Dom såg mig som någon annan och jag kände mig som det
Jag har blivit dåligt på att formulera mig på sistone.
Eller på att ens veta vad jag känner för den delen.
Förutom allt som är uppenbart. Som alltid finns där.
Men det är översiktligt. Jag behöver mer konkret.
För jag blir galen av detta. Att inte veta. Att inte få ur mig.
Att sedan det jag säger inte spelar så stor roll gör väl inte saken lättare.
Känslan att inte bli förstådd.
Frågan "hur ska jag formulera mig?!"
Och alla frågor innanför pannbenet.
Alla viljor som vänder lika snabbt som minutvisaren på klockan rör sig.
Men innerst inne finns en vilja. Som står stilla. Tror jag i alla fall.
Det fanns ett hopp också, men det är borta.
Och jag fortsätter famla runt.
Tills jag hittar något att greppa tag vid.
Eller faller hejdlöst ner.
En annan fråga jag funderar på är om min Emma är hemsk eller om hon bara är världens bästa vän helt enkelt. Satsar nog på det sistnämnda.
Kommentarer
Trackback
