Ibland funderar jag på om jag ska börja vara helt ärlig. Eller om jag ska fortsätta vara lite så där halvärlig.

Jag börjar skriva. Men raderar allt igen. Funderar. Reflekterar. Tänker efter.

Men det är så mycket lättare att skriva. För då tvingar jag mig inte på någon att lyssna.

Då vet jag att ingen kanske bara står där och blir uttröttad av mitt tjat.

Och ingen som säger att jag bara löjlar mig.

För det är ingen som kommenterar sådant.

Och man vill inte hälla kilovis med salt i det redan öppna såret.

 

Men jag börjar skirva igen.

Och jag blir rädd. För det är jag som jag skriver om.

Är hon jag?

Också börjar jag reflektera.

Och radera.

Men jag har ändå fått ut lite. Trots att det är jag som lyssnar.

Och allt blir så riktigt. 

Och jag blir rädd igen.

För att jag inte inser.

När jag inte tar upp det ovanför ytan, inser jag själv inte.

Kanske jag inte vill det.

För att det känns så overkligt.

Så långt borta.

Men ändå så nära.