När ingenting i affärerna duger åt en
Jag har märkt att jag på sitone har gjort det här en hel del: När det inte finns exakt det jag söker i affärerna så gör jag mig något eget istället. Fast det är väl inget problem egentligen för det är ju både roligt och - oftast - ekonomiskt. Dessutom kan man anpassa, vad det nu är man vill ha, efter sitt önskemål. Just nu håller jag på med en liten detalj till mina konsertkläder inför Holland. Om jag lyckas blir det nog jättebra! Bara jag hittar en tröja också...man vill ju gärna ha något på överkroppen...
Problem. Idé. Lösning
Problem: Faktumet gällande kameraväskor.
De små är behändiga, men inte speciellt fina. Också är de små så klart.
De stora är klumpiga och oftast dyra. Inte heller så fina, men de är rymliga.
Så, ska man ha kameraväska och en till väska? Eller ska man bara ha kameraväskan? Eller våga ha kameran i väskan och hoppas på att den inte går sönder? Men om man vill ha ett till objektiv då?
Det tål att nämnas att jag hatar att ha flera väskor. Hellre en stor än flera små.
Idé: Varför gör man inte då en stor gryta av allt?
Lösning: En fin (okej, lite sliten, men det blir så när man har över fyrito år på nacken) ryggsäck. En kameraväska. OCH en vanlig väska på samma gång.
Och det är ju bara lite småmysigt att fodret är blommigt hihi.
Denna ska med till Holland. Helt klart!
Jag tror jag börjar lära mig att bli nöjd över något jag gör.
Fast en mindre sliten väska hade ju inte skadat. Men 699 för en väska som har perfekt form (nya Kånken) känns väldigt överdrivet mycket för min tunna plånbok.
Röken sprider sig över byn
När man tittar åt bodenhållet är det oftast mörkt på himlen. Så är det även idag. Men nu är det inte svart moln som tyder på regn. Nu är det kolsvart rök som stiger upp från en övertänd villa.
Jag har ingen aning om vem som bor där. Eller varför den har startat. Men åh, det bara kryper av obehag inom mig. Jag kom nyss därifrån för jag, liksom hela sunderbyn, var där för att försöka förstå var all rök kom ifrån och jag stod länge där. Bara tittade på lågorna som slukade huset. Lyssnade på smällarna och på lujdet av brädor som faller till marken. Och jag vet inte...den här känslan...
Jag har alltid ogillat eld. När jag var liten blev jag vettskrämd så fort någon tände ett stearinljus. Mina mardrömmar handlade alltid om eldsvådor. Jag planerade stegvis vad jag skulle gör om det började brinna.
Efter många plågsamma middagar med levande ljus har jag kommit över den rädslan, för ett ganska bra tag sedan. Men den där känslan...den är fortfarande kvar. Eld skrämmer mig. Inte i lika stor utsträckning som förr, inte småljus eller en gnistrande kakelungsbrasa, men sådant här gör någonting med mig. Jag kan utan tvekan säga att bränder är en av de värsta som finns.
Jag vet inte. Det är bara fruktansvärt.
Det är så obehagligt.
En elefant balanserade på en liten,liten spindeltråd.
Det tyckte han var så intressant så han gick och hämtade en annan elefant.
Nej, fråga inte varför denna låttext
Nej, fråga inte varför denna låttext
Men jag har lovat den här gången att jag ska ge allt jag säger att jag har
Första dagen. Det här ska gå vägen.
Den är lång, men det måste vara värt det.
Jag kan inte vara säker. Och jag kan inte vara säker på vad som är rätt att göra.
Men jag har något jag tror på. Jag kör på det.
Och sedan får vi se vad som händer.
Det känns som att det är perfekt.
Att allt kommer i rätt tid. På rätt sätt.
Nu ska jag ta vara på det. Nu har jag min chans.
En stor chans. Mycket hjälp. Mycket motivation.
Och hopp.
För det finns alltid hopp. Det är bara svårt att se ibland.
Men inte nu.
Visst det är fortfarande lite svart Men jag ser ljusglimtarna.
Och det är värdefullt.
I don't know when but I know now, together we'll make it through somehow
Jag är så otroligt lättad. Jag får en till chans. Och allt är tack vare min fina Emma.
Imorgon börjar jag en till period på dagvården och jag är mer motiverad än någonsin.
För jag inser att det finns saker att kämpa för. Det är inte bara ett stort, svart mörker.
Och jag inser också vad jag behöver göra. Vilka som är mina fallgropar. Och att detta varken fungerar eller är något jag vill. För nej, det har inte gått bra. Det har varit ett helvete. Det har inte kännts bra att sluta. Det gick inte ens bra under förra perioden. Jag valde inte rätt väg när jag kom till korsningen, jag vände om och gick tillbaka till det trygga. Nästan varje gång.
För det gick ju bra på dagarna. Jag gjorde det jag skulle. Men nu vet jag att det inte räckte.
Det är lätt att vara efterklok, men det är inte ofta man har någon nytta av det. Nu har jag det. Och jag känner mig riktigt redo. Jag har trott att jag har varit det förut. Men det har aldrig känts så här.
För jag har fått det bevisat så många gånger. Att varje gång jag har tänkt att det fungerar att leva så här. Har jag haft fel.
Det går att överleva, inte att leva.
Och nu, mer än någonsin vill jag leva.
För det finns något att se framemot. Det finns mycket.
Och jag vill kunna njuta. Jag vill kunna leva. Fullt ut.
Men framförallt vill jag kunna leva de där vanliga dagarna.För det är ändå av dem det mesta av livet bygger på. Och jag vill inte vara rädd. Jag är så less på det. Att något ska få göra mig så liten. Att jag inte ens vågar vara med mg själv.
Och jag vill kunna tacka min fina vän. För att hon hjälper mig. För allt hon gör för mig.
Jag vill göra något för henne.
För det är fortfarande svårt att säga att jag vill göra det för mig. Att inse att jag är värd det.
Men tills vidare, hon är värd det. Och jag gör allt för henne.
Och jag tror faktiskt på mig själv.
Dröm Våga Vinn
Sista kvällspasset för nerverna
Tisdag kväll. Så sjukt nervös.
Såklart.
Jag orkar inte prata om det alls.
Inte nu.
Men imorgon. Förhoppningsvis.
Kanske avskedar jag just dessa nerver.
Lite Los Hombres de Paco för att lugna ner mig
Planerna inför sommaren - check!
Tänka sig att oroliga lilla Sofia utan pengar har lyckats skaffa sig jobb till sommaren.
YEY!!
Who can live without it, I ask in all honesty. What would life be without a song or a dance?
Sitter på skolan och borde plugga. Försöker. Med musiken i öronen.
Jag kan inte koncentrera mig samtidigt som det spelas en bra (eler dålig) låttext.
Så vad gör man? Jo, lyssnar på "Tagga Holland"-spellistan på spotify.
Men det gör det inte så mycket lättare att koncentrera sig när det gör en påminnd.
Och man vill bara till ett ensamt rum me fiolen. Med noterna. Och med all tid i världen.
Och bara öva, öva öva.
Dra stråken mot strängarna.
Spela fel. Och försöka. Försöka. Försöka.
Spela fel. Och försöka. Försöka. Försöka.
Och spela rätt. Och känna ruset.
För om trettio dagar åker vi!
Och jag vill så gärna. Så gärna kunna njuta.
Men nu. Tillbaka till verkligheten.
Till filmanalys, schizofreni och affektiva rubbningar.
USA. Tänkt, snart fyra år sedan. Otroligt.
Decoupage på porslinsfågel
Porslinsfågel + söt servett + decoupagelim + lite porslinsfärg =
Don't lose yourself or your hope
Att klamra sig för hårt fast vid något kan skada.
Men att ha något som håller en uppe.
Om bara så ett tag. Kan vara värdefullt.
Och då bör man ta vara på chansen.
Och klamra sig fast. Hårt, hårt, hårt.
För att rädda sig själv.
Från sig själv.
Från nuet.
Från smärtan.
Inte tänka på något annat än att klara det just nu.
Stunden då det inte finns något att hålla i, den kommer.
Antingen får man ett stadigare grepp om något annat.
Eller så faller man hårt.
Men det är värt att chansa.
För att slippa smärtan för ett tag.
Det kan vara värt att ta smällen.
Och leva på hoppet så länge det går.
Och jag försöker säga till mig själv att det är härligt.
Att ha hopp.
Men ändå så plågsamt.
För det finns en väntan som aldrig vill gå över.
Och tiden känns så lång.
Men man borde njuta av den.
För där det finns hopp är det ändå lite fint.
Så njut nu för fan!
Dommen kommer.
I sinom tid
Lika långt, men inte lika lätt - scrapbookingtavla
Alltså ni måste se!
Jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus
Ibland funderar jag på om jag ska börja vara helt ärlig. Eller om jag ska fortsätta vara lite så där halvärlig.
Jag börjar skriva. Men raderar allt igen. Funderar. Reflekterar. Tänker efter.
Kanske borde vara helärlig på riktigt först?
Men det är så mycket lättare att skriva. För då tvingar jag mig inte på någon att lyssna.
Då vet jag att ingen kanske bara står där och blir uttröttad av mitt tjat.
Och ingen som säger att jag bara löjlar mig.
För det är ingen som kommenterar sådant.
Och man vill inte hälla kilovis med salt i det redan öppna såret.
Men jag börjar skirva igen.
Och jag blir rädd. För det är jag som jag skriver om.
Är hon jag?
Också börjar jag reflektera.
Och radera.
Men jag har ändå fått ut lite. Trots att det är jag som lyssnar.
Och allt blir så riktigt.
Och jag blir rädd igen.
För att jag inte inser.
När jag inte tar upp det ovanför ytan, inser jag själv inte.
Kanske jag inte vill det.
För att det känns så overkligt.
Så långt borta.
Men ändå så nära.
Buffy the Vampire Slayer
Visst att den är gammal. Kanske har dåliga effekter (jag vet inte, jag bryr mig inte om sådant). Men fan vad denna serie är värd att se! Alltså jag är helt fast! Tur att Henny har skivorna och att jag inte tänker kolla ensam för då hade jag haft ett ännu mindre händelserikt liv än vad jag har nu. Det finns allt! Så sjukt underbar. Eller jag kanske borde kalla den känsloframkallande för mina känslor hoppar typ upp i taket, genom taket, över taket, upp i rymden, ett varv runt månen och tillbaka igen. Jag kan inte vara tyst en minut. Jag skrattar, skriker, kvider, gråter, hånar, blir upprörd och allt däremellan.
Jag är kär.
Mest kär är jag i dessa
aww, Buffs <3
Vi är två, vi är starka, vi har varandra
Min Emma är otroligt jävla superbra!
Oavsett vad.
Det finns de som bryr sig. Också finns det de som bryr sig.
Dom såg mig som någon annan och jag kände mig som det
Jag har blivit dåligt på att formulera mig på sistone.
Eller på att ens veta vad jag känner för den delen.
Förutom allt som är uppenbart. Som alltid finns där.
Men det är översiktligt. Jag behöver mer konkret.
För jag blir galen av detta. Att inte veta. Att inte få ur mig.
Att sedan det jag säger inte spelar så stor roll gör väl inte saken lättare.
Känslan att inte bli förstådd.
Frågan "hur ska jag formulera mig?!"
Och alla frågor innanför pannbenet.
Alla viljor som vänder lika snabbt som minutvisaren på klockan rör sig.
Men innerst inne finns en vilja. Som står stilla. Tror jag i alla fall.
Det fanns ett hopp också, men det är borta.
Och jag fortsätter famla runt.
Tills jag hittar något att greppa tag vid.
Eller faller hejdlöst ner.
En annan fråga jag funderar på är om min Emma är hemsk eller om hon bara är världens bästa vän helt enkelt. Satsar nog på det sistnämnda.
I valet och kvalet
Det går inte min väg
Är det inte redan nog jobbigt?
Ska jag behöva skriva om stora delar av ett arbete för att jag har råkat spara fel fil?
Ja.
Fan i helvete!
Less less less
#psynligt
Diagnoser
Jag har tänkt på detta en hel del...
Det där med att bli diagnostisrad kan skrämma många, men det är ju inte så att man blir en annan person för att man får en diagnos. Det betyder bara att det finns ett namn på något eller några av ens beteende/-n, att det finns flera andra som uppvisar samma saker. I och med det kan man sedan få den behandling man behöver för att bli bättre. Det ska inte vara något skamfullt, se det mer som en förklaring på varför det är som det är. Om man får en diagnos är det ju en fastställning av något, men man har faktiskt varit på det sättet innan man blev diagnostiserad. Det kan ha varit under en lång tid.
Så bli inte rädd för någon som berättar om sin diagnos. Döm inte någon utifrån en diagnostisering. Ingen är sin diagnos. Alla är vi människor. Oavsett!
därför. blev. allt. så. svart.
Jag vet inte
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.
Och jag vet inte.
Jag vet ingenting just nu.
Det känns så tomt. Men ändå så fullt.
Och jag vet inte vad jag gör.
Eller var jag är.
Var jag ska.
Vad som händer.
Men trots detta är det alltid skönt att få släppa ut det där man inte vet.
För om någon känner en riktigt bra, vet denna någon lite bättre.
Lite hjälp på traven i alla fall. Eller något sådant.
Och trasslet som man bär på helt själv, kan man reda ut, en liten, liten del i taget.
Om det fanns någonting att se, hade jag sett det
Började skriva någonting, men nu raderade jag allt. Detta med bloggen känns bara meningslöst för tillfället.
För tillfället sa jag. Det kan innebära att det om en minut känns annorlund igen. Allt går upp och ner. Allt. Med två undantag. En sak går bara upp. En annan går bara ner.
Wihoo, vet inte varför jag ens skriver. Eller vad jag gör.
Imorgon börjar jag skolan. Nervös. Bläh!
Nej, det blev inget halsband
Things'll go your way.
If you hold on for one more day.
En snabblektion
Visst är det humor, men även så mycket sanning. Fyndigt sätt också, inte speciellt långtråkigt om ni fårgar mig.
Vecka åtta, dag fem - Tack och hej
Insåg igår att åtta veckor nästan är ett sommarlov. Men tusan vad fort detta gick!
Försöker skriva upp saker som är bra med att det är slut.
Som att vi slipper åka kylskåp (hissen) ner till plan två, att jag kan gosa hur mycket jag vill med mina tofflor som nu är hemma igen, att jag kan åka gymnasiebussen (den tar längre tid). Till exempel.
Men trots att jag har lovat mig själv att inte tänka på det negativa med att det är slut så kan jag inte förneka att jag kommer sakna de i min grupp.
Och skratten på eftermiddagarna de två sista dagarna som har räddat mina kvällar.
Sorgligt att man förmodligen inte kommer träffas något mer.
Trots att det har varit tungt, har vi ju ändå träffat varandra fem dagar i veckan i åtta veckor och gått igenom detta tillsammans. Så lite konstigt var det att inte höra "Hejdå, vi ses på måndag!". Lite konstigt.
En till sak som är bra: jag behöver inte släpa med mig massvis med skräp hem.
Sofias supersnygga servisserie, del 9 av 9
25 kronor, Presenten, Piteå (VARNING, många bilder!)
Från en annan vinkel...
Och här kommer den kompletta serien av porslin!
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här
Jag vet var, jag vet inte hur.
Har trasslat in mig någonstans utan att jag märkte det.
Och ingen såg. Inte ens jag.
Men när jag väl är medveten, är jag så förbannat hänsynsfull.
Inte besvära, inte ta plats, inte ta emot.
Allt på min egen bekostnad.
Fast vad gör det egentligen.
Jag är ändå inte värd det.
Och vad ska jag med det till. När jag vet hur.
Sofias supersnygga servisserie, del 8 av 9
25 kronor, Presenten, Piteå.
Don't lose your faith, don't run away
Denna rad borde vara på repeat i mitt huvud.
Påminna mig själv om att jag måste vakna.
Men det är inte så lätt.
Eller egentligen är det väl det.
Men jag är väl inte så engagerad, eller något.
Tack och lov är det söndag idag.
Alla söndagsrutiner är avklarade och imorgon börjar vecka åtta.
Nu är det tillåtet att känna.
Jobbigt. Men en lättnad.
Och jag vet. Att imorgon ska jag någonstans.
Någonstans där jag inte varit på länge.
Och det ska bli så himla skönt.
Därför vågar jag känna.
Hoppas jag somnar också.
För jag vill inte känna för länge.
Och inte för mycket. Fast det blir det hur som helst.
Jag säger ju det, jag suger på lagomt.
Sofias supersnygga servisserie, del 7 av 9
25 kronor från Presenten i Piteå.
Trying to find whatever is missing
Jag har inte skrivit på länge. Men jag försöker hålla nere min känslotermometer.
För det kommer så mycket. Känslor jag inte vet vad jag ska göra av.
Och jag blir så rädd när jag sjukner. För jag vill inte hamna där igen.
Där jag grävde alldeles för djupt. Alldeles för länge. Alldeles för ovetande om var jag var.
Men jag vägrar att tro att jag någonsin kommer hamna där igen. För nu vet jag.
Det kan bli ljust igen.
Och att jag inte vill missa sådana här dagar med min Emma till exempel.
Jag är så glad att hon är hemma några dagar.
Men att känna för mycket på helger är aldrig bra.
Håll ut till måndag. Som förövrigt är sista veckan.
Nej.
Inte tänka på helgen.
Kan tänka på Melissa.
Och gråta över att Melodifestivalen är så dålig.
Fast om Sverige måste skicka något bidrag till Eurovision så får det bli Ace Wilder eller Ellen *vad-hon-nu-heter".
Om Anton Ewald, Yohio eller Oscar Zia vinner...blir jag sur
Vad detta nu än ska föreställa...jag älskar dig i alla fall
Japp, ni gissade rätt. Ytterligare pyssel.
Sofias supersnygga servisserie, del 6 av 9
Fem kronor från Röda korset.
Jag vet att det är en äggkopp, men den fungerar lika bra som ett fat till tepåsen!
Var du än befinner dig, har du en famn för mig
Sofias supersnygga servisserie, del 5 av 9
Som tidigare fat.
Sofias supersnygga servisserie, del 4 av 9
(Som tidigare kopp)
Innan målning: Likadan kopp, likadant pris, från samma ställe, med ett likadant fat.
Sofias supersnygga servisserie, del 3 av 9
Fatet som ingick tillsammans med tidigare kopp för tio kronor på Röda korset.
Sofias supersnygga servisserie, del 2 av 9
De kommer i vilken ordning de är gjorda.
Så här kommer min första kopp!
(Inköpt på Röda korset för en tia, tillsammans med ett fat som kommer senare)
Sofias supersnygga servisserie, del 1 av 9
Jag har alltså ägnat en del åt porslinsmålning under de 6 (redan!!!) veckorna som har gått. Och tja, det har blivit en hel servis, typ. De gömmer sig här under.
Och målandets insperation har varit inte någon mindre än:
Min drömska uggla som jag gjorde på bildlektionerna i åttan.
Vilka alla delar ur servisen är, kommer så småningom.
Supernygg vet jag dock inte riktigt...men det lät snyggt ;)
