktigaste var ändå att jag tog modet till mig och berättade den där dagen i januari 2015. Trots skyhög skam och en rädsla som var enorm. Jag står fast vid att det är det modigaste jag har gjort i mitt liv. För jag vågade, trots att jag var så ofantligt mega superduperrädd.