Angående kropp har vi ju den också där klädesfrågan som jag har vridit och vänt på sisådär hundra gånger. Nu har jag rensat min garderob för miljonte gången och inser att det börjar bli svårt nu. Jag har alldeles för mycket kläder, det erkänner jag, men de jag nu har kvar är sådana jag verkligen gillar. Dock är ju det här problemet med huruvida de används eller inte. Och helt ärligt, jag använder mest samma sak om och om igen. För att jag inte vågar göra något annat. Men nu har jag bestämt mig för att ha de här läskiga kläderna i vardagen för att se om det är något jag kan rensa ut eller om det är något jag kan tänka mig att ha lite oftare när jag väl blir bekväm i dem. Också är det ju det där med sedan. Och när. När är det egentligen? Jag kanske bara ska börja såhär. Tvinga mig att ha kläder jag inte känner mig bekväm i (alltså pga kroppsångesten, inte om de är osköna eller inte känns som mig, fast de har jag ju i och för sig redan rensat bort...). Liksom satsa på det nu ett tag. Ha det i fokus. Men ändå fortsätta lika hårt med maten såklart, men det går betydligt mycket lättare nu med det praktiska.

Jag har bestämt mig för att fortsätta med taktilen tills jag kan få en full behandling. Hur länge det tar beror väl lite på när jag börjar utmana mig mer. Kanske att lägga till någon kroppsdel kan vara ett första steg. Sedan ett klädesplagg mindre osv. Jag vet inte riktigt, men jag är sjukt less på att skämmas, på att hata, på att tankar kroppen ska ta så jävla mycket tid.

Något mindre skrämmande är att jag har varit hos tandläkaren idag och hade inga hål! Som jag har skrivit om en del har jag ju gruvat mig för att gå på en tandkontroll, inte pga att jag någonsin har varit rädd, utan för att jag är rädd och skäms över hur mina tänder troligtvis har skadats pga all frätande magsyra. Men. Mina tänder mådde väldigt bra med tanke på allt. Lite frätskador, men inget påtagligt. Skönt att äntligen ha det överstökat.

Jag har börjat få svårt att sätta ord på mina känslor, definiera dem och beskriva. De känns mer diffusa nu är förut, mer okontrollerade, samtidigt som jag upplever en viss kontroll i vissa situationer. Jag hanterar inte all destruktivitet på ett bra sätt, men det är inte heller så att jag kräks och skadar mig ett x antal gånger per dag. Jag kan väl säga att jag känner mig lite vilsen. Det går framåt med maten. Absolut jättemycket. Kanske är det något som gör att det känns konstigt? Men samtidigt ver jag ju att det känns jättebra så varför skulle det vara det? Det är bara att jag fokuserar så himla hårt på just det konkreta beteendet att allt det andra får ta stryk. Jag försöker som inte ens göra något annat än att få måltiderna på plats och vara kvar i magen. Vilket i och för sig kanske krävs. Trots att en ofta vill lösa alla problem på en gång. Men jag, som länge har varit så fascinerad och intresserats av känslor, förstår inte alls hur jag ska förklara det som pågår inombords. När det gör för ont vågar jag inte längre stanna kvar i det, utan jag blir istället jätterädd och gör allt för att slippa tänka på det. Men ändå upplever jag många gånger att jag har lyckats stanna upp och känna vad jag känner och agera lämpligt utifrån det... Som sagt känner jag mig vilsen. Och otroligt förvirrad. Mitt huvud är inte med mig alls. Ibland blir det snudd på obehagligt då jag liksom helt tappar greppet. Men jag får hoppas på att även det löser sig inom sinom tid. Jag har som bara svårt för att ens greppa vad det är så pågår inombords.

Det har varit tårar innan maten för att ambivalensen mellan vad som är "rätt" och rätt, vad jag ska göra, om jag ska göra något alls, har tagit kol på mig.

Det har varit tårar under maten för att känslorna har skrikit neeeej medan tankarna har fått besticken att fortsätta röra sig i samma riktning. Om och om igen.

Det har varit tårar efter maten inne på toaletten där jag har gått runt och krupit på väggarna och så gärna viljat öppna toalocket och sticka ner näven i halsen.

Men på senare tid har det även varit andra tårar efter maten. Tårar som bara kommer när en är sådär känslosam mest hela tiden. Tårar som kommer när en inser vad en just har gjort. När det där superomöjliga ändå känns lite mindre omöjligt. Att efter middag om en, istället för att springa direkt på toan innan en ens hunnit tugga klart, stannar upp och inser att man ätit både frukost, lunch och middag denna dagen och att det faktiskt har gått. Då får jag den där känslan av upprymdhet och ibland kommer tron på att det kan gå. Inte alltid, men att den ens finns där ibland är stort. Och viktigt.

Just nu känns det rätt psoitivt. Jag är med Elin i Umeå på en minisemester (aka Elin ska till sjukhuset och jag är sällskap) och när vi kommer hem blir det två dagar i älskade skolan.

Jag älskar skolan, den är toppen. Jag går bara några timmar onsdag-fredag, men är mest där hela tiden. Men det är ungefär det. Jag försöker hålla ögonen öppna och vara social när det behövs, men så fort jag kommer hem får jag ta den smällen och all luft går ur mig. Trots att jag kommer hem vid sex är det som att dagen är slut. För jag är slut. Och jag förstår ingenting. Det är ju inte precis så att det är en ansträngande kurs jag läser (okej, när jag var rädd för att måla i början var det jobbigt, men nu skulle jag ju fan vilja vara där varje dag). Men när jag kommer hem finns det som inget mer att ta ifrån. Allt som jag håller inom mig under dagarna släpps på fri fot så fort jag blir ensam. Samtidigt behöver jag den där tiden för att samla mig, göra saker på mitt sätt och helt enkelt få andas ut. Det blir som dubbelt, både ett helvete som bryter lös och tid som jag verkligen vill ha för att kunna fungera.

Idag känner jag dock att jag har hunnit ladda upp under helgen, trots att helger inte brukar vara en favorit. Började veckan med behandlingssamtal på Comede och efter en del tvivel tidigare gånger, kändes det lika bra denna gång som det gjorde första gången. Jag vet inte riktigt vad som händer med behandlingar när det är slut med den här, men jag vet att något kommer hända och det känns förvånansvärt tryggt. Och idag känner jag mig bara väldigt lugn. Okej, det var en överdrift. Det är något som aldrig har funnits såhär starkt som ligger och gnager som bara den och jag vill bara ha bort det. Men samtidigt är det andra grejer som jag känner ett ovanligt lugn över. Och då kan jag bortse från det här som kom starkare än starkast från ingenstans igår.

Igårkväll när ångesten var skyhög och jag bara ville försvinna gick den sista timmen av städningen åt till detta:

Men jag har börjat öppna mitt tunnelseende och se andra alternativ eftersom det uppenbarligen inte fungerade i början av hösten, eller någonsin för den delen. Och jag har kommit fram till att det bästa för mig inte är att sitta still vid köksbordet utan något annat, ta mina tuggor, smaka, känna och andas. För det blir inget annat än ännu en fixering. Och ångest. För det är så jag har ätit hela min sjukdomstid. Verkligen känt. Tagit det lugnt. Tagit tid. Haft "koll". Att äta har alltid inneburit medvetenhet. Varenda liten tugga. Samma plats, samma tid, samma sittställning, samma mat/mängd mat, samma tidsförlopp, samma tillvägagångssätt. Känna känna känna. In i minsta detalj. 

Så jag försöker köra med ett nytt koncept. Jag äter var jag vill.

Jag gör vad jag vill under tiden. Jag försöker gå ifrån fixeringar, tvång och inbillad perfektion. För på grund av allt jag har koll på innan, all planering och alla "ritualer" blir det inte mindful, utan mind full.

När jag berättade för min psykolog, på vårt avslutningssamtal, att jag skulle köpa marsvin blev hon jätteglad och sa att hon verkligen tror på djur. Det kan jag säga att det gör jag också! ❤️

Det stressar mig något så enormt mycket när det är fullt i kyl/frys/skafferi. Så har det varit så länge jag kan minnas och jag vet inte riktigt varför, men förmodligen har det något att göra med mina andra liknande tvång kring annat dr det måste vara "rent"/ordning/"fritt". När en bor med andra är det ju en svårighet att ha kontroll över hela matförrådet när de andra förmodligen vill ha saker hemma, som de flesta kan jag tänka. Men det stressade mig och ett tag kände jag mig väldigt kontrollerande över mina egna föräldrar, vad vi köpte hem och hur vi skulle äta de olika sakerna. När man däremot bor ensam kan man ju ha det precis som man vill. 

Jag har skjutit på detta så länge, så länge, men eftersom jag går en behandling där det är nödvändigt att planera, handla, laga, äta och behålla maten så mötte jag de tre första jobbiga situationerna i söndags. 

Jag var trött som bara den, men det kändes ändå inte lika psykiskt jobbigt som jag hade trott. Jag bara körde på och aldrig riktigt stannade och sedan såg mitt kylskåp ut såhär:

Eftersom jag inte ser frysen lika ofta, plus att det kan vara praktiskt att ha matlådor så jag inte behöver utsätta mig för att laga mat varje dag, så såg min frys ut såhär efter de där sex timmarna:
Förutom grynen till frukostgröten, så blev fyra saker kvar från brödbaket, men det känns rätt lugnt ändå.

Just nu. Just idag. Känns livet ganska ljust. Kan visserligen bero på min ljusa, underbara lägenhet... Men. Jag känner att saker och ting börjar tina bort litegrann. 

Jag vill försöka, det vill jag verkligen. Men det är bara så svårt. När jag inte vet vad som händer sedan. När jag inte vet om det jag ser är sant. Det är bara så svårt. Att ha tillit till processen.

Kanske på att få veta vad som händer när de 8 veckorna på Comede är över? Vad ska jag göra då? Kommer jag få träffa någon annan? En diagnosutredning ska göras när jag kommer först i kön, men det lär väl ta sin tid. Jag vet inte riktigt om jag orkar vänta. Eller visst hade det varit skönt att kanske få svar på varför jag alltid har känt mig så annorlunda och varför jag gör och tänker på vissa sätt. Men det ska göras i Piteå. Och om inget annat är bestämt, och om det går, så skulle jag jättegärna vilja gå tillbaka till min psykolog. Hon är den enda inom vården som någonsin har tagit mig på så mycket allvar och jag har aldrig känt mig så validerad som hos henne. Och det är viktiga saker för mig. Nästan viktigare än hur behandlingen är uppbyggd. För känner jag mig obekväm med någon, kan jag inte vara öppen och ärlig. Jag vet inte riktigt vad jag känner angående min nuvarande behandlare.

Jag vet inte hur länge sedan det var jag kunde läsa en vanlig bok (okej, denna är väl inte vanlig när den bara består av massvis med noveller, men ändå). En bok på kanske tre år är vad jag har lyckats läsa och fortsättningen på den fick jag i födelsedagspresent. Jag har inte kunnat koncentrera mig en smula, det har verkligen inte gått. Men nu jobbar jag mig sakta igenom novell för novell och inser hur mysigt det är. Och hur jag har saknat det. Inte för att jag någonsin har varit en sådan som har älskat att läsa, nej sitta still när man kan göra annat har inte varit min grej. Men nu. Tror jag att jag skulle kunna tillåta mig det. Och det verkar som att koncentrationen blir lite lättare bara jag kommer in i min bubbla. Det gör mig så glad! Så nu ska jag fortsätta läsa här i mutt gamla rum hos mamma och pappa.