När man tittar åt bodenhållet är det oftast mörkt på himlen. Så är det även idag. Men nu är det inte svart moln som tyder på regn. Nu är det kolsvart rök som stiger upp från en övertänd villa. 

 

Jag har ingen aning om vem som bor där. Eller varför den har startat. Men åh, det bara kryper av obehag inom mig. Jag kom nyss därifrån för jag, liksom hela sunderbyn, var där för att försöka förstå var all rök kom ifrån och jag stod länge där. Bara tittade på lågorna som slukade huset. Lyssnade på smällarna och på lujdet av brädor som faller till marken. Och jag vet inte...den här känslan...

 

Jag har alltid ogillat eld. När jag var liten blev jag vettskrämd så fort någon tände ett stearinljus. Mina mardrömmar handlade alltid om eldsvådor. Jag planerade stegvis vad jag skulle gör om det började brinna.

 

Efter många plågsamma middagar med levande ljus har jag kommit över den rädslan, för ett ganska bra tag sedan. Men den där känslan...den är fortfarande kvar. Eld skrämmer mig. Inte i lika stor utsträckning som förr, inte småljus eller en gnistrande kakelungsbrasa, men sådant här gör någonting med mig. Jag kan utan tvekan säga att bränder är en av de värsta som finns.

 

Jag vet inte. Det är bara fruktansvärt.

Det är så obehagligt.